För att djupare förstå hur världsliga upplevelser kan komma i konflikt med logik måste man även begripa på vilket sätt språkets struktur rättfärdigast från mentala processer. Men inte nödvändigtvis från fysikaliska processer utanför våra hjärnor. 1959 gav språkvetaren Noam Chomsky ut sin bok Syntactic Structures - där han revolutionerar akademiska synen på språkets relation till hjärnan. Där visar professor Chomsky att en grammatisk sats kan ställas korrekt helt utan relevans till den utomstående verkligheten. Som exempel den följande meningen: färglösa gröna idéer sover ursinnigt. Inget i den meningen stämmer i verkligheten. Faktum är att den inte ens stämmer i sitt egna påstående. Taget att något omöjligt kan besitta både "färglösa" samt "gröna" egenskaper. Liksom ett "sömnigt" och "ursinnigt" tillstånd förslår en sorts oxymoron. En självmotsägelse. Ändå följer grammatikens ett fullkomligt sant syntax som går att tala om! Du läser om det just nu som exempel. Slutsatsen är att logiska regelverk inte måste stämma överens med den övriga [empiriska] verkligheten för att vara sann i sig självt. Detta är i sig inget nytt, logiker har konstaterat i årtusenden att en logiskt sett korrekt sats kan leda till komplett overkliga resultat. Vad professor Chomsky lyckades bevisa var dock att denna strukturen går att härleda till en djupare struktur i människans neurologi.
   I en annan bok förklarar även lingvisten Steven Pinker med The Stuff of Thought: språket som ett fönster mot människans natur - att hjärnans grammatiska struktur skiljer sig markant från den lingvistiska strukturen vi talar.

Att förstå vart exakt vart någonstans dessa logiska resonemang börjar fela har kommit att bli lite av en personlig fetisch för min egna del.

Den ursprungliga villfarelsen, eller the original mindfuck som jag kallar det på huvudsidan. Ett stort problem jag identifierar med paradoxala förhållanden är att när logiken väl låser sig så följer resonemanget i en cykel som omöjligt går att låsa upp. Denna typen av relationen mellan skilda typer av resonemang är ett kontinuerligt bekymmer som [jag förmodar] plågat människan mycket lång tid. Förmodligen lika länge som den tänkande primaten homo sapiens sapiens existerat.
   Universum lider inte av logiska paradoxer. Till synes den tänkande människan tycks agera isolerat eller ensam i sina tankegångar. Vilka oftast fungerar relativt bra av att döma omständigheterna. Men i bland händer det att man stöter på vissa tankegångar som enkelt bara inte går att lösa i sig självt. Naturen lider inte av detta problem. I naturen ser vi beständiga system som kolliderar, men de tycks alltid lösa sig själva. Som att naturen för sin egna del inte berörs av teoretisk problematik, som den går vidare mitt framför oss i praktiken. Praktiken lider aldrig av teoretiska beslut. Endast i teorin tvingas den tänkande människan att kompromissa en fördel mot en annan. En annan