MEDVETANDEFILOSOFINS HISTORIA
I korta termer
- - -
ANTIKEN
Precis som mycket annat utgår den västerländska kulturen från det antika Grekland. Medvetandefilosofins historia startar på år 350 före Kristus. Då Aristoteles gjorde sin stora avhandling om själen. De Anima, som originaltiteln lyder från latin. Vilket kom att influera mycket av hela medeltidens syn på människan fast ofta vridet utifrån ett religiöst perspektiv. Det som gör Aristoteles verk aktuellt i historien kommer dock från dess tendens att inte blanda in andliga eller religiösa termer i hans studier och medvetandet. Om det finns något som tidigast kan efterlikna ett vetenskapligt synsätt på medvetandet så börjar det med denna avhandling. Ett perspektiv som jag vet är kontroversiellt efter somliga historiker som hävdar att begreppet psychē (ψῡ́χω), själen; snarare borde översättas till “livskraft” från Aristoteles beskrivning. Många filosofer hoppar därför över alla de föregående teorier om medvetandet innan renässansens tid. Därför att debatten om själens angelägenheter anses vara vara laddat med mycket mystiska tendenser. Influenser som senare tolkats om av senare kristna filosofer utan grund till en vetenskapligt förankrad verklighet.
I avhandlingen startar Aristoteles tydlig med att definiera vad idéer, känslor och tankar betyder i förhållande till de fem olika sinnena. Efter den följande ordningen; syn, hörsel, lukt, smak och känsel. Mycket av Aristoteles är förlegat idag. Samtidigt konstaterar han tydligt att livet och själen omöjligt kan skiljas från varandra. På samma sätt som känslan omöjligt kan skiljas från kroppen eller tanken omöjligt kan skilja linjen från ytan. En liknelse som föreslår att abstraktioner existerar bundet till ett konkret medium. Många har sedan dess föreslagit att kroppen är beroende av själen för att leva. Men inte alltid tvärtom. Som exempel hävdade Platon under samma tid att själen är odödlig, oberoende av kroppen. Aristoteles svarar med att orsakasammanhanget går i båda riktningarna. Inte bara till fördel åt en odödlig själ. Båda behöver konsekvent varandra för att aktualisera en livsform.
“No Brain, never mind”
Aristoteles gick därför till historien med att syfta på tankeverksamheten som ett bio-psykologiskt fenomen.
- - -
MEDELTIDEN
Thomas av Aquino anpassade senare Aristoteles filosofi till kristendomen i Europa. Medvetande-filosofin skippar i regel medeltiden eftersom begreppet om själen antar en totalt annorlunda riktning från det vetenskapliga paradigm jag hävdar Aristoteles grundande. Hur man tolkar medvetandet från själen blir i detta fall en högst filosofisk fråga. Men inget som angår det tekniska medvetandet som faktiskt eftersträvar att förklara och bryta ner psykets beståndsdelar till mindre element. Religiösa läror i ämnet sysslar sysslar sällen eller aldrig med den här typen av analys som jag menar bedriva på Livsfrågor. Åtminstone inte på den sidan som handlar om teoretisk filosofi.
Huruvida finner jag etymologin, alltså den språkhistoriska utvecklingen av termen själ extra intressant.
- - -
RENÄSSANSEN
...
- - -
MODERN TID
...
Epimenides paradox. Även senare känt som en tidigare version av lögnarens paradox.
Precis som namnet indikerar, Epimenides från Kreta var de första till att mynta en version av detta mystiska tankefel. Genom att påstå alla kretensare är lögnare, någonstans 600 år f.Kr, menar Epimenides påståendet endast stämmer om alla kretensare verkligen ljuger. Men eftersom han själv är från Kreta så bildas det en paradox. Talar han sanning så bevisar det ju alla kretensare faktiskt inte ljuger. Påståendet kan omöjligt vara varken sant eller vara falskt under några omständigheter!
Senare kom denna paradox att förenklas till det vi idag känner igen som just lögnarens paradox. Det går ut på egentligen vilket påstående som helst som är självrefererande. Den enklaste versionen lyder som så:
"Detta påstående är falskt"
Men om påståendet faktiskt stämmer så är det ju inte falsk. Men om det inte är falsk så är det ju sant. Men om det inte är sant så är det ju falsk... också vidare. Man förstår ganska snabbt resonemanget knappast leder någon stans.
- - -
Min personliga åsikt om lösningen går att återfinna i en tidigare paradox jag har skrivit om här på Livsfrågor. Nämligen det som kommer genom Gödels otillräcklighetssatser och Russells paradox. Påståendet är nämligen nonsens om det endast refererar till påståendets egna varande. Det beskriver inget som helst om den yttre verkligheten man tror det härrör. Något som är ett ytterst vanligt misstag bland logiker och matematiker. Men även språk i största allmänhet.
Bara för en mening kan uttalas av en person så innefattar inte det samma nödvändigtvis någon sorts yttre sanning. Det vill säga utöver meningen i sig. Verkligheten tycks inte alltid opererar utefter binära resonemang. Det klassiska felslutet kallas för en falsk dikotomi eller ett svart-vitt dilemma. Där man missvisade leds till att välja endast ett utav två alternativ.
Men paradoxen åberopar alltså minst ett tredje förhållande.
Lite som i Platons analogin med solen, där ljuset beskriver det sanningsgivande elementet mellan sinne och objekt. Det samma tycks gälla Gödels otillräcklighetssatser. Det existerar inget dilemma som endast kan bekräfta sig självt. Det måste till en ytterligare utomstående variabel som bevisar påståendets är sant!
En variabel filosofer ibland härleder till immanens.
Naturen, eller vad helst som kan bekräftas med erfarenhet av logiska eller naturlig metodologi.
En liten bakläxa till alla rationalister där ute som tror allt kan bevisas utan empiri.
- - - - -
Klicka på den understrukna länken för att komma till huvudsidan.
PARADOXER
