textfield_midLong-02.jpg
textfield_midLong-02.jpg
textfield_top-01.jpg
webDen_sokratiska_paradoxen-01.jpg
textfield_bot-01.jpg

Sokrates var bland de förnämsta med att erkänna en sak. Att han inget egentligen vet. Han förstod även om han kanske var den mest intelligenta, mest välutbildade och visaste mannen för sin tid. Förstod Sokrates även människans framgångar. Inget står evigt still i utvecklingen. Sokrates förstod vad som accepteras som fakta idag, kan lika gärna bli tabu imorgon. Inget är därför absolut säkert.
Speciellt inte med vad som folk antar som allmänt vedertagen fakta.

När Sokrates fick höra
oraklet i Delfi förklarade ingen man är visare än honom, trodde Sokrates knappt det han fick höra. Eftersom han såg på sig själv som oerhört ignorant. Han förstod hur lite han egentligen visste. Detta är mycket intressant. Eftersom det senare i moderna studier har visats; mindre kompetenta personer ofta inte är medvetna om hur obegåvade de är. Medan högt begåvade personer lättare underskattar sin kompetens. Svaret på Sokrates vishet kan alltså vetenskapligt stärkas efter Platons narrativ om Sokrates. Det krävs enastående insikt för att komma fram till denna visdom.
   Idag känner vi till det motsatta fenomenet som
Dunning Kruger-effekten. Tendensen som visar att högt bildade personer oftare underskattar sin kompetens. Medan lågt bildade personer tenderar att överskatta sin egna kompetens.

Man kan säga Sokrates var långt före sin tid då Dunning Kruger-effekten myntades. Ett uttryck som jag enklast förklarar med det följande stycket:


Kunskap kan endast ställas i ljuset av frågan. Frågan kan endast ställas ur mörkret av ignorans. Således måste man anta ursprungsläget av ifrågasättande för att någonsin komma fram till ny kunskap. Aldrig underskatta momentet av ignorans. Grundat från principen om den som aldrig frågar kommer aldrig att få veta.
 



Denna skepticism utvecklades också till att bli den så kallade sokratiska metoden. Det påminner aningen om veckans ord tidigare om dialektik. Metoden att ställa argument emot varandra.

Den sokratiska metoden huruvida går enklare ut på att endast ställa frågor tills subjektet kommer till samma slutsats.

 

- - -


Men hur kom detta resonemang att bilda en paradox?
Därför det sviker nämligen den första premissen. Om inget går att veta, hur vet man nu detta?


"Det enda jag vet - är att jag inget vet"
   Alternativt:
"Jag vet en sak - att jag inget vet"

Det framkommer alltså som en självmotsägelse att påstå man inget vet om man i någon mån "vet" det samma. Jag hade lätt kunnat avsluta detta avsnitt utan att spekulera vidare. Den sokratiska paradoxen kallas inte för Sokrates paradox av en anledning. Det finns nämligen inga dokument som visar att han själv uttryckte sig på detta vis. Endast efterkonstruktioner av Platons dialoger, Sokrates närmsta lärjunge. Varav paradoxen kallas efter Sokrates, inte utav honom själv.

 

- - - - -



Jag tänker inte låtsas som jag kan göra ett övertygande argument i försvar om detta inte nödvändigtvis leder till en paradox. Men jag kan ändå göra ett gott försök. Låt oss bryta ner argumentet i följande deduktion:

P. Jag vet inget.
S. Alltså vet jag detta.

Varken premissen
(P) eller slutsatsen (S) hänvisar till någon form av positivt vetande. Det är annorlunda. Eftersom konstaterandet av ignorans lätt kan misstas för positiv kunskap. Vilket det inte nödvändigtvis måste antas som. Slutsatsen från ignorans sammanfattar endast ståndpunkten av ignorans. Det finns ingen logisk motsättning i detta. Problemet är att man lätt villar samman negativt vetande med vad som är ett positivt anspråk på vetande. Vilket Sokrates inte gör!
   Han endast anspråk på sin egna okunskap lika mycket som alla andras.

Kan det bli mer grundläggande än så här?
Jag vet inte! Vilket jag tror är hela poängen med negativt vetande. Det grundas inte ur kunskap - utan visdomen om ignorans.


 

- - - - - 



Innan jag går vidare i min egna analys av paradoxen, bör jag noga understryka ett antal grundläggande ståndpunkter i mitt förtydligande. Det existerar ingen klar lösning till den sokratiska paradoxen. Jag kan som bäst hoppas på det går att lysa upp problemet i den mån man kanske förstår det inte nödvändigtvis handlar om en äkta logisk paradox. Men ett missförstånd i semantiken mellan vetande och kunskap.

Till att börja med, den första invändningen. Modern filosofisk skepticism är inte exakt den samma som i den gamla antiken. De skiljer sig speciellt på den punkten de antika skeptikerna antog principiell oförmåga att beskaffa sig med exakt kunskap. Det gäller inte generellt filosofisk skepticism i modern tid. Då man nu antar exakt kunskap förmodligen kan stadgas. Problemet ligger inte i tiden om kunskapen är exakt, utan huruvida vi kan förstå om den är exakt.

 

- - -


En annan invändning är att Sokrates var före sin tid med sitt berömda uttalande. Filosofisk skepticism myntades inte för än omkring 360-272 f.Kr. Cirka 83 år efter Sokrates avled med sitt dödsstraff. Senare skeptiker har intill idag nyttjat Sokrates berömda uttalande som slagord i debatter. Men det kan också lätt sättas i förvirrande kontext mellan positivt och negativt vetande.
Personligen anser jag därför om man verkligen ämnar att agera apologetiskt i favör med Sokrates uttalande. Bör man nyttja även moderna filosofiska principer uppkomna på senare tid. Sokrates må vara död. Medan hans logik lever ännu kvar.

 


- - - - - 



Ståndpunkten mellan positivt och negativt vetande kan bli väldigt förvirrande. Min tredje punkt ämnar ställa frågan om filosofisk skepticism i kontrast till logisk positivism. Skepticism kan i korta drag definieras man successivt skalar av hypoteser med frågor tills man allt närmare kommer till en fullständig teori. Vad som återstår av hypotesen efter denna kritiska granskning bör sedan jämställas närmast sanningen.
   Skepticism nyttjar alltså ett sorts 'negativt' vetande i bildandet av ny visdom.

Detta i kontrast till logisk positivism ämnar metodiskt gå till väga med raka motsatsen. Logisk positivism sysslar alltså med att gå till kärnan med vad det är man vill bevisa. Ser sedan till att korrespondera detta med observerbar fakta. Vilket är varför det också kallas för empirisk positivism.
Positivism nyttjar alltså ett sorts 'positiv' vetande i bildandet av ny visdom.


Skepticism = negativt vetande
Positivism = positivt vetande

Efter att ha studerat Sokrates en tid förstår man han knappast yrkade till 'positivt vetande' när han uttalade sig med sitt uttalande. Han måste menat det som i ett 'negativt vetande'. Likt att konstatera sin egna ignorans. Inte som ett ytterligare positivt kunskapspåstående. Skillnaden är avgörande när man förstår till vilken grad utgångspunkten har kritiserats, lika väl som expanderat, till den all den vetenskap vi har idag.
 

- - -


Vad som får den sokratiska paradoxen att spöka till det i mening kommer av verbets underförstådda implikation. "Jag vet" implicerar en aktiv process - så så sätt verb förstås i regel som pågående. Likt en positiv aktiv process i görning. "Vetande" i Sokrates uttalande kan inte tillämpas i sådan mån. Ignorans är knappast en pågående, aktiv, form likt något i görning. Ignorans måste förstås likt en naturlig axiom att utgå ifrån innan det går att bilda sig med vidare upplysningar om verklighetens grundläggande beskaffenhet. Den fjärde invändningen handlar alltså om den grammatiska innebörden från Sokrates utlåtande om "vetande".


Okunskap och ignorans måste antas som ett passivt/negativt tillstånd före kunskap. Detta för att aktiv/pågående kunskap skall kunna råda. Något annat kan jag inte ta för att vara mer klart. Ingen föds upplyst och allvetande. Det är enkelt något som måste aktivt strävas efter.

Det är omöjligt att bilda sig fullständig förståelse av en bild utan kontraster. Om endast mörka partier i ett bildspel tilläts undersökas skulle man mista alla de väsentliga detaljer mellan ljus och mörker. Exakt samma spel menar jag till positivt och negativt vetande i utvecklingen av ny kunskap...

 

- - -


En femte invändning, grundas om vetande kan definieras i oerhört talrika relationella termer. Det vill säga ytterligare fler än jag hittills har bedömt den sokratiska paradoxen utefter (positivt/negativt medvetande). Ett berömt tal från USA's försvarsminister, år 2002, delar upp vetande i dessa tre kategorier:

 


"Reports that say that something hasn't happened are always interesting to me, because as we know, there are known knowns; there are things we know we know. We also know there are known unknowns; that is to say we know there are some things we do not know. But there are also unknown unknowns – the ones we don't know we don't know. And if one looks throughout the history of our country and other free countries, it is the latter category that tend to be the difficult ones."
Donald Rumsfeld

 


Enligt Rumsfelds uttalande torde vetande gå att dela upp i minst tre olika kategorier; 1) Känd kunskap, 2) okänd kunskap, 3) okänd okunskap. Samt en till om man räknar med den slovenska filosofen Slavoj Žižeks sista alternativ; 4) känd okunskap...


Jag är osäker på om Sokrates uttalande från Platons texter kanske faller in i kategori två eller fyra. Men det är definitivt inte något utav de övriga. Förmodligen går det inte att dela in i någotdera. Eftersom det uttrycks i sådan abstrakt mening. Det antas sätta någon sorts logisk axiom, en utgångspunkt för positivt vetande.


Om det är så den sokratiska paradoxen passar in med kategori 2, så motiverar det gott med de tidigare invändningarna jag poängterat i denna artikeln. Att det enkelt kan delas in i dikotomin av positivt och negativt vetande.


Men om det istället är något som bör sorteras i kategori 4, står vi inför ett större problem. Eftersom det definieras som mycket som ideologi. Sådant man känner på sig utan någon som helst övrigt förmåga att analysera. Alltså blivande målsättningar inför någon sorts kommande kunskap. Vilket är komplett annorlunda. Inte så mycket som ett faktum, men ett valbart alternativ utefter åsikt. Något jag knappast tror en seriös intellektuell någonsin vill föreställa sig...

... Men ändå.

—Är glaset till hälften fullt eller tomt?
Kan bero på din rådande filosofiska läggning...
—Förblir människans visdom till hälften tillräcklig eller otillräcklig?
Beror också på din filosofiska läggning...

Ingen kan tvinga en människa att vilja undersöka verkligheten djupare ner i dess komplexa förhållanden. Eller att sätta sitt ultimata mål som Sokrates i studier av Det goda i livet - hur en människa bäst bör leva i upplysning av det Det sköna. Det är enkelt något var och en måste få komma underfund för sig själva.


- - -

 

SLUTLEDNING


Det blir alltså absurt att försöka argumentera mot principiell okunskap. Lika väl som det är absurt att tänka absolut inget går att veta. Vilket jag hoppas på ha lyckats argumentera för knappast vad Platon menar i Sokrates aningen kryptiska citat. Nämligen visdomen i att erkänna sin ignorans före att anta blint kunskapsläge. Det kan sällan eller aldrig antas för ett positivt vetande. Men den enda rationella utgångspunkten för faktiskt vetande i längden. Vilket jag tror ingalunda kan utmanas i jakt efter det sanna och goda i livet. 

Slutligen för att binda samman analysen till någons sorts sensmoral. Jag tror inte ignorans handlar så mycket om en ståndpunkt av kunskap, men ett varande. Det är kort den ontologiska naturen mänskligheten springer ur veligheten innan det börjar upptäcks sitt större Själv. Sitt upplysta Jag utan begränsningar från falska föreställningar. Inte för än hon kommer till denna insikten förstår människan, epistemologin, den kunskapsteoretiska grunden för positivt vetande.
   Kortfattat:
Ignorant är något man är (
ontologiskt). Liksom upplyst något man blir (epistemologiskt). Kunskap och vetande kan aldrig antas som utgångsläge. Således förstår man processen må vara minst lika viktigt som resultatet till ett bättre levande. Ingen föds upplyst och allvetande. Det är enkelt något som måste aktivt strävas efter.

- - - - -

 

Klicka på den understrukna länken för att komma till huvudsidan.
PARADOXER