MEDVETANDEFILOSOFINS HISTORIA
I korta termer
- - -
ANTIKEN
Precis som mycket annat utgår den västerländska kulturen från det antika Grekland. Medvetandefilosofins historia startar på år 350 före Kristus. Då Aristoteles gjorde sin stora avhandling om själen. De Anima, som originaltiteln lyder från latin. Vilket kom att influera mycket av hela medeltidens syn på människan fast ofta vridet utifrån ett religiöst perspektiv. Det som gör Aristoteles verk aktuellt i historien kommer dock från dess tendens att inte blanda in andliga eller religiösa termer i hans studier och medvetandet. Om det finns något som tidigast kan efterlikna ett vetenskapligt synsätt på medvetandet så börjar det med denna avhandling. Ett perspektiv som jag vet är kontroversiellt efter somliga historiker som hävdar att begreppet psychē (ψῡ́χω), själen; snarare borde översättas till “livskraft” från Aristoteles beskrivning. Många filosofer hoppar därför över alla de föregående teorier om medvetandet innan renässansens tid. Därför att debatten om själens angelägenheter anses vara vara laddat med mycket mystiska tendenser. Influenser som senare tolkats om av senare kristna filosofer utan grund till en vetenskapligt förankrad verklighet.
I avhandlingen startar Aristoteles tydlig med att definiera vad idéer, känslor och tankar betyder i förhållande till de fem olika sinnena. Efter den följande ordningen; syn, hörsel, lukt, smak och känsel. Mycket av Aristoteles är förlegat idag. Samtidigt konstaterar han tydligt att livet och själen omöjligt kan skiljas från varandra. På samma sätt som känslan omöjligt kan skiljas från kroppen eller tanken omöjligt kan skilja linjen från ytan. En liknelse som föreslår att abstraktioner existerar bundet till ett konkret medium. Många har sedan dess föreslagit att kroppen är beroende av själen för att leva. Men inte alltid tvärtom. Som exempel hävdade Platon under samma tid att själen är odödlig, oberoende av kroppen. Aristoteles svarar med att orsakasammanhanget går i båda riktningarna. Inte bara till fördel åt en odödlig själ. Båda behöver konsekvent varandra för att aktualisera en livsform.
“No Brain, never mind”
Aristoteles gick därför till historien med att syfta på tankeverksamheten som ett bio-psykologiskt fenomen.
- - -
MEDELTIDEN
Thomas av Aquino anpassade senare Aristoteles filosofi till kristendomen i Europa. Medvetande-filosofin skippar i regel medeltiden eftersom begreppet om själen antar en totalt annorlunda riktning från det vetenskapliga paradigm jag hävdar Aristoteles grundande. Hur man tolkar medvetandet från själen blir i detta fall en högst filosofisk fråga. Men inget som angår det tekniska medvetandet som faktiskt eftersträvar att förklara och bryta ner psykets beståndsdelar till mindre element. Religiösa läror i ämnet sysslar sysslar sällen eller aldrig med den här typen av analys som jag menar bedriva på Livsfrågor. Åtminstone inte på den sidan som handlar om teoretisk filosofi.
Huruvida finner jag etymologin, alltså den språkhistoriska utvecklingen av termen själ extra intressant.
- - -
RENÄSSANSEN
...
- - -
MODERN TID
...
Njutningsparadoxen, även kallats hedonismens paradox. Eftersom grundsatsen i hedonism är att uppnå så mycket njutning som möjligt...
Det går ut på vissa omständigheter i sökan efter njutning med slutsatsen; all direkt njutning inte alltid leder till optimal njutning i längden. Ofta måste man njuta mindre, rent av aningen lida lite, för att få en hållbar dynamik i livets lycka på lång sikt. Detta kallas njutningsparadoxen. Eftersom det implicerar mindre njutning för njutningens skull...
- - -
Som antikens förmodligen främsta filosof i njutning, svarar Epikuros på detta detta dilemma med att kategorisera ämnet i två delar:
Först har vi kinetisk njutning. Den typen av njutning man upplever när man ägnar sig åt att tillfredsställa direkta begär. Som till exempel att äta, dricka, ha sex eller olika typer av sportslig aktivitet. Även att hänge sig till ett riktigt bra intellektuellt argument kan räknas till kinetisk njutning. Det handlar om att interaktivera sig med omvärlden. Om inte för denna impulsen kan det tänkas man fortfarande vill agera, men ändå låter bli i brist på motivation. Denna typen av aktivitet engagerar människan fysiskt i miljön omkring dem. Men brister i reflektion om vad som verkligen gör oss lyckliga.
Sen har vi katestematisk njutning. Den typen av varande njutning man endast erfar via långsiktig reflektion. Det kan handla om allt från tyst förnöjelse i ensamhet, till att vara mitt uppe i ett ihållande extastillstånd. Det är motsatsen till kinetisk njutning i form av aktivitet. Men katestematisk njutning följer dock ofta av kinetisk njutning. Som exempel när man äter, följer sedan upplevelsen av att känna sig mätt. Mättnad motsvarar alltså det katestematiska tillståndet, i motsats till det kinetiska tillståndet när man frossar i sig mat. Metaforen med att känns sig "full" används även på originalspråket när man refererar till lycka. Den motsatsen till olyckliga tillstånd gäller även "tomhet". Vi känner oss tomma när vi är ensamma, men fylls av lycka i sällskapet till en god vän.
Katestemstisk lycka beskrivs av Epikuros som avlägsnandet av smärta från själen av alla dessa slag. Avskiljande till alla olika sorters otrevliga tillstånd är den egentliga högsta formen av lycka.
Vilket paradoxalt inte innebär febrilt sökande efter nya extatiska toppar. Det leder typiskt människan endast ner i djupare bottnar.
- - - - -
Efter att ha studerat ett antal paradoxer vid det här läget. Märker jag de flesta paradoxer grundas i orättfärdigade förenklingar av dilemman. Det klassiska tankefelet att dela upp dikotomier i för simpla definitioner. Psykologin i oss tenderar att resonera i förenklade kategorier. Medan naturen inte låter sig kategoriseras i så enkelt. Vi utgör också del utav naturen - således det är del av våran natur att söka njutning. Endast genom att nyansera in tankemönster i djupare, mer komplexa, detaljer klarar man av att lösa sådana här logiska knutar. Det är intressant. För det talar även om den mänskliga naturen och vår vilja att hålla saker så enkelt som möjligt. Effektivitet tycks vara grundregels för evolutionär överlevnad.
Därför tycker jag om att tilldela mycket tanke åt filosofi. Det finns ingen anledning till njutning om man inte lever. Eller som en mycket vis man sade:
"Det icke granskade livet är inte värt att leva."
Sokrates
Det finns mycket katestematisk njutning att vinna från kärleken till kunskap.
- - - - -
Klicka på den understrukna länken för att komma till huvudsidan.
PARADOXER
