Theseus är känd som en utav de äldsta hjältarna i grekisk mytologi. Det sägs att han grundade av den grekiska civilisationen för vad det kom att bli. Men mest känd är han för dådet med att dräpa det förskräckliga monstret Minotauros i Knossos labyrinten. Denna paradoxen handlar dock bara om en liten detalj bland många av hans äventyr...

Enligt historien hade Theseus ett skepp som användes för att transportera folk från Kreta till Aten. Skeppet hade trettio åror och bevarades lång tid genom ständig renovering. Allt eftersom materialet byttes ut, var och en bräda för sig, så ledde processen till att människorna började tala om skeppet på olika vis. Vissa menade Theseus skepp bibehöll sin identitet, trots allt material med tiden byttes ut. Även om inget av det ursprungliga skeppet egentligen fanns kvar. Andra höll klart fast vid att skeppet var något komplett annorlunda från vad det var från början. Exemplet kom att bli så omtalat att tänkare myntade en logisk paradox efter problemet; Theseus paradox.

Hur definierar man det ursprungliga skeppet?
 

- - -

För att vidare demonstrera det logiska dilemmat tar vi oss vidare till ännu ett liknande exempel. Det kallas soritesparadoxen. Efter ordet sorites (σωρός) som betyder "hög". En hög med sand går att definiera när antalet sandkorn når en viss kvantitet. Men huruvida den gränsen för när högen bildas, eller upphör, i sitt exakta antalet sandkorn förblir oklart. Dilemmat tycks uppstår i vaga begrepp om predikat. Alltså vad som egentligen tros försiggå när man beskriver substantivet i en mening.

Är det så sandkornen bildar en sandhög? Eller är sandhögen full av sandkorn? Båda alternativen tycks stämma överens med verkligheten. Men den grammatiska kategorin för problemet kvarstår paradoxalt nog. När blir ett bestämt antal sandkorn en hög av sand? Handlar det endast om antal, eller också om tätheten mellan sandkorn? Är det samma sandhög om man procedurellt byter ut vart enda sandkorn, en efter ett?
 

- - -

Vad jag har förstått finns det ännu ingen definitiv lösning till detta problem. Men det tjänar som ett gott tankeexperiment till att försöka förstå verklighetens mest fundamentala beskaffenhet. Det följande resonemanget menar att begrunda de metafysiska förhållandena mellan tid och förändring. Identifikation och definition...
 

• Tillbaks till Theseus skepp. Ponera man bit för bit byter ut allt material tills man har en hög med gammalt material. Samtidigt som ett nytt nästan identiskt skepp bredvid. Är det nya skeppet samma som det Theseus hade från början?

• Ponera igen, om man istället bygger samman det gamla materialet till ett ytterligare skepp. Vilket  skepp är då Theseus original? Kom ihåg att processen sker över lång tid, och att båda skeppen gradvis monteras ner och kommer till igen vid sidan av varandra.

• Eller vad händer om man istället bygger ett hus av materialet. Vart tog identitet av Theseus skepp vägen? Finns det kvar i huset som ett minne? Vad för skillnad spelar då materialet från skeppet för roll? Kunde man inte bara byggt ett annat av nytt material?

• Existerar endast Theseus skepp som koncept i våra idéer om vad detta inräknar för egenskaper?

• Eller måste Theseus skepp förknippas till något mer konkret än endast konceptuella egenskaper?

 

- - - - -

TVÅ KONKURRERANDE TEORIER

Teorin om endurantism

Vissa filosofer skulle luta problemet åt något som kallas endurantism. Genom att tilldela Theseus skepp egenskap av tid. Det vill säga att man låter bli att ange identitet av skeppet vid en given tidpunkt, och mena skeppet kan ha olika egenskaper av både gammalt och nytt material. Beroende på vilken tidpunkt man betraktar skeppet. Så tolkar jag endurantismen vill mena; Theseus skepps identitet består oberoende vilket material den utgörs av, så länge det godtyckligt innehar samma egenskaper som innan. Skeppet identitet så att säga uthärdar, eller står ut, förändringens gång (eng. endure = uthärda, från endur-antism). Konceptet "Theseus skepp" kvarstår intakt över tid. Så länge det har samma egenskaper från tillfälle A till B, så är det samma skepp.

Men det föder dock en rad nya svåra frågor. Som till exempel vart den godtyckliga gränsen går för när konceptet av skeppets identitet upphör? Eller vart essensen av konceptet egentligen uppstår? Finns det endast i människors tankar? Vad är då objektet Theseus skepp gent emot konceptet "Theseus skepp"? Är det endast våran idé om Theseus skepp som består förändringarna, hur relaterar denna idévärld till den yttre verkligheten? Också vidare...?
 

Teorin om perdurantism

Andra filosofer löser problemet med något som kallas 'perdurantism'. De menar Theseus skepp aldrig existerar vid någon given tidpunkt. Utan fyrdimensionellt vid alla tillfällen. Ungefär som man beskriver en film i tre rumsliga dimensioner och en extra dimension för tid. Skeppet har alltså alla egenskaper som kan tänkas innefatta i övergång från tillfälle A till B. Det spelar ingen roll. Även om Theseus skepp vid tidpunkt A har annorlunda egenskaper från tillfälle B. Den gradvisa transformationen från de olika tillstånden bevarar skeppets identitet över tid.

Vilket så klart också ställer en ny rad svåra frågor. Som till exempel hur identitet kan konceptuellt förklara något alls i en verklighet som står i ständig förändring? Existerar inget sådant som kan definiera tingens identitet utan att tinget står i ständig transformation över tid? Vad avskiljer i så fall ett ting från ett annat, om det omöjligt kan definieras vid givna tidpunkter? Tar man det till sin extrema kant. Härstammar inte allt från en och samma givna händelse i rumtiden vid big bang...?
 

- - -

Leibniz lag

Den tyska filosofen och logikern Gottfried Leibniz formulerade följande förslag som lösning på problemet:

"X är samma ting som Y om, och endast om, X och Y har exakt samma egenskaper och relationer; följaktligen är allting som är sant om X också sant om Y, och vice versa."

Jag håller delvis med Leibniz om denna förklaring. Förutom det går att tänka sig egentligen alla skepp med egenskapen X är Theseus skepp, och att man understryker relationer mellan olika identiska skepp även kan variera. Vilket oundvikligt gör dem unika från varandra. Likt genetiska tvillingar. Även om de skulle kunna betraktas som identiska till varandra. De lever fortfarande var för sig, under olika relationer till omvärlden.

 

- - - - -

Jag lutar personligen lite åt perdurantisternas håll. Med utgångspunkten — existens föregår essens. Jag har svårare att tänka mig identiteten av Theseus skepp kvarstår som koncept när det uppger olika egenskaper från tidpunkt A till B. Konceptet av skeppet torde dikteras av objektet i verkligheten. Det är inte konceptet i våran idévärld som dikterar skeppets fysiska verklighet. Det förefaller som mer rationellt att tänka sig skeppet som något vars egenskaper kan variera över tid. Rent av dupliceras till flera kopior. Eller varför inte transformeras till ett komplett annorlunda objekt. Likt ett hus, eller varför inte en atensk trähäst? Likt den från Troja... Brädorna och seglen äger fortfarande till viss del egenskapen av samma tyg och träsort. Alla konstruktioner kan bära på egenskaper av samma ursprungliga skepp. Oavsett består knappast skeppets alla egenskaper tidens gång. Vars identitet är dömda att förändras, oavsett vad man tror om skeppets metafysiska egenskaper. Det föreslår essentialism som svar på frågan. Metafysiken sinkar efter fysiken. Liksom konceptet om att det en gång existerade en "essens" av Theseus skepp utöver idén i våra minnen. Jämfört med Theseus ursprungliga skepp.

Jag har ingen aning om vad denna essens motsvarar i den yttre verkligheten från den inre verkligheten man upplever fenomenologiskt. Det står inte upp till en logisk förklaring...

 

Kritik mot filosofisk essentialism

Det är ytterligare ännu en svår fråga filosoferna står inför. Jag kritiserar därför alla ståndpunkter utifrån filosofisk essentialism. Essens är den innersta kärnan eller värdet eller handling av något. Essentialism förespråkar på så vis en sorts essens vars innestående kärna föregår Theseus skepp som det beskriver. Att det existerar en metafysisk idévärld vars ontologi står över fysisk existens. Vissa skulle kanske kalla det för Gud. Platon hade nog kalla det Sköna eller det Goda. Något som intrinsikalt hänger samman med filosofisk platonism och Aristoteles lära om teleologi.
   Jag köper det inte.
Eftersom problemet uppstår endast när konceptet av "skeppet" inte längre går att jämföra med egenskaperna i det egentliga skeppet.
 

- - -

De antika grekerna hade förmodligen inget fullt utvecklat begrepp om essentialism som det ser ut idag. Många som står för det har ganska svårt att försvara det som en riktig teori vårt nutida paradigm. Folket under antiken förde sig med ett ganska så annorlunda koncept om tid och förändring. De såg rent mytologiskt på tiden som en väv. En väv vi vittnar om baklänges i den riktning vi tänker oss att tiden går framlänges idag. Då framtiden är en väv som ännu inte är spunnen. Kan man inte annat än att bevittna flödet med ryggen vänd i framåtvänd riktning. Med blicken över den forna ödets väv som sakta glider ifrån. De väsen som spinner ödets väv kallas för Moirer. Det talas inte jätte mycket om dessa moirer i historierna. Men de besitter kraften att bestämma ödet över saker inte ens gudarna rår på. Det tycks involvera större kosmiska krafter i relation till varandra. Vilket är intressant. Eftersom frågan om tid och identitet är lika relevant då som nu. Oavsett vilket mytos vi lever i.


 

- - - - -

 

Klicka på den understrukna länken för att komma till huvudsidan.
PARADOXER