Astralanalogin består av

en serie av filosofiska begrepp som jag menar att

kartlägga genom att placera dem i enlighet med illustrationen nedan.

Frågan innefattar idéer som inte längre håller måttet (objektet), sådant som är på väg att skrivas om. Blivande idéer vars process symboliserar strävan efter förändring, mot nya idéer i framtiden.

Svaret innefattar de gällande idéer som fungerar just nu (subjektet), sådant som håller måttet mot tidens prövningar. Varande idéer vars princip symboliserar strävan efter hållbarhet, oförändrat tillstånd.

Objektet representeras av det som tänks av subjektet. Sådant som principer, idéer och koncept. Dessa ställs i motsats till subjektet som genereras av objektet. Objektet är den inaktiva aspekten av objekt-subjekt distinktionen.

Subjektet representeras av den som tänker objektet. Sådant som process, logik och kommunikation. Dessa ställs i motsats till objektet som genereras av subjektet. Subjektet är den interaktiva aspekten av objekt-subjekt distinktionen.

Tesen i forntiden står alltid i konflikt med antitesen i nutid, i strävan mot syntesen som representerar av framtiden. Som sagt förklaras verkligheten bäst med hur den inte fungerar, en ständig konflikt i nuet, mellan forntiden och framtiden.

Medvetandet fungerar som en lins. Jag vet att medvetandet har den underlig tendens att ständigt kasta om förhållanden till det motsatta. En metafor som jag menar fungerar ungefär som en sorts "lins".

Titta på bilden till vänster. Ögat fungerar på detta vis. När ljuset träffar hornhinnan så skapas det en brytpunkt som vänder på bilden. Med optiken från ögat på detta vis så vrider det plötsligt upp-och-ner på saker. Det är fullt naturligt att det gör så. I hjärnan tolkas ändå bilden om så

det faller på rätt plats. Problemen startar när vi ser hur också rummet fungerar som en sorts "lins". Plötsligt inser du att höger för dig tolkas som vänster för den som står vänd mot dig mitt framför. Det sociala samspelet mellan medvetanden har nämligen den samma underliga tendens. Det kastar om förhållanden till det motsatta, höger-och-vänster. Jag vet att det är krångligt att tänka på det här viset. Men jag gör det endast som ett tankeexperiment. Så problematiken slutar inte heller där. Språket fungerar också som en sorts "lins". I konversationer har du kanske lagt märke till att din fråga ibland tolkas som ett sorts svar? Svaret formuleras sedan om till en ny slutledning som besvaras med en ytterligare fråga. Meningsutbyte mellan individer tenderar att fungera på detta vis. Den enes fråga blir den andres svar också vidare. Den enes subjektiv blir den andres objektiv. Omkastningen i meningsutbyte är fullständigt utbytbar mellan parter — det slutar aldrig så — därför att tiden har nämligen också den här egenskapen som liksom packar på ännu fler "linser" på varandra. Desto längre tiden går desto mer förvrängd och osamlad blir versionen av det som brukade vara . Fram-och-tillbaks. In-och-ut. Ditt-och-mitt. Vi-och-dem. Det kända-och-det okända. Varmt-och-kallt. Ljust-och-mörkt. Våran föreställda metafysik som ett system, tenderar att bygga på dessa dialektiska tudelningar. Förhållanden som väger det ena-mot-det andra.

Alla dessa exempel är bara axplock på "linser" som medvetandet antar vid olika perspektiv.

Det här är vad man kallar för problemet med subjektivitet. Det handlar om olika uppfattningar, vinklingar och perspektiv. Vad som uppfattas som hög volym för dig verkar kanske som låg volym för någon annan. För mycket krydda i maten kanske är för lite krydda för dig. För inte tala om ideologiska övertygelser och religiös tro. Oavsett har vi sällan svårt att formulera åsikter när det kommer till subjektiva ståndpunkter. Problemet med objektivitet på den motsatta sidan blir mycket mer invecklat på så vis. Objektivitet kan nämligen inte definieras om det leder till sådana kontradiktioner. Vilket är ett mycket svårare problem skulle jag påstå. Det är lätt att förstå hur subjektiva ämnen kan leda till skilda uppfattningar. Men objektiva sanningar får enkelt inte leda till något sådant. Objektivitet tillåter aldrig några "linser" i stil med det jag förklarar i min tidigare metafor. För att något ska framställas objektivt måste hela resultatet i processen förbli klar hela vägen igenom.

Universum är fullt av dessa "linser" som ständigt packar på lagar, på lager med subjektivitet. Somliga ger skenet av objektivitet. Andra tycks aldrig komma till ända. Men det svåraste subjektet av dem alla tycks vara medvetandet. Det finns dem som menar att medvetandet som ett subjekt inte går att veta. Att alla dessa lager av "linser" på varandra gör teorin alldeles för subjektiv. Medvetandet räknas trots allt som ett sorts subjekt.

[ENHET] + [ENIGHET] = [HELHET]

Kom ihåg, det enda som existerar är helheten. Alla konceptualiseringar och uppdelning av mindre begrepp är fiktiva, påhittade av folk för att närmare beskriva sina tankar i detalj. Men allt det här förblir ändå i tanken. Tankar som språkliga definitioner vilket vi talar med varandra om. I verkligheten förblir helheten ändå som den alltid var utan våra definitioner.

Klicka på den upplysta länken ovan för att läsa om hur jag illustrerar detta. Det här är vad jag kallar naturens natur. Den ultimata paradoxen vore universums förmåga att byta skepnad i våra sinnen utan att ha ändrat på något ting alls. Eller är det bara medvetandets förmåga som byter synvinkel på det hela? Frågan kvarstår...

NATURENS NATUR

OBJEKT-SUBJEKT DISTINKTIONEN

Medvetandet fungerar som en sorts författare. Där alla dina tankar, erfarenheter och idéer samlas i något som liknar en logg. Den här "loggen" bildar i sin tur ett narrativ, en historia om ditt liv, intimt förknippat med alla dina mentala och kroppsliga funktioner. Upplevelsen av narrativet som spelas förbi skapar i sin tur det vi kallar för meningar. I mindre formella situationer brukar vi göra korta uppehåll mellan meningarna, mest för att signalera när budskapet är klart. Som exempel när vi talar med varandra också vidare. En mening fungerar precis som med allt annat i stil med författarskap. Den startar med stor bokstav och avslutas med punkt. Men för att det ska hända något meningsfullt i din berättelse behöver narrativet också berätta något av vidare betydelse. Ett ting eller en person som gör något. Detta bör dessutom ske i förknippelse med något annat eller någon annan som interagerar med tinget eller personen.

Subjekt-objekt distinktionen förklaras enklast i termer av grammatik. Jag vet att det kan verka banalt att starta filosofin på Livsfrågor med att förklara grundläggande språkregler. Men syftet ämnar att förklara mycket om hur medvetandet relaterar till historier och Jagets mentala närvaro i världen. Se på det som en metafor. Det kommer mycket mer som relaterar till denna grundläggande distinktionen på den här sidan. Häng med, det kan bli en omtumlande resa.

• Subjektet är den som gör något. Exempel på subjekt i en mening är;
jag, du, han, hon, det, vi, de och vem.

• Objektet är det som blir gjort. Exempel på objekt i en mening är;
mig, du, honom, henne, det, oss, dem, vilket och vilka.

Medvetandet som en sorts "författare" kan inte bläddra igenom en hel bok på noll tid. Se en film eller lyssna på ett musikstycke utan att förbruka en mindre andel resurser. Vi kan inte telepatiskt föra över långa resonemang till varandras medvetanden. Komplicerade ämnen kräver svåra resonemang som måste ses över noga. Även när vi funderar i det tysta tar det oerhört mycket tid att komma fram till filosofiska slutsatser. Min poäng är att bryta synen på medvetandet som något magiskt vilket bara händer. Ett mirakel utan materiella relationer till omvärlden. Tankegångar kräver alltid tid i någon mån vilket inte bara kommer av sig självt. Tankar och idéer tenderar att fokusera på mycket smala satsdelar av ett större meningsinnehåll, vilket ofta kommer med känslan som att de hänger samman i en större helhet. En fullständig berättelse, eller något större i stil med en historia som spelas förbi våra sinnen. Detta narrativ av meningar sammanställs dock aldrig riktig om man inte skriver ner resonemanget, eller åtminstone tänker över sina funderingar noggrant. Kognition kräver tid och energi. Fysiska egenskaper vilket binder oss samman i rumtiden. Även datorer och primitiva räkneverk fungerar på det här viset. Precis som våra hjärnor kräver näring och uppehälle för att hålla sig friska.

Därför kan du aldrig riktigt förstå helheten av saker genom att fokusera på enstaka detaljer. Medvetandet som en sorts "författare" kan endast fokusera på några enstaka meningar åt gången. Den större meningen faller alltid bort i ett sorts periferi. Varje gång du fokuserar på enheten så förlorar du samtidigt något av helheten. Logiska resonemang tenderar därför att också kraftigt förenkla den verkliga händelsen. Medvetandets författarskap är inte allsmäktigt. Det kan endast återge somliga detaljer, men aldrig exakt allt som sker i minsta beståndsdel. Minnet fungerar även så att vi ofta upplever situationen mer sammanhängande än vad minnet egentligen kan återkalla från händelsen. När medvetande författar sina meningar så använder det sig av en typ av logik. Logiken från olika sorters sammanhang kan dock variera. Kraftigt dessutom. Det här fenomenet ger upphov till logiska paradoxer. Jag har en ytterligare sida om paradoxer på Livsfrågor som går djupare med vad det har för innebörd. Klicka på den understrukna länken för att se efter.

Sett från ett perspektiv av olika sorters logiska narrativ blir paradoxer oundvikliga. Verkligheten förstås därför bäst genom att förklara hur den inte fungerar. Tyvärr finns det ingen enad modell om hur exakt allting fungerar. Främst genom att förstå hur motsatta narrativ skär mot varandra som värst kan vi börja bilda en större uppfattning av helheten. Logisk skepticism fungerar på det här viset. Var helst något inte riktigt tycks stämma uppstår ifrågasättandet. Utan att ställa frågor kan vi aldrig få svar. Liksom den vetenskapliga metoden skepticismen att man egentligen bara kan motbevisa tidigare antaganden. Vilket leder oss till nya idéer och vidare antaganden...

Kortfattat; genom att kritisera hur tidigare idéer felar kan vi vidareutveckla nya framtida idéer.

Denna metoden skapar en sorts dynamik, en tudelad gemenskap mellan gällande idéer och kommande idéer. Den-som-är i motsats till det-som-blir. Dessa motsatser kan inte existera utan varandra. De aktualiserar varandras existens. De gör helheten av kunskapsprocessen tillsammans. Allt det här kommer från en filosofi som kallas dialektik. Vilket tekniskt sett följer en liknande logiska form som filosofisk skepticism. Genom att ifrågasätta gamla idéer med nya...

Den store dialektikern Friedrich Hegel delar upp metoden i tre moment; tes, antites och syntes.

Metoden fungerar ungefär som en vanlig konversation. Någon tar upp ett samtalsämne som denne finner värt att diskutera (tes). En annan personen svarar med att utveckla ämnet med sin uppfattning om ämnet (antites). Tillsammans möts personerna för att komma till en slutsats (syntes). Denna slutsatsen kan senare tjäna som nytt samtalsämne för nästa diskussion om någon finner det värt att ta upp konversationen...
Någon tar upp det nya samtalsämne som denne finner värt att diskutera (tes). En annan personen svarar med att utveckla ämnet med sin uppfattning om saken (antites). Tillsammans möts personerna för att komma till en slutsats (syntes)...

Detta är vad man kalla dialektik. På så vis fortsätter sanningssökandet mot nya insikter. Du kan läsa mer om det här ämnet på min sida om Evolution & revolution. Klicka på den understrukna länken för att se efter.

För klarsynthet genom kunskapsprocessen är det viktigt att man skiljer på dem som svarar på frågan och det självaste svaret. Det handlar om att skilja processen från principen. Helheten av alla delar kan alltid delas upp i process och princip. På samma sätt som meningar alltid kan delas upp mellan verb och substantiv.

Objekt-subjektDistionktionen_karta-01.pn

Alla filosofiska teorier, koncept och konstellationer existerar i det jag kallar IDÉVÄRLDEN. Ett konstlat domän som kretsar kring MEDVETANDET. En ytterligare cirkel i Astralanalogin som jag placerat inom ett större domän vilket jag kallar SYSTEMI.

Klicka på den fetstilta textern för att se efter.

När har du någonsin praktisk nytta med objekt-subjekt distinktionen?
Klicka på rutan för att se efter.

Observera att inga av dessa termer existerar utanför människors föreställningsförmåga. Det hör till Livsfrågors filosofi att idéer, ideal, språkliga konceptualiseringar och andra medel att uttrycka tankar är en sorts godartad illusion.

Livet föds inte in i världen, det föds ut ur världen.

Vi skapar dessa föreställningar i tron att egot — JAGET — fungerar som ett sorts fast ankare i verkligheten. Jag tror inte på det. Existensen förekommer essensen. Även fast dem båda kan ses som logiskt sett utbytbara mot varandra. Men för att göra det enklare att förstå så utgår jag från jag-upplevelsen i illustration ovan.

Objektet och subjektet i termer av
VETANDE

- - -

I stycket ovanför använder jag metaforen med att medvetandet fungerar som en lins. Effekten som skapas av "linsen" är att bilden vänds upp-och-ner efter att ljuset har passerat en viss "brytpunkt". Precis som många andra subjektiva faktorer bidrar även kunskap till denna sortens omkastningar av perspektiv. Objektiv kunskap (som exempel matematik och logik) tenderar att reflektera inåt, mot våran subjektiva natur — hur vi definierar och kategoriserar tankestrukturer. Dessa tenderar att grundas i axiomatiska preferenser. Subjektiv kunskap (som exempel konst och kultur) tenderar att reflektera utåt, mot världens objektiva natur — vad som inspirerar och stärker våra ståndpunkter med faktuella referenser.

Just den här växelverkan mellan insikter och utsikt fascinerar mig väldigt. Därför att båda perspektiven liksom binder varandra. De aktualiserar varandras motsats till helheten. Vad som kallas filosofin om motsatsernas helhet.

Vetenskapen fungerar i stort sett på detta vis. Genom att kombinera observationer (utsikt) med logiska satser (insikt) kan vi säkerställa nya teorier. Metoden är mödosam och kan verka onödigt krångligt, samtidigt som det har visats att arbetet gör mödan värt. Resultatet kallas för empiri, en sorts sammansättning av utsikt och insikt. Omigen ser vi hur filosofin om motsatsernas helhet spelar ut sin roll. Men arbetet kommer aldrig till ett avgörande slut. Nya erfarenheter uppstår som ständigt måste uppdateras med äldre teorier. Således fortsätter motsatsernas helhet att växelverka mot framtida kunskapshandlingar.

Medvetandet fungerar som en sorts lins. Det lyser in utsikter i våran inre tankevärld. På min sida om Det svåra problemet skriver jag om att tro på falsk och riktig magi. Klicka på den understrukna länken för att se efter. Omigen ser vi hur uppfattningar om världen kastas om. Riktig magi blir inte äkta och äkta magi handlar om falskspel. Se bilden till vänster. Resonemanget kan verka krångligt. Men logiken är enkel. Tar man ett negativt tal och subtraherar det med ett positivt tal, så

vänder det subtraktionen till addition. Äkta blir falskt och falskt blir äkta. Medvetandet har den här tendensen att det ställer sakförhållanden på sin spets. Små formella förändringar kan omkullkasta resultatet komplett. Slutledningen kan få en person att tro bokstavligen allt är "magi" eller inte. Det samma gäller när man resonerar i termer av objekt och subjekt. Ditt vänster blir höger från min synvinkel också vidare. Termerna kastas om när vi byter olika perspektiv.

Jag vet att objekt-subjekt distinktionen är ovanligt svår att reda ut. Det hör nämligen till en utav de där mest ökända teorierna inom filosofin som professorerna brukar föreläsa om. Men det förklarar ändå något väldigt väsentligt om hur kunskap fungerar. Det gäller inte all typ av kunskap. Som tur är finns det andra typer av kunskapssatser som kan fastställas utan propositionella förhållanden. All propositionell kunskap vilar dock på den följande skildringen. Nödvändigt för denna typen av kunskapsteori är att åtskilja objektet från subjektet . Alltså grundantagandet om den som tänker (subjektet) gentemot det betänkta tinget (objektet)—detta för att processen ska kunna konstatera någon som helst ny insikt. Kortfattat går det att bilda kunskap om objektet när subjektet kan påvisa att dennes utsaga om propositionen är skäligen sann. Taget att frågan även dikterar något som svarets utfall, måste vi förstå att det rör sig om flertalet tillvägagångssätt att komma fram till olika sorters kunskap. Ett av de vanligaste kallar man för propositionell kunskap:

A bildar en teori om sig själv genom föreställningen om "B"

A föreställer sig att "B" tänker på "A", vilket kastar om ordningen mellan subjektet

och objektet...

Observera följande; A = subjektet, p = objektet.

A vet p om och endast; 1) p är sant; 2) A är övertygad om att p är sant och; 3) A har goda eller tvingande skäl för att tro p är sant.

Se vad illustrationen visar till höger; A vet att p är sant om A kan finna goda skäl för att det stämmer.

I den här situationen förefaller A som subjektet vilket föreställer sig konceptet "p" i huvudet. Observationen baserat på data från den yttre världen representerat av p. Genom att sammanställa faktorer mellan musklerna i armen, känseln i handen och ljuset i ögat, kan A veta att p stämmer. Men endast genom att bilda ett koncept av "p" i hjärnan, representerat med citationstecken. Det är lätt att glömma bort

skillnaden på p utan citationstecken och "p" med citationstecken. Det är viktigt att komma ihåg att propositionen för p är ett påstående. Vi kan aldrig veta något mer om den yttre verkligheten mer än vad våra sinnen förmår att registrera åt hjärnan. Det finns åtskilliga tankeexperiment som strävar efter att upplysa om svårigheterna med att konstatera objektiv kunskap mot den yttre verkligheten. Världen som representeras av allt som inte är medvetandet inneslutet i hjärnan.

På sidan om Drömmyten kontra matrixmyten kan du läsa mer om ämnet. Klicka på den understrukna länken för att se efter.

Under sociala omständigheter kastas relationerna mellan objektet och subjektet om. Den enes objekt om den andres subjekt. Följ med på den kommande illustrationen nedan. Person A och B skapar båda en uppfattning som sig själva genom den andres erfarenheter. För varje tankebubbla skapar det en ny instans av vardera personens egenskaper. På detta vis verkar objekt-subjekt distinktionen komplett flytande. Distinktionen skulle kunna presenteras som totalt relativ. Således meningslös, eftersom att det i verkligheten inte tycks existera något riktigt objekt. Endast fler instanser av subjektioner vilka dräller samma lite hur som helst. Men jag håller inte med om det. Formen som bestämmer den som tänker objektet från det som tänks av subjektet förblir relevant. Vilket fungerar mer som en relationell handling, snarare än ett totalt relativt nonsens utan grund.

Observera att objekt-subjekt relationen mellan A och B aldrig riktigt klaffar. Det händer aldrig båda tanke-bubblorna på vardera sida har samma person som objekt. Subjektet vilket representerar dem själva är dömt att alltid skildra den andres perspektiv utifrån sina egna erfarenheter.

Idé-objektet om den andres erfarenheter förblir en sorts före-ställning. Något som ingen av dem kan hjälpa. Problemet med subjektivitet, oförmågan att fullständigt sätta sig in i en annans perspektiv, förblir ett faktum...

A bildar en teori om B

A föreställer sig B i den första tankebubblan. Där

blir hon subjektet som tänker "B".

B bildar en teori om A

B föreställer sig A i den första tankebubblan. Där

blir han subjektet som tänker "A".

B bildar en teori om sig själv genom föreställningen om "A"

B föreställer sig att "A" tänker på "B", vilket kastar om ordningen mellan subjektet

och objektet en gång...

När A och B talar med varandra i en konversation så byter de hela tiden meningar med varandra. För varje mening uppdateras hela tiden den enes uppfattning om den andres upplevelser.

Meningsutbytet bildar en sorts kedja av resonemang, vilket växelverkar mellan subjektet; den som tänker och; det tänkta objektet. Över tid adderar det oerhört mycket komplexitet när man ser över relationen mellan tanke-

objekten som uppstår.

Resonemanget representeras av tanke-bubblor. Varje instans av tankegång som rullar på, byter liksom förhållandet mellan objektet och subjektet.

Slutsatsen är att det hör till kunskapsprocessens praktiska natur, att det leder till komplikationer beroende på vem som tänker vad. Objektet och subjektet byter ständigt plats med varandra sett från olika perspektiv. Men det gäller inte alla typer av kunskap! Det finns typer av kunskap som är totalt befriad från praktiska komplikationer. Analytiska kunskapssatser eller så kallade självklara sanningar är totalt oberoende vem som tänker vad. Jag talar om den sortens kunskap som existerar fullkomligt i tanken grundat på axiomatiska antaganden. Som exempel matematik eller det Kant kallade reine vernunft (sve. "rent förnuft"). Det är lätt att se hur det går att göra kunskapen mycket mer användbar genom att undvika dessa svårigheter som uppstår mellan objektet och subjektet. Läs mer om ämnet på sidan om Kunskapsteori. Klicka på den understrukna länken för att se efter.

Inte ens självklara sanningar går fullkomligt fri från kritik. I boken Two Dogmas of Empiricism skriver logikern Willard Quine att axiomatiska antaganden kan fela. Ta satsen "en gift ungkarl" som exempel. Två likvärdigt motsägande termer kan omöjligt bli sanna i den samma meningen. Slutsatsen måste leda till att påståendet måste vara falskt. Fast professor Quine menar att termerna "gift" och "ungkarl" är relativa till världen. Till samhället hur vi väljer att definiera våra traditioner. Under annorlunda omständigheter kan den semantiska betydelsen av termerna skifta, möjligtvis i sådan mån att det kan tänkas existera något som en gift ungkarl. Den abstrakta formen som slår samman två axiomatiskt antagna sanningar kvarstår dock. Lärdomen från professor Quines exempel visar oss att formen som logiken antar må hålla. Men resultatet från den logiska formen kan variera beroende på definition. Det leder mig till att misstänka ett och annat om idealismens giltighet. Filosofisk idealism kommer från idén att allt grundas i en mental verklighet. Sådant som endast kan föreskrivas per definition. Idealet och renaste förnuftets funktionalitet baserar nämligen utefter denna definitionen. Vilket skapar ett cirkelargument där definitionen föreskriver definitionen. Det är svårt att föreställa sig vad som blir av idealismen utan någon som helst relation till den fysiska världen — utefter dess definition? Vad blir det i så fall kvar av idévärlden utan den världen som referens åt våra tankar?

Social interaktion

Livet föds inte in i världen, det föds ut ur världen.

Objektet och subjektet i termer av

VARANDE

- - -

Hur kan man någonsin bilda vetskap om ett subjekt? Många neurologi forskare påstår att det är omöjligt. Vetenskapen kan endast bilda kunskap om objektiva ting och medvetandet är ett subjekt. Men medvetandefilosofen John Searle håller inte med om det. Han säger att ett sådant påstående följer av ett logiskt felslut. Definitionerna utifrån objektet och subjekt är tvetydiga. Forskarna sätter nämligen inte definition på om vi talar om varande eller vetande om medvetandet. Att ha vetskap om ett subjekt är snarare annorlunda än att tala om medvetandets varande. Vetskap och varande är nämligen två väldigt skilda ämnen att tala om!

Medvetandet som subjekt framkommer som ytterst svårt att definiera just på grund av dess subjektiva egenskaper. Ändå finns det objektiva faktorer som medvetandet rör sig med — och dessa går det fortfarande att bilda objektiv kunskap om!

Så hur kan man bilda objektiv vetskap om subjektiva upplevelser? Professor Searle säger i intervjun ovan att du kan fråga vilken läkare som helst. Visst är det så smärta och ångest räknas till domänet för subjektiv upplevelser. Men upplevelsen i sig går att testa objektivt med olika typer av mediciner. Faktum är att vi vet mycket om vad som funkar. Neurologerna kan i sin tur observera hur olika receptorer i hjärnan relaterar till människors mående. Alltså går det att bilda objektivitet kring subjektiva frågor. För att närmare sammanställa hur termerna relaterar till varandra har jag översatt dem till svenska här nedan.

Ontologisk subjektivitet

existens som beror på ett subjekt.
Upplevelser som finns bara därför att någon erfar dess existens.

(smärta, begär och erfarenhet)

Ontologisk objektivitet

existens som beror på ett objekt.
Ting som finns oberoende om någon kan erfara dess existens.
(berg, molekyler och träd)

Epistemologisk objektivitet

påståenden som kan avgöras självständigt.

Kunskap som grundas på objektiv grund.
(året då Rembrandt föddes som exempel)

Epistemologisk subjektivitet

påståenden som inte kan avgöras självständigt.
Kunskap som grundas på subjektiv grund.

(benägenhet för Rembrandts konst)

Professor Searle skiljer på vetskap och varande på det följande viset. Om jag säger att den berömda konstnären Rembrandt föddes året 1606 — så är det ett kunskapsmässigt objektivt påstående. Därför att sanningen till påståendet härleder till Rembrandts existens. Något som filosofin kallar för ontologi, varandet eller existensen. Oavsett om Rembrandt faktiskt föddes just då så finns det ändå ett objektivt svar på frågan. Därför att frågan riktas ändå till konstnärens objektiva historia. Således förefaller påståendet som kunskapsmässigt objektivt. På samma sätt som neurologi forskarna menar att vetenskapen sysslar med objektiva frågor.

Skulle jag sedan påstå att Rembrandt är den bästa målaren som någonsin levt — så handlar det om ett kunskapsmässigt subjektivt anspråk. Därför att sanningen till påståendet endast härleder till min personliga uppfattning. Något som filosofin kallar för epistemologi, kunskap eller uppfattning som ett subjekt. Det fungerar så att uppfattningen om ett ämne alltid kan ändras på beroende på personen som upplever saken i frågan, eller om något nytt skulle komma till personens vetskap som kan påverka dennes uppfattning. Det samma gäller även kunskap. Kunskap står alltid i relation till bevisen, således kan vi förstå hur den vetenskapliga processen egentligen aldrig blir fullständigt komplett. Eftersom att tiden sätter sina spår och nya bevis kan tänkas bli aktuella också vidare.

Men vänta lite nu. Refererade jag just åsikten om Rembrandts måleri som en sorts kunskap? Nej, åsikt och kunskap är inte riktigt samma sak. Men de går att begripa på ett gemensamt spektrum om vetande.
Se modellen nedan:

[mindre pålitlig] ← Illusioner ← åsikter ← [VETANDE] → förstånd → kunskap [mer pålitlig]

När jag delar upp erfarenheter i termer av vetande så bildar det en sorts skala. Vetande generellt inkluderar alla dessa fyra nivåer av vetande, ordnat utefter graden av pålitlighet. Illusioner räknar jag till den sortens minst pålitliga erfarenheter. Åsikter må grundas i någon som nära verklighet. Vilket sätter dem efter illusoriska erfarenheter, även fast denna sortens erfarenheter är svåra fastställa, till vänster på skalan. Den högra sidan av skalan börjar med förstånd. Förståndet räknas till den mest logiska erfarenheten som internaliseras mellan tankar. Kopplar man samman förståndet med övriga erfarenheter så får vi kunskap, den mest pålitliga sorten av vetande.

Termer om vetande kan vandra från höger och vänster beroende på objekt-subjekt distinktionen. Kunskap kan devalvera till åsikt, liksom åsikter kan revalvera till kunskap. Detta är en lite svår sak när man sätter vetande i perspektiv utifrån objektets och subjektets mening.

Jag tänker nu sammanfatta detta med att illustrera ett par exempel:

Exempel #1
Alisia (A) säger att majs är en grönsak. Detta är en typ av ontologisk objektivitet. Eftersom växten i sin helhet hör till den gruppen av grödor som vi kallar för grönsaker. Benny (B) hör sedan att Alisia hävdar majs är en grönsak. Men han är osäker på om det är sant. Kanske majs borde klassificeras som ett sorts sädesslag? Benny antar därför att det hör till Alisias åsikt att majs är en grönsak tills han får vidare bevis.

I det här fallet ser vi hur pålitligheten i Alisas påstående går från att verka som objektivt vetande till åsikt. Detta beror på att subjektet (Alisia) har bytt plats med objektet (majs = grönsak) i Bennys tanke. Benny gör Alisias kunskap till åsikt genom att tvivla på påståendets giltighet.
Alisia; subjekt → objekt Benny; objekt → subjekt
Vetskap → kunskap → åsikt

Exempel #2
Alisia (A) säger att majs är gott. Detta är en typ av ontologisk subjektivitet. Alisias smak för majs är en upplevelse, smaken existerar endast i hennes subjektiva tycke. Benny (B) hör sedan att Alisia gillar majs. Men han vet inte säkert, kanske hon misstar sig av någon anledning? Benny bekräftar senare att Alisias påstående stämmer på en middagsbjudning tillsammans. Alisias åsikt om majs blir således Bennys kunskap om Alisias smak för majs.

I det här fallet ser vi hur pålitligheten i Alisia påstående går från att verka som åsikt till objektiv vetskap. Detta beror på att objektet (Alisia) har bytt plats med subjektet (majs = gott) i Bennys tanke. Benny gör Alisias åsikt till kunskap genom att lita på vidare erfarenhet.
Alisia; objekt → subjekt Benny; subjekt → objekt

Upplevelse → åsikt → kunskap

Den materialistiska modellen fungerar så att teorin om varandet och världen ställs i centrum av allting. Hur saker fungerar utanför våra medvetanden. Jag vet att det kan bli oerhört överväldigande att ställas inför en så pass omständlig modell. För att göra saken mer konkret har jag konstruerat ett par exemplar. Vilket slutligen ställer objektet emot subjektet. Enligt det samma tema som hela den här sidan presenterar.

Det som skiljer materialismen och idealismen från varande uppstår med objekt-subjekt distinktionen i centrum. I den idealistiska modellen framställs idévärlden som den objektiva verkligheten. "Det sköna" som Platon kallade det för. Den delen av metafysiken som står evigt oföränderlig. Den subjektiva motparten enligt denna filosofi utgörs av sinnesvärlden. Subjektet vilket står för upplevelsen som en sorts villfarelse från den sköna idévärlden.

Materialismens modell

utgår från en sorts empirism vilket skiljer på vetanden och varanden i termer av erfarenhet

[mindre pålitlig] ← Illusioner ← åsikter ← [VETANDE] → förstånd → kunskap [mer pålitlig]

[objekt] ← materia ← reflektioner ← [VARANDE] → tanke → logik [subjekt]

Några av de tidigaste idealisterna i antiken gjorde också skillnad på olika typer av vetanden. Observera att idealismen i modellen inunder byter plats i ordningen mellan objekt och subjekt. Det mest objektiva i motsats till materialismen blir istället den rena tanken. Illusioner och åsikter tilldelades den minst pålitliga typen av vetande. Medan kunskap och det rena förnuftet ansågs höra till den mest säkra formen av vetande. Vidare delade de också upp olika grader av varande på en liknande skala. Skuggor, avbilder och reflektioner tolkas som den minst pålitliga typen av varanden. Medan tanke och abstrakta objekt, sådant som exempel nummer och geometri, hörde till den mest pålitliga sorten av varande. Materiella objekt litade man inte så mycket på, de hamnar någonstans där mitt i mellan reflektioner och logik.

Idealismens modell

utgår från en sorts rationalism vilket skiljer på idévärlden och sinnesvärlden i termer av förnuft

[subjekt] ← Illusioner ← åsikter ← [IDÉVÄRLD] → kunskap → förstånd [objekt]

[mindre pålitlig] ← reflektioner ← materia ← [SINNESVÄRLD] → logik → tanke [mer pålitlig]

Den idealistiska modellen fungerar så att teorin om idealet och idévärlden i centrum av allting. Hur saker fungerar utifrån ditt medvetande. Denna filosofi förespråkar en form av rationalism. Där förståndet ställs som det ultimata objektet, här framkommer sinnesvärlden som ytterst opålitlig. Den som tänker detta förefaller sedan som objektet. Se modellen ovan. Det är inte min mening att framställa idealismens perspektiv som fel i förhållande till materialismens modell ovan. Jag menar endast att visa hur materialismen och idealismen tycks vända på ämnet. Där den enes objekt blir den andres subjekt.

Platon bildade en liknande distinktion redan på 400-talet före Kristus. Skillnaden var att han kallade det den rena tanken, alltså vetskap för noésis (νῶσῐς) och sinnesvärldens existens för aísthēsis (αἴσθησις). Termerna översätter inte exakt till det samma på modern svenska. För Platon var tanken eller förnuftet (noésis) den renaste formen av existens. Aísthēsis i motsats till detta översätt närmast till "varseblivning" eller "uppfattning" på svenska. Omigen ser vi hur vetskap och existens kastas om när man använder termerna annorlunda. För att läsa mer om detaljerna, klicka på den understrukna länken till Den fyrdelade linjen.

Ontologi-epistemologi distinktionen

Bennys observation leder slutsatsen till subjektiv kunskap:
Epistemologisk subjektivitet

Alisias påstående kommer från subjektiv existens:
Ontologisk subjektivitet

Alisias påståendet kommer från objektiv existens:
Epistemologisk objektivitet

Bennys tvivel leder slutsatsen till subjektiv existens:
Ontologisk subjektivitet

Livet föds inte in i världen, det föds ut ur världen.

Praktis nytta

Praktisk nytta med objekt-subjekt distinktionen

sljkvjd

"p" = metafysiskt

koncept

p = fysiskt objekt

Descartes dualism