textfield_midLong-02.jpg
textfield_top-01.jpg
textfield_midLong-02.jpg
textfield_midLong-02.jpg

DET SVÅRA PROBLEMET

med medvetandet
 

- - -

Vad kan någonsin bli så invecklat att det bara blir svårare desto mer du försöker utveckla problemet? Medvetandet så klart. Det låter som en dum gåta. Men jag tror faktiskt att det finns en sanning till det svaret. Desto mer vi tänker på det desto mer tankar måste vi sedan förklara. Det slutar nödvändigtvis inte. Egot har den här förmågan att expandera sitt mentala "universum" genom att tänka. Genom tänka mer på saker får vi bara ännu mer att tänka på. Medvetandet, vad är det? Att förklara allt det här med att förklara vidare på saken, genom att expandera mysteriet i all evighet? Vad gör det? Nej jag tror inte det. Det svåra med det svåra problemet handlar om att komma till insikten att vi måste avveckla mysteriet med det svåra problemet. Inte göra det mer invecklat. Det leder ingen vart att utveckla mysteriet till mer än vad det redan berör. Att veckla in dig själv i allt djupare funderingar. Desto mer du mystifierar saker desto mer får du att avslöja. Desto mer du avslöjar desto ännu mer kommer det till ämnet att avslöja. Du ser, ditt inre universum är inte ensam med att göra sig allt mer invecklad. Även vårt yttre universum har den här tendensen med att expandera och utveckla sig självt oavbrutet. Det kallas för Den stora smällen. Insikt eller utsikt, det är egentligen lite som samma sak. Men för skoj skull. Vad menar filosofer med Det svåra problemet?
 

Året 1995 beskriver den berömda medvetandefilosofen David Chalmers i sin bok det följande.

“It is undeniable that some organisms are subjects of experience. But the question of how it is that these systems are subjects of experience is perplexing. Why is it that when our cognitive systems engage in visual and auditory information-processing, we have visual or auditory experience: the quality of deep blue, the sensation of middle C? How can we explain why there is something it is like to entertain a mental image, or to experience an emotion? It is widely agreed that experience arises from a physical basis, but we have no good explanation of why and how it so arises. Why should physical processing give rise to a rich inner life at all? It seems objectively unreasonable that it should, and yet it does.”
   —Facing upon the problems of Consciousness

 

Det svåra problemet är inte bara att hitta den djupa kopplingen mellan kroppen och medvetandet. Utan att också svara på medvetandets   till synes   uppenbara nödvändighet. Genom tider som filosofer funderat på det här problemet har många konstaterat att det är omöjligt att veta. Veta exakt vad som gör att vi simultant upplever oss själva som medvetna, med fri vilja, samtidigt som våra kroppar består av omedvetna beståndsdelar. Hur kan det bli sant att universum interagerar mellan något som kan tänka, känna och skapa intensionella meningssatser i livet — samtidigt som den största massan av materia påvisar definitivt inget av dessa egenskaper?
 

Kortfattat, hur förklarar vi “anden” i maskineriet som gör tänkande varelser medvetna?

Saker tenderar inte att ske av totalt slumpmässiga anledningar. Även om ingen har en perfekt uppfattning om exakt hur saker och ting eskalerar. Så finner vi mycket goda skäl att tro att föregående händelser regelmässigt orsakar senare händelser. Den så kallade
lagen om orsak och verkan. Den filosofiska positionen som slår fast vid detta kallas determinism. Förhållningssättet som inte bara antar att orsakssammanhanget i tiden är fast bestämt, men att det även går att förutse kommande händelser med kunskap från tidigare historia.

“The future, like the past

would be present before its eyes”
   —
Pierre Simone Laplace

Laplace hör till de första mest populära vetenskapsfilosferna som på allvar började förklara något om hur den subjektiva upplevelsen relaterar till vad man förmodar hör till en objektiv verklighet. Vad en objektiv verklighet kan tänkas betyda är långt ifrån klart. Från ett vetenskapligt perspektiv handlar det om att skilja på levande och medvetna processer i naturen, från livlösa och omedvetna typer av processer. Klicka på den understrukna länken för att se efter. Denna distinktionen sker knappast utan några som helst problem. Som exempel vad det gör med människans koncept om sin fria vilja. För att läsa mer om vad jag skriver i ämnet kan du hoppa direkt till Två problem med fri vilja. Ändå finns det alternativa uppfattningar som hävdar att medvetandet vilar på en grund som bryter mot ett sådant synsätt. Att det finns tillfällen i universum där saker bryter mot “lagen” om orsak och verkan på något sorts  magiskt  vis. Som exempel tron på religiösa mirakel, en icke-deterministisk fri vilja. Eller i detta fall ett övernaturlig inslag i kropp-medvetandeproblemet. Vad är i så fall magi? Endast ignorans om det faktisk läget? Eller en illusion som går att spräcka?

- - -

Äkta och falska mysterier?


Som svar på den här frågan finns det en anekdot som jag tycker borde tänkas över mycket noga:

“Jag skriver på en blogg som handlar om magi.”

   förklarade jag.
“Menar du riktig magi?”

   med riktig magi menar folk mirakel och underverk inkluderat över-

   naturliga krafter också vidare.
“Nej"

   svarade jag.

"Jag skriver om illusioner och underfundiga trick, inte riktig magi!"


... med andra ord refererar riktig magi till sådant som  inte  är på riktigt. Alltså blir  riktig  magi något som artister sysslar med, vilket egentligen är falskt!

 

Det är ingen lätt fråga att svara på. Problematiken startar med svårigheten att begripa Undantaget som bekräftar regeln. Klicka på den understrukna länken för att komma till sektionen som handlar om moderna myter. De flesta utgår ifrån att undantaget från den understrukna talesättet på något vis upphäver regeln. Men det stämmer inte. Vad som menas med  undantaget som bekräftar regeln  är att principen stärks av att vi kan förstå hur regeln inte är absolut allomfattande. Vilket konkretiserar regeln och gör den starkare. Det faktum att det finns medvetna och intelligenta agenter som kan observera och tänka på livlös materia — detta även fast våra medvetanden består av livskraftiga processer i materian — bekräftar i själva verket att båda finns. Det ena utesluter nödvändigtvis inte det andra. Båda kan samexistera, även i teorin liksom ett praktisk faktums om dikterar fundamentet med hur vi upplever våra vardagliga liv. Det råkar bara vara särdeles svårt att trassla upp olika sammanband i den ordning som gör det svåra problemet tangerbar för våra medvetanden. Jag tror frågan om medvetandet handlar mer om en illusion snarare än ett mysterium. Att ha vördnad och beskriva mysterier har sällan löst svåra frågor tidigare i historien. För att yppa ett fördunklat perspektiv tror jag att vi måste våga ta djärva steg, steg mot tankegångar som annars inte är så värst omtyckta generellt. Det leder mot okonventionella vägskäl som bryter mot sedvanliga fördomar. Skillnaden är att illusioner handlar mer om förvrängningar om hur vi befattar oss om saker, snarare än mysterier som grundas på uppfattningar som aldrig kan stämma överens med varandra. Som exempel hur vi kan tänka oss förklara att medvetandet i kärnan består av livlösa komponenter... 

Extraordinära anspråk kräver extraordinär bevisföring. Ett mycket klassiskt men djupt omkastande citat för personer som sysslar med magiskt tänkande. Inom psykologin betyder nämligen magiskt tänkande att man byter plats på orsak och verkan. Det kastar alltså om verkan från ordinära anspråkslösa påståenden till att bli extraordinära anspråk utan dess like. Liksom mystiska och övernaturliga anspråk får magiska och vidskepliga föreställningar att verka fullkomligt rationella. Tänk en stund på vad det betyder, att magi i psykologin kastar om det som verkar vanligt med extraordinära påfund. Som till exempel tron på att själens koppling till medvetandet inte går att förklara med endast naturliga medel, en enad teori om naturalistiska interaktioner...
Normalt sett grundas
naturalistiska studier på observationer som går att empiriskt stärka med hög sannolikhet. Den vetenskapliga metoden kan tekniskt sett inte uttala sig om extrem ovanliga (extraordinära) företeelser som inte går att replikera. Men de flesta i världen som tror på mirakel väljer dock inte att grunda sin livsmening på tekniskt sett vanliga (ordinära) företeelser. Sådant man rationellt faktiskt kan lita på. Medicin, flygplan, mobiltelefoner, satelliter också vidare. De väljer i motsats till metodologisk naturalism att häva regeln som egentligen bekräftas av undantaget. Undantaget representeras av det som anses höra till den extremt opålitliga delen av våra liv. Rädsla inför döden, ignorans, brist på svar, oförutsägbar olycka med mera.

 

Vänder man på orsakssammanhanget med att anta magiskt tänkande i förhand, så kastar det om förhållanden mellan ordinära bevis och extraordinära påfund. Ta mysteriet med Jesu uppståndelse och uppstigning till himmelen som exempel. Inom kristendomen antar kristologin uppstigningen som ett extraordinärt "faktum". Ett faktum till den grad att de kan tänka sig att   omkasta   hela  sin verklighetsuppfattning, på premissen att ett en enstaka extremt osannolik företeelse, kan och bör föreskriva vad vetenskapen annars relaterar till empirisk verklighet. Kristendomen låter alltså tron på mirakel diktera tron på vad som  inte  är mirakel. Tänk ett slag på vad det betyder. Kan du offra allt som stämmer i den tråkiga vardagen mot  vad-helst   som egentligen aldrig kan bestämmas? Nej, egentligen kan du inte välja om en sådan sak. Därför att tron på magiska redogörelser misslyckas i regel med att belägga ordinära, högst sannolika förutsägelser som naturvetenskapen ännu klarar bäst. Tekniskt sett fungerar magi och mirakeltro på samma vis som  undantaget som bekräftar  den naturalistiska regeln. Undantaget; alltså miraklet i detta fall, som bekräftar regeln gör inte naturvetenskap undermålig i förhållande det mystiska och ovetbara i religiösa traditioner. I verkligheten bekräftar det att naturliga förklaringar inte sysslar med absoluta eller vidskepligt allomfattande påfund. Vetenskap handlar till stor del om att beskriva och förstå högt sannolika företeelser av ordinärt slag, i motsats till den typen av extraordinära slag som bedrivs av dem som förespråkar mirakeltro. Detta är vad som gör den naturalistiska metoden användbar i enlighet med falsifikationsprincipen. Magiska påfund går inte att motbevisa av samma anledning att det inte går att bevisa. Man kan endast föreslå ett rationellt alternativ som faktiskt fungerar i praktiken. För att veta mer hur medvetandet styrs av våra fysiska hjärnor, klicka på länken till Själens fönster mot ett fysikaliskt universum. Mysterier löser sig inte av sig själva. De flesta människor  när de tänker på det  kommer förr eller senare fram till att medvetandet omöjligt går att framställa som ett sorts magiskt trick. Det handlar alltså om att avslöja "falskspelet". Bryta besvärjelsen mot tron på bortom-naturliga förklaringar. Men många vägrar tro på det.

- - -

Vi bär alla på våra små mysterier. Ofta handlar det om saker som man håller hemligt till sig själv, i rädsla för vad omgivningen ska tro om oss. Det är inte alls garanterat att våra inre hemligheter skulle göra sig bäst ute i det offentliga. Att avslöja somliga mysterier kan således leda till större skada än nytta. Därför att det betyder mycket för oss. Det bringar också en sorts magi i tillvaron som nödvändigtvis inte måste brytas. Många väljer därför att tro ett mysterium förblir äkta om de håller sig från att ställa ytterligare frågor. Men en sådan sak kan man aldrig veta. När som helst kan det dyka upp belägg för att ett mysterium är falskt. Och till skillnad från mirakel så ploppar dessa företeelser inte ur bara det blå. Det tar löjligt lång tid att bekräfta vetenskapliga studier, till den grad att när det äntligen står klart så märker vi knappt av det. Faktum är att många vetenskapliga upptäckter sedan 1800-talet har mycket kvar att integreras in våran moderna kultur. I den allmänna förståelsen om hur saker fungerar finns det fortfarande mycket få som internaliserar omkastningar ända sedan antikens tid. Som exempel grundar religiösa apologeter det kosmologiska argumentet än idag på aristotelisk mekanik. Detta även fast Aristoteles fysik kastades om radikalt av newtonsk mekanik. Som i sin tur omkastades med Einsteins senare upptäckter. Förklaringar som brukade appliceras på världen för flera millennier sedan fungerar inte. De flesta begriper inte heller evolutionsteorin med allt vad det för med sig i kosmologin. Ja, det det är sant att evolution också har påverkat vetenskapens syn på kosmologi. Klicka på den understrukna länken för att se efter. Det samma gäller Einsteins relativitetsteori också vidare. Det är frestande att skriva synen på relativitet i naturen har lett filosofin i en riktning som kallas för postmodernism. Det betyder inte att vetenskapen från ett större perspektiv är subjektiv, men att världen regelmässigt relaterar till andra fenomen i universum. Det är annorlunda. Allt det här är ett stort problem för att vi ska kunna lösa det svåra problemet som professor Chalmers talar om. För om folk inte kan enas om subjektet (medvetandet kontra själen) inom oss själva, hur ska vi annars kunna enas om någonting alls? Det samma gäller även följande frågeställningen:

 

Om folk  inte vill  bryta besvärjelsen med det svåra problemet, så finns det inget som hindrar mänskligheten med att hålla fast på ett sådant mysterium. Även om det visar sig vara ett falskt mysterium? 

 

Sådana förändringar i djupet av samhällets mytos sker knappast över en natt. Det har tagit mänskligheten många hundra år att komma till denna situationen vi står inför idag. Tiotusentals med år om man ska räkna med tiden som det tagit mänskligheten att särskilja sig från naturens mest råa tillstånd. Eller omkring trettiosex århundraden i vetenskaplig utveckling sedan Babylonierna först räknade ut Venus bana över himlen. Min poäng är att när en ny upptäckt äntligen assimilerats in i våra vardagliga liv så upphör den att verka speciell. Sådant tar extremt lång tid för samhället att smälta. Även denna faktorn har stor inverkan på vad människor upplever som ett äkta kontra falskt mysterium. Det är lätt att glömma det största mysteriet även lever inom oss.

 

Mirakel på den andra sidan för med sig det här instabila momentet som gör sociala omkastningar så väldans speciella, rent av magisk. När något märkvärdigt sker så revolterar det hårt mot ett stående konsensus till den grad att ingen riktigt vet vad de ska tro. Omkastningar sker i regel på premissen att folk länge gått och längtat efter något speciellt. Helst utan att veta riktigt vad de egentligen saknar. För tänker man på det så sker egentligen inte mirakel så värst plötsligt. Det går ofta långa perioder av höga förväntningar inför att något ska hända. Men ingen noterar dock varför denna väntan kan verka så värst långdragen. Anledningen är simpel. För när det väl händer så riktas all uppmärksamheten mot den nykomna händelsen,  miraklet! Som jag skrev tidigare, förväntningar inför stora omkastningar är avgörande med vad folk ska tro om det extraordinära. Mirakel hör till och med till den mest extrema fallet i den kategorin. Den psykologiska självförvrängningen spelar därför avgörande roll. Det sker precis som Friedrich Hegel beskriver förhållandet mellan slaven och mästaren. Påtryckningar håller i sig konstant, men när måttet är rågat så slår det mot revolution! Plötsligt omkastas förhållanden radikalt. Precis som med magiskt tänkande. Orsak blir verkan, verkan blir orsak till nya konsekvenser. En sådan omkastning profeteras det om i Toran och det Gamla testamentet. Jag talar om myten med Messias som ska ge slavarna herraväldet. Den frälsaren som de inväntat i många hundra år visade sig bli en besvikelse för ortodoxa judar. I Rom reformerade de senare till vad de kallade kristendomen, inte judendomen, utan vad som senare skulle bli romersk katolicism. Man kan undra lite hur den här historieskrivningen egentligen gick till? Hur romarna fick sin religion från judarnas mirakelhistoria? Från slavarna religiösa vittnesmål? Detta är ett mycket typiskt exempel på ett falskt mysterium jag tror vetenskapen kan lösa, om det tilläts att göra vad det gör bäst. Omigen visas Hegels dialektik mellan slaven och mästaren påtaglig i historien. Vad är det för magiska påfund som försiggår när den här sortens omkastning gör sig påmint? Men nog om historiska referenser nu. 

 

I motsats till den instabila karaktären som identifierar miraklens omkastande beskaffenhet, så baseras vetenskapliga studier på fasta och pålitliga evidens. Mycket tråkiga och alldagliga smådetaljer. Detaljer som ändå i längden kan addera upp till bevis som riskerar att revolutionera tiden att tänka om. Men vem bryr sig om sådana epiteter och enformigheter? Den här typen av ordinära förekomster står i själva verket till det absoluta fundamentet för vad våra sinnen och förståndet kan förnimma. Jag vill att du ska fundera mycket noga på vad det följande egentligen betyder. Var är mest pålitligt? Att basera definitionen av "mirakel" på ordinära (naturalistiska) bevismaterial? Eller på extraordinära (övernaturliga) anspråk? 

 

Vad betyder det när spirituella institutioner grundar sin syn på det  ordinära i vardagen med referens till det extraordinära, snarare än tvärtom? 

 

Jo, det kastar om kausala förhållandet mellan orsak och verkan. Precis som med magiskt tänkande så tillåter det ämbetet i kyrkan, moskén eller i templet att diktera premisserna som samhället ska följa "från ovan". Detta är svåra med det svåra problemet om medvetandet att begripa. Vart kommer alla dessa idéströmmar ifrån och vad ska man tro på är sant? Vad är medvetandet utan de religiösa sedernas järngrepp kring våra själar? Saker går till synes samma till en enda röra. På den här frågan anser jag exegetikexperten och historia forskaren Bart Ehrman har ett bra svar. Professor Ehrman förklarar i ett utav sina argument att historia inte får förväxlas med det förflutna. "History is not the past". Akademisk historia kan tekniskt sett inte uttala sig om  extremt osannolika företeelser av den anledningen. Åtminstone inte med sådana extrema händelser som sker inom en så pass extrem kategori som inkluderar  mirakeltro. Därför att metoden-i-sig  går ut på att göra slutsatser från vad som verkar mest sannolikt. Inte tvärtom. Uppriktiga historieskildringar sker tekniskt sett i motsats till det extraordinära, sådant som grundas från extremt osannolika händelser. Hur kan man rättfärdiga att dra slutsatser om ordinära- vanliga ting från det mest extraordinära? Det följer inte logiskt. Vem som helst hade kunnat avslöja omkastningen i den magiska tänkandet om det inte vore för att samhället var så djupt investerad i traditioner. Byter man plats på orsak och verkan, som i fallet med mirakeltro, så finner vi snart att tro på mirakel på sätt och vis tillåts diktera sitt egna tillvägagångssättet som belägger universum natur (från övernatur?) — snarare än att låta naturvetenskapen genomskåda påfundet för vad det egentligen är…

 

[Se illustrationen] 

Kan det någonsin bli legitimt att kasta om bevisbördan på naturvetenskapen — retoriskt lura skeptiker att belägga vad som från början grundas på ignorans? Vad är det egentligen folk menar med det "övernaturliga"? I skenet av det svåra problemet med medvetandet gör det mig bara än mer skeptisk. För mer upplysning om ämnet, läs Humes underliga omvändning längre upp i sektionen om teoretisk filosofi. Klicka på den understrukna länken för att se efter.

 

- - - 

webFalsifiaktionsprincipen-01.jpg

Vänta lite nu, betyder det att illusionister inte finns på riktigt? Nej, så klart inte. Illusioner finns, fast med ett bedragande lyte. Vilket får det att verka som något annat än vad det framställs. Problemet handlar i regel om att genomskåda artistens finurliga trick, se igenom vad som försiggår dit hen avleder din uppmärksamhet. Jag vågar därför påstå något som kan skilja  äkta mysterier   från  falska mysterier. Konceptuellt, i språklig mening finns det att vi kan tala om dem båda simultant utan att lägga märke till vad som egentligen försiggår bakom ridån, det underförstådda meddelandet mellan raderna. Distinktionen handlar inte så mycket om att anmärka på vad som är äkta och falskt. Utan vad som i verkligheten menas när vi talar om "mysterier". Samt vad vi kan tänka oss avslöja om världen i framtiden. Ett falskt mysterium går i själva verket att svara på, med data, vetskap och fakta om hur välden fungerar här och nu. I nutiden. Må hända att det kräver att du tänker om dina prioriteringar för att komma till en sådan lösning. Tyvärr tar inte sanningen ofta hänsyn till våra personliga värderingar. Här spelar psykologisk självförvrängning stor faktor om vad människor förutfattar sig tro kring ett mysterium från första början. Dilemmat handlar mer om vad folk förväntar sig av världen i motsats till vad för sorts krav man kan lägga på kunskapsrelaterade fakulteter. Ett äkta mysterium måste således aldrig kunna tänkas avslöjas. Per definition av ett mysterium som har något att dölja, så implicerar det dolda svaret vad som också kan avslöjas. Men ett sådant uttal om universum kan man tekniskt sett nästan aldrig veta. Vilket skapar en ganska så besynnerliga disposition till vad människan kan veta   här  och  nu, och till kunskap om vad vi kan lösa för frågor i framtiden. En filosofisk frågeställning om vad vi tror om kunskapsläget framöver. Detta även fast man inte kan veta exakt allt här och nu. Denna frågeställningen är det   enda  egentligen  äkta   mysteriet jag kan föreställa mig. Alla övriga mysterier och underfundiga frågeställningar bör till dess motsats förhållas till som mer eller mindre falska, eller åtminstone preliminära mysterier. Från definitionen att ett äkta mysterium aldrig, kategoriskt någonsin går att avslöja oavsett omständigheter som kan föreställas. Oavsett om det ej går att föreställa i framtiden.


Så vad är tro på “riktig magi” om det antas vara sant i verkligheten? För om en objektivt sett genomskinlig verkligheten inte antas sysslar med magi. Från ett perspektiv där förstånd och empiriska observationer kan tänkas avslöja tekniskt sätt nästan allt som kan komma till våran nytta. Vad är i så fall tricket som gör att alla begriper att illusioner inte är sanna? Taget att medvetandet inte ska behöva förklaras som ett sorts trolleritrick, hur kan man någonsin övertyga människor att det hänger samman med ett vetenskapligt förenat perspektiv?

“Extraordinary claims requires extraordinary evidence”
  —Carl Sagan

 

“Extraordinary claims requires extraordinary evidence”
  —Carl Sagan

“Extraordinary claims requires extraordinary evidence”
  —Carl Sagan

 
textfield_bot-01.jpg

 

I denna Intelligence Squared intervju berättar professor Dennett på vilket sätt illusionen tar vid. Det finns nämligen ett känt trolleritrick som blev berömt just för att ingen av experterna kunde avslöja bluffen. Illusionisten som skapade tricket kallade det The Tuned Deck. Tricket involverar en vanlig kortlek som han använder till flertalet olika konster. Konsterna för sig fanns det inget speciellt med. Men vad ingen kunde lista ut var det egentliga tricket med The Tuned Deck gick ut på. Folket omkring den här mannen som heter Ralf Hull samlades i förbluffan över att ingen av hans kollegor hade en aning om vad som försiggick. Så vad var den egentliga illusionen? Innan jag avslöjar svaret bör jag även förklara omständigheterna för hur ett sådant fenomen på kort tid kan bli så värst omtalat. Tricket när man arbetar som illusionist handlar om att avleda människors uppmärksamhet. Alla vet sånt här eftersom principen är central i breda yrkesrollen. Skillnaden på illusionister och bluffmakare är att dem som vill att bluffen skall förbli “verklig” [eller verksam] aldrig avslöjar vad som är fel i åskådarens resonemang. De väljer istället att profitera på illusionen om att något enastående måste vara sant. Det måste inte vara så att de tjänar pengar eller rakt av lurar människor på ett vis som bryter mot lagen. Vissa begriper inte ens bluffen i tron att de sysslar med något ytterst speciellt.


Hur som helst avslöjade Mr. Hull till sist bluffen med sitt trick. Det visade sig vara så att namnet på tricket var tricket! Mr. Hull hade hela tiden lurat alla att tro det var något speciellt med kortleken, medan i själva verket fortsatte han med att köra samma typer av konster som alla trollkonstnärer vetat om hela tiden. Genom att rikta extra uppmärksamhet på något annat lyckades Mr. Hull alltså att avleda både sina kollegor och deras åskådare.

Det samma gäller med tro på det  svåra  i det svåra problemet.

 

Professor Dennett tror inte på det svåra problemet av samma anledning. Han anklagar aldrig professor Chalmers för att vara bluffmakare. Vi lider alla under samma kulturella arv, vilket bär på tron att medvetandet måste essentiellt ha något "magiskt" utöver sin konstitution. Men magiskt hur då? Utifrån professor Dennetts materialistiska åskådning består den själva illusionen av tron på att det existerar ett svårt problem. Därför att svårigheten ligger inte i ett enstaka problem. Utan i tusentals med andra mindre svåra problem. Kan man pussla samman alla de mindre problemen lär svaret bli uppenbart. Tekniskt sett görs det massor med små framsteg hela tiden. Samtidigt som många misslyckas med att plocka samman den större bilden...

“Problemet med professor Dennetts teori är inte att kejsaren är naken

                                                                     utan att det finns kläder utan en kejsare.”

Exakt! Dilemmat i citatet beskriver på pricken vad professor Dennett avslöjar om bluffen med “The Tuned Deck”. Alla går runt och talar om medvetandet som sådant mysterium att de missar i verkligheten bitarna till det större pusselmotivet. Vad som försiggår runt bakom illusionen om att medvetandet på något vis måste vara magiskt för att kunna bli sant. Magin ligger i mysteriet, mysteriet ligger i illusionen, illusionen kommer från en avledningsmanöver. Den avledningsmanöver som ligger i människans mycket gamla tradition att hantera medvetandet med en sorts vördnad som annars är svår att beskriva. Men för att bli lite extra barsk i mitt uttryck tänker jag ändå ge ett exempel på vad det handlar om...
Människor är bokstavligen livrädda för att upptäcka den djupare sanningen om våra medvetanden. Och det är inte konstigt. Vi lever i en mycket intim symbios med våran egna uppfattning om verkligheten. Det professor Dennett kallar the user illusion. Att leva som en person—en individ med intima upplevelser, känslor, tankar och idéer kopplade till minnen också vidare—är tekniskt sett allt vi har. Utan fritt utrymme för fria tankegångar och tolkningar till vårt intima känsloliv riskerar alltet att falla samman. Men det blir värre än så. Mysteriet är inte bara allt vi har. Det är också det sista människan har som ingen annan kan göra anspråk på. I ett samhälle dikterat av materiella tillgångar upplever många att deras inre känsloliv inkräktas allt mer på manipulation och ideologisk indoktrinering. Aldrig har det tidigare varit så viktigt att få äga sitt egna tankeliv med stor försiktighet som tidigare i historien. Många upplever att de riskerar att förlora den illusionen. Illusionen om en sorts helig essens. Den sista lilla gnistan av magi som gör allt verkar så där speciellt. För om man inte kan äga sitt egna medvetande, vad har man egentligen kvar? Om man inte tillåter medvetandet förbli i någon mån oförklarat, vart ska man ta vägen istället?

Jag har mina egna svar till den sortens frågor. Men det hör inte till detta avsnitt om teoretisk filosofi. Klicka på den understrukna länken för att se efter.

- - - - -

Vidare till nästa avsnitt
SJÄLENS FÖNSTER MOT ETT FYSIKALISKT UNIVERSUM