textfield_midLong-02.jpg
textfield_midLong-02.jpg
textfield_midLong-02.jpg
textfield_top-01.jpg

EVOLUTION OCH REVOLUTION

"Panta rei — Allt flyter"


Företeelser i universum är knappas lugna, varken enade eller i balans med varandra. Uppkomsten av solsystemet som exempel kan bäst beskrivs med extremt våld. På det vis som planeten Theia slog samman med Tellus vilket bildade det vi idag kallar jorden och månen vid ett tillfälle omkring 4,5 miljarder år sedan. Det finns dock processer som utvecklas[1] över lång tid. Det finns också processer som vecklas[2] utöver mycket kort tid. Dialektiken mellan långsamma och plötsliga händelser beskriv ofta i termer av evolution[1] och revolution[2]. Processen som definierar principen. Två relativa begrepp som regelmässigt tycks avlösa varandra beroende på perspektiv. Som exempel sammanslagningen i solsystemet som bidrog till naturen som i sin tur bidrog till den gemensamma naturen i våra liv, planeten jorden. En händelse som sannolikt kokat samma över åtskilliga miljarder år någonstans långt borta i en lång generation av sjärnbildningar ända sedan big bang. Långsamma händelser tenderar att härledas till något av en lugnare mer fridsam natur. Hastiga omkastande händelser betraktas som något av en mer våldsam natur. Extremiteter definierar lätt härkomsten av orsaker. Naturen förekommer därför som en del i våran egna natur, av ett likvärdigt extremt kontroversiellt begrepp. Gränslandet mellan tro och övertygelse. Liksom applikationen med vad det betyder definierar även där något av våran undermedvetna natur. Naturalis på latin betyder även “hitkommen” eller att “födas ur”. Vad som i verkligheten beskrivs som det gemensamma ursprunget av alla ting. En empirisk observation som kan förefalla relativt självklart när man tänker på det. Men ändå så ytterst kontroversiell. Att rumtiden, energi och materia på samma sätt enar alla ting från ett gemensamt förflutet — simultant som det fortsätter med att sära och bidra till högre värden av entropi i universum. Detta kallar jag för naturen. Tendensen till förvirring vilket [omigen] definierar svaret på frågan. Temat som även på ett kunskapsteoretiskt plan definiera vårt förstånd mellan vetande och ignorans, naturens natur.

Materialismens historia startar i antiken på 500-talet före Kristus tid. Då Herakleitos sägs ha argumenterat emot det som senare skulle bli känt som motsägelselagen. Ett mycket radikalt påfund som många än idag vägrar att acceptera. Dessa “lagar” hör nämligen till en uppsättning de allra mest fundamentala principer som logiken inte ska kunna bryta mot. På svenska kallas dessa för tankelagar. En känd filosof som stod upp för denna typen av axiomatiska logik var Platon med ett känt citat...

First, that nothing can become greater or less, either in number or magnitude, while remaining equal to itself ... Secondly, that without addition or subtraction there is no increase or diminution of anything, but only equality ... Thirdly, that what was not before cannot be afterwards, without becoming and having become.

Platon, Theaetetus

… kortfattat lyder motsägelselagen något i stil med att A, aldrig kan vara något annat än A, om A förblir oförändrat. Än idag delar filosofer som kallar sig rationalister denna uppfattning som en sorts tidlös sanning. Nödvändigtvis mer verklig än verkligheten själv. Men jag tror Herakleitos såg något annat i kosmos som verkar utmana den sorten axiomatiska antaganden. För om man introducerar tiden som en gällande faktor i logikens struktur så kan faktiskt A blir både mer eller mindre jämfört med sitt tidigare värde, beroende på vilket kontext det befinner sig till saker. A + A kan bli B. A + B kan bli C, också vidare. Subtila skillnader i naturen kan uppstå spontant taget att ett materialistiskt kosmos inte nödvändigtvis är skilt från våran idévärld. För övrigt, hur vet man om A är lika med ett oföränderlig värde om man inte kan ställa just värdet i kontrast med något annat? Att A måste förbli oföränderligt är endast ett metafysiskt antagande som den rationalistiska traditionen tagit för givet.

Herakleitos var nämligen en utav världens tidigaste
dialektiker. Vill säga att han begrep något som de flesta såg över med den kommande tidens framfart av sokrater och rationalister. Men om det skulle visa sig att kosmos, naturen egentligen aldrig måste låsa sig utefter den sortens definition? Vilka för övrigt endast kan bli sanna per definition, i motsats till observation. En dialektiskt åskådning på naturen förefaller därför mer passande. Eftersom dialektiken grundas på aktiv diskurs. En process som bygger på relativ aktivitet till ämnet som diskuteras. Diskurser står sällan statiskt stilla mellan parter utan att något riskerar vända på resonemanget. Liksom naturen. Herakleitos var även känd för att ha myntat det följande begreppet…

“You could not step twice into the same river.”
Herakleitos

Ett annat sätt att se på naturens ursprung är att definiera dess historia. På grund av människans naturliga begränsningar kan man aldrig anta annat än ett blygsamt subjektivt perspektiv av universum. Filosofen Karl Marx definierar den paradoxala ordningen av “naturen natur” genom att kombinera sin materialism med Hegels dialektik. Därmed lyckades han rädda den antika dialektikens, samt garantera dess fortsatta utveckling inom vetenskapsfilosofin. Från ett innestående perspektiv äger naturen i det själva verket ingen ytterligare natur, övernatur eller vad helst man vill kalla det för. Därför att det står står i konstant förändring! Paradoxen med naturens “natur” går enkelt att lösa med att framtiden är öppen. Alla resonemang som förutsätter ett slutgiltigt mål, teologisk eskatologi eller vad helst man vill kalla det för, kommer att misslyckas baserat på den följande premissen. Nämligen att allt flyter. Eftersom naturen står i konstant konflikt med sig självt återstår alltid blivande lösningar mot framtiden. Men vi lever aldrig i framtiden. Framtiden är en illusion konstruerat av vårt intellekt. Tekniskt sett förblir intellektet alltså bundet i en konstant nutid som alltid skrider mot nya konflikter.

moon-formation-theories-debated_69202_99

1. Begreppet evolution härleds

    från långsam eller gradvis

    förändring över lång tid.

2. Begreppet revolution härleds

    från plötslig omkastning över

    kort lång tid.

Alla tider har sin konflikt som återstår att lösas inför framtiden. Se illustrationen ovan. Det följer enligt det kommande resonemanget: A) tesB) antitesC) syntesA) ny tes Varje era utgår alltid från en specifik tes. Denna tesen utmanas sedan av en antites. Sammandrabbningen av tesen och antitesen leder vidare till någon sorts lösning. Denna lösningen kallar man för syntesen. Syntesen antar sedan formen av den nya tesen. Denna tesen utmanas omigen av en ny antites — också upprepas formulan om igen, mot nya resolutioner som återstår inför framtiden att ta form. På detta vis avlöser naturligt sett stabila[1] tillstånd med instabila[2] tillstånd med varandra. Evolution kontras med revolution som i sin tur kastar om förhållanden till något nytt. En ny ordning uppstår också faller naturer tillbaks i ett mer stabilt tillstånd. Det stabila[1] tillståndet kontras förr eller senare av någon sorts konflikt[2] — också upprepas cykeln om igen.

webHegelsDialektik_feiSpiralen-04.png

Denna typen av cykliska dialektik mellan stabila[1] och instabila[2] tillstånd går att observera från principiellt alla ting i universum. Definierat av Friedrich Engels utgör förhållandet den mest universella och omfattande principen inom alla vetenskapliga discipliner. Inkluderat de mest skilda områden som svårast kan tänkas något med varandra att göra. Ta som exempel aggregationstillstånden som råder över materia. Först när vatten är kallt så fryser det. Isen befinner sig hela tiden i ett stabilt[1] tillstånd. Men plötsligt när det når noll grader då smälter allt till flytande vatten. En plötslig omkastning[2] i vattnets molekylära struktur finner en ny ordning. Den nya ordningen finner ett nytt stabilt[1] tillstånd som håller i tills vattnet värms upp till omkring hundra grader. En plötslig omkastning[2] i vattnets molekylära struktur finner en ny ordning. Den nya ordningen finner ett nytt stabilt[1] tillstånd som håller i tills vattenångan värms upp till omkring tusen grader. En plötslig omkastning[2] i vattenångans subatomära struktur finner en ny ordning. Vid omkring tre tusen grader omvandlas vattenångan till plasma och brinner upp. Den nya ordningen finner ett nytt stabilt[1] tillstånd som håller i tills plasman vid något tillfälle kanske kyls ner. På detta vis finner sig alltid saker i ett konstant läge mellan lugna och våldsamma tillstånd. Det samma skedde när vårat solsystemet kom till. Enligt den kosmologiska standardmodellen var det först en kvantfluktuation som antände big bang[2]. En extremt våldsam händelse som på kort tid bildade väte och helium i ett stabilt tillstånd[1]. Sakta men säkert började gasen samlas till klumpar av dragningskraften som bildas i baryonisk materia. Plötsligt antänder dessa ansamlingar till gigantiska supernovor, dom största stjärnorna som någonsin tros har existerat. En lugn tid följer i ett stabilt[1] läge tills dessa stjärnor förbrukat allt sitt bränsle och dör, genom ett extremt våldsamt[2] tillstånd. Materian från de döda stjärnorna sprids ut i rymden tills nya ansamlingar tänder nya stjärnor. En lugn tid följer i ett stabilt[1] läge tills dessa stjärnor förbrukat allt sitt bränsle och dör, genom ett extremt våldsamt[2] tillstånd. Så håller det på det här viset, genom att pendla via Hegels dialektiska form enligt illustrationen ovan. A) tesB) antitesC) syntesA) tesB) antites.

Marx och Engels kom senare på en ytterst kontroversiell teori som expanderar samma logiska dialektik även till samhällsteorier. För när man tänker på det pendlar även civilisationer mellan stabila
[1] och instabila[2] tillstånd. Den första kända erövraren i historien var Sargon av Akkad. Historiker har sedan noterat detta kända mönster har återupprepats genom alla tider. Först bildats en ansamling av människor som bygger ett fredligt samhälle[1]. Sedan kommer en stark erövrare och fäller den blomstrande kulturen[2]. Bara för att bygga ett nytt samhälle[1] som lever i frid och fröjd en tid. Ända tills en ny erövrare kommer och fäller den blomstrande kulturen[2]. Också återupprepas historien om igen. A) tesB) antitesC) syntesA) tesB) antites. Aldrig i min vildaste fantasi hade jag kunnat drömma om en vetenskaplig teori som kopplar samman det mänskliga sociala mönstret med livlösa atomer och stjärnsystem. Men tydligen så finns det något som kallas kaosteori vilket matematiskt bekräftar denna typen av dialektik på samtliga nivåer i naturen. Fysikern Mark Buchanan skriver i sin bok Ubiquity: The Science of History att skogsbränder, hjärtattacker, ökning och minskning i djurbeståndet, tillväxten i städer, trafikstockning, kriser i aktiemarknaden, samt utbrytandet av krig och revolutioner beror på samma typ av dialektiska materialism. Det finns alltså att materialismen kan förklara alla dessa mönster nästan universellt på så många nivåer. Men för att begripa materialismen sanna potential behöver vi även se till dess historia.

En utav de tidigaste materialisterna var Herakleitos i det antika Grekland, när han först myntade begreppet
lógos. Vilket betyder "ord" eller "att tala". Konceptet implicerar dock en mycket djupare mening som kan översättas på svenska till "vad som följer" eller "det som följer" logiskt. I stil med den tekniska termen vi använder för "logik". De antika grekerna applicerade samtidigt en mycket mer vidskeplig tolkning på sitt lógos. För dem är det allting, i stil med det sköna idealet som Platon förespråkar med sin idévärld. I Första moseboken står det på grekiska att Gud skapade världen med detta lógos (λόγος). Lόgos finns alltså än idag mycket djupt rotat i den västerländska kulturen.

Inga utav dessa religiösa anspråk intresserar mig dock. För att begripa sig på vilket sätt logiken stämmer samman från ett vetenskapligt perspektiv, måste man även kunna applicera det här begreppet på empiriska observationer. Vilket är anledningen till varför jag finner Herakleitos materialistiska filosofi så pass intressant.

Den vetenskapliga metoden handlar alltid om att förena hypoteser med observationer. Detta för att vidare bilda en teori om hur naturen fungerar. Samma person som tänker ut en teoretisk modell för hur man kan undersöka naturen behöver inte nödvändigtvis ha rätt, även om det senare skulle visar sig att något stämmer med deras hypotes. Tekniskt sett kan man nästan aldrig bevisa någon vetenskaplig teori som absolut sann. Endast finna skäl för om den är fel. Herakleitos hade på sätt och vis inte fel om att eld utgör majoriteten av universums härkomst. 99,9% av all materia i universum består än idag av brinnande stjärnor,
plasma. En ganska så slående konjunktion mellan teori och observation. Eftersom alla övriga element faktiskt härstammar från detta. Även om Herakleitos omöjligt kunde ha bevisat denna hypotes på sin tid, så trodde han att magman i jordens inre kärna stod för livets uppkomst. Densamma massan som essentiellt kom till från tidigare stjärnors död. Den senare upptäckten ger inte Herakleitos på något sätt äran för upptäckten. Men det är slående hur olika naturfilosofier bland kan slå rätt. På samma vis har man även utvecklat Demokritos hypotes om atomen vidare till en gällande teori. Den teorin som sedan lett till det periodiska systemet...

“The cosmos is within us, we are made of star-stuff, we are a way for the universe to know itself”
Carl Sagan


Men det är viktigt att komma ihåg att vetenskapen är en ackumulativ process. Den blir av princip aldrig komplett. Dels på grund av att nya svar i regel alltid genererar nya frågor. Men också för att man aldrig riktigt kan bevisa om en teori är sann, endast om den är falsk. Exakt som det visas i modellen ovan från Hegels dialektik. Varje gång en ny syntes kommer till så följer det ytterligare teser[1] och antiteser[2]. Eftersom tiden och universums entropi omöjlig måste expandera — så följer den vetenskapliga metodologin i samma spår.

Herakleitos var mycket tidig med att konstatera allt i naturen tycks följa ett specifikt mönster. Vad vi känner till som motsatsernas enighet. En princip som bygger på att inget existerar utan motsatta krafter som hållet det på sin plats. En mycket kraftfull idé baserat på observationer. I sin mest allmänna form beskriver Herakleitos att att allting står i konstant förändring samtidigt som lagarna vilket styr förändringarna förblir det samma. Detta kommer som ett svar på Parmenides och Zenons paradoxer, där han beskriver en rörelse från A till B räknas som ett observerbart faktum. Tomrummet mellan ting räknas också som ett sorts observerbart faktum. En teori som senare skulle komma att bevisas vara sann med Newtons rörelselagar, senare också Einsteins relativitetsteori vilket enar rumtiden till ett sammanslaget koncept. Herakleitos konstaterar även att inget nytt någonsin uppstår i universum. Även om det ibland ser ut som att nya saker kommer till så beror dessa på ting som redan existerat sedan innan. Det följer nästan exakt i enlighet med
termodynamikens första huvudsats. En rent av lysande konjunktion av tidig naturfilosofi omkring 500-talet före Kristus. Långt innan den moderna vetenskapen skulle komma att konstatera dessa principer som faktum. Men det blir bättre än så. Därför att överallt finner vi krafter som omigen bevisar Herakleitos logik, det kan kallade lógos. Som exempel i stjärnor finns det en kraft som strävar att att expandera samtidigt som massan i stjärnorna håller dem samman. Och tur är väl det, för om inte solen i vårt solsystem bibehöll en viss balans i motsatsernas enighet så skulle inget av livet kunna existera. Samma princip ser vi även i atomen. När två atomer pressas tillräckligt nära mot varandra så uppstår det fusion, vilket enar kärnorna och aktiverar den starka atomkraften så de fortsätter att hållas samman. Denna kraften väger aningen starkare än den svaga atomkraften, vilket strävar att splittra kärnan. Och tur är väl det, för om inte kärnan i atomerna bibehöll en viss balans i motsatsernas enighet så skulle inget av livet heller kunna existera. Vilket leder oss till en annan tidig materialist från antiken.

Omkring samma tid som Herakleitos levde så utvecklade Demokritos tillsammans med sin lärare
Leukippos naturfilosofin om atomism. Från början trodde man det endast rörde sig om fyra grundelement. En teori som har vuxit med åtminstone åttioåtta ytterligare grundämnen. Representerat av sammanlagt nittiotvå stabila ämnen i det periodiska systemet. Men grundkonceptet var så briljant att man knappt kan tro djuptänkare redan från antiken kunde lista ut något så pass nära sanningen.

textfield_midLong-02.jpg

- - -

Exakt vad som i sin tur orsakade detta är en ytterligare debatt som riskerar att slå konventionella övertygelser i flammande skärvor. Det är inte min mening att göra denna sidan till ett argument mot ett teistiskt gudskoncept. Men om Gud skapade naturen som den är, blir inte den guden i så fall en sorts förlängning av densamma naturen som vi själva härstammar till? Naturens natur. Personligen tror jag inte på det. Att konstatera våran naturs natur (lat. “ursprung”) som något övernaturligt torde snarare vara en källa för agnosticism, ståndpunkten för att man inte kan veta varifrån naturen kommer. Snarare än att konstatera kännedom om det “övernaturliga” från ignorans. Ett argumentum ad ignorantiam. Samtidigt kan jag inte försvara den motsatta ståndpunkten om jag måste anta ett perspektiv som utesluter vadhelst som inte verkar kompatibelt med den vetenskapliga modellen. Den vetenskapliga modellen behöver att man ifrågasätter läget för att utvecklas vidare. Vetenskapen växer av ett skeptiskt förhållande till ett rådande paradigm. Allt det här är mycket stora frågor som kräver mycket varsam hantering av det faktum att det angår mänsklighetens sammanlagda välgång. Inom kartografin finns det ett känt exempel som jag tror beskriver fenomenet med övernaturliga övertygelser ganska väl. Det kallas för pappersstäder. Historiebloggaren och författaren John Green talar om det här fenomenet i en TED-video. Se rutan nedanför. Från religiösa traditioner brukar man i regel tolka naturens ursprung till något sorts övernaturligt tema. Grundat på tro om mirakel och andliga uppenbarelser. Min tes går ut på att föreställningar om övernatur också går att kapsla in i ett naturalistiska tankesätt. Häng med på resonemanget inunder.

Kartografi fungerar så att folket som ritar kartorna brukar sätt ut små, till synes menlösa, men falska landmärken på sina kartor. Detta för att garantera att ingen stjäl deras kartor genom att blint kopiera kartan så de kan sälja deras verk till egen förtjänst. När det falska landmärket följer med på den stulna kartan så kan kartograferna som ritat kartan från början anmäla tjuvarna för kopieringsstöld. Dessa fällor kallas för copyright traps på engelska. Utanför staden New York i USA finns ett sådant märke som kartografibyrån kallade Agloe. Senare när de upptäckte detta märke på någon annans karta så gick de genast till rätten för att sätta dit konkurrenten. Men det visade sig bli mer problematiskt än vad de trodde. Eftersom det visade sig att det falska märket de satt ut på kartan hade utvecklats till en så kallad pappersstad (eng. “paper town”). Från föreställningen att Agloe faktisk var ett riktigt landmärke hade någon köpt upp rätten att bygga egen verksamhet på platsen, som från början endast var en korsning mellan två grusvägar ute i obygden. Agloe växte sedan till ett maximum av två hus med tankstation och butik.

Historien har fascinerat kartografer över lång tid. Tanken på att man kan diktera något om världens uppordning från falska avbilder snarare än sanna skildringar av världen är något som alltid fascinerat mig själv. Det följer nämligen något i stil med myten om Oidipus. Somliga utsagor har den här tendensen att omvandlas till en sorts självuppfyllande profetia.

Enligt min personliga definition av naturen fungerar tron på någon sorts hypotetisk övernatur som en sorts “pappersstad”. Det finns också i människans natur att vi kan misstolka, ibland intentionellt, oftast av misstag saker som sedan visar sig bli aktuella ting. Att en idé eller någon sorts teori kan komma till praktisk nytta. Man kan därför förstå hur ideal, planer, projekt men också illusioner och lögner i metafysiken driver naturen lika väl som fysikaliska händelser driver big bang till vidare expansion. Naturen inkluderar allt av sådan fason. Interaktionen mellan pådyvlade föreställningar om sanning och falskhet garanterar även en sådan expansion inom vårt mentala domän. Sådant vi härleder till medvetandet och andra levande ting i kontrast till livlösa och döda ting.