Denna typen av cykliska dialektik mellan stabila[1] och instabila[2] tillstånd går att observera från principiellt alla ting i universum. Definierat av Friedrich Engels utgör förhållandet den mest universella och omfattande principen inom alla vetenskapliga discipliner. Inkluderat de mest skilda områden som svårast kan tänkas något med varandra att göra. Ta som exempel aggregationstillstånden som råder över materia. Först när vatten är kallt så fryser det. Isen befinner sig hela tiden i ett stabilt[1] tillstånd. Men plötsligt när det når noll grader då smälter allt till flytande vatten. En plötslig omkastning[2] i vattnets molekylära struktur finner en ny ordning. Den nya ordningen finner ett nytt stabilt[1] tillstånd som håller i tills vattnet värms upp till omkring hundra grader. En plötslig omkastning[2] i vattnets molekylära struktur finner en ny ordning. Den nya ordningen finner ett nytt stabilt[1] tillstånd som håller i tills vattenångan värms upp till omkring tusen grader. En plötslig omkastning[2] i vattenångans subatomära struktur finner en ny ordning. Vid omkring tre tusen grader omvandlas vattenångan till plasma och brinner upp. Den nya ordningen finner ett nytt stabilt[1] tillstånd som håller i tills plasman vid något tillfälle kanske kyls ner. På detta vis finner sig alltid saker i ett konstant läge mellan lugna och våldsamma tillstånd. Det samma skedde när vårat solsystemet kom till. Enligt den kosmologiska standardmodellen var det först en kvantfluktuation som antände big bang[2]. En extremt våldsam händelse som på kort tid bildade väte och helium i ett stabilt tillstånd[1]. Sakta men säkert började gasen samlas till klumpar av dragningskraften som bildas i baryonisk materia. Plötsligt antänder dessa ansamlingar till gigantiska supernovor, dom största stjärnorna som någonsin tros har existerat. En lugn tid följer i ett stabilt[1] läge tills dessa stjärnor förbrukat allt sitt bränsle och dör, genom ett extremt våldsamt[2] tillstånd. Materian från de döda stjärnorna sprids ut i rymden tills nya ansamlingar tänder nya stjärnor. En lugn tid följer i ett stabilt[1] läge tills dessa stjärnor förbrukat allt sitt bränsle och dör, genom ett extremt våldsamt[2] tillstånd. Så håller det på det här viset, genom att pendla via Hegels dialektiska form enligt illustrationen ovan. A) tes → B) antites → C) syntes → A) tes → B) antites.

Marx och Engels kom senare på en ytterst kontroversiell teori som expanderar samma logiska dialektik även till samhällsteorier. För när man tänker på det pendlar även civilisationer mellan stabila[1] och instabila[2] tillstånd. Den första kända erövraren i historien var Sargon av Akkad. Historiker har sedan noterat detta kända mönster har återupprepats genom alla tider. Först bildats en ansamling av människor som bygger ett fredligt samhälle[1]. Sedan kommer en stark erövrare och fäller den blomstrande kulturen[2]. Bara för att bygga ett nytt samhälle[1] som lever i frid och fröjd en tid. Ända tills en ny erövrare kommer och fäller den blomstrande kulturen[2]. Också återupprepas historien om igen. A) tes → B) antites → C) syntes → A) tes → B) antites. Aldrig i min vildaste fantasi hade jag kunnat drömma om en vetenskaplig teori som kopplar samman det mänskliga sociala mönstret med livlösa atomer och stjärnsystem. Men tydligen så finns det något som kallas kaosteori vilket matematiskt bekräftar denna typen av dialektik på samtliga nivåer i naturen. Fysikern Mark Buchanan skriver i sin bok Ubiquity: The Science of History att skogsbränder, hjärtattacker, ökning och minskning i djurbeståndet, tillväxten i städer, trafikstockning, kriser i aktiemarknaden, samt utbrytandet av krig och revolutioner beror på samma typ av dialektiska materialism. Det finns alltså att materialismen kan förklara alla dessa mönster nästan universellt på så många nivåer. Men för att begripa materialismen sanna potential behöver vi även se till dess historia.

En utav de tidigaste materialisterna var Herakleitos i det antika Grekland, när han först myntade begreppet lógos. Vilket betyder "ord" eller "att tala". Konceptet implicerar dock en mycket djupare mening som kan översättas på svenska till "vad som följer" eller "det som följer" logiskt. I stil med den tekniska termen vi använder för "logik". De antika grekerna applicerade samtidigt en mycket mer vidskeplig tolkning på sitt lógos. För dem är det allting, i stil med det sköna idealet som Platon förespråkar med sin idévärld. I Första moseboken står det på grekiska att Gud skapade världen med detta lógos (λόγος). Lόgos finns alltså än idag mycket djupt rotat i den västerländska kulturen.

Inga utav dessa religiösa anspråk intresserar mig dock. För att begripa sig på vilket sätt logiken stämmer samman från ett vetenskapligt perspektiv, måste man även kunna applicera det här begreppet på empiriska observationer. Vilket är anledningen till varför jag finner Herakleitos materialistiska filosofi så pass intressant.

Den vetenskapliga metoden handlar alltid om att förena hypoteser med observationer. Detta för att vidare bilda en teori om hur naturen fungerar. Samma person som tänker ut en teoretisk modell för hur man kan undersöka naturen behöver inte nödvändigtvis ha rätt, även om det senare skulle visar sig att något stämmer med deras hypotes. Tekniskt sett kan man nästan aldrig bevisa någon vetenskaplig teori som absolut sann. Endast finna skäl för om den är fel. Herakleitos hade på sätt och vis inte fel om att eld utgör majoriteten av universums härkomst. 99,9% av all materia i universum består än idag av brinnande stjärnor, plasma. En ganska så slående konjunktion mellan teori och observation. Eftersom alla övriga element faktiskt härstammar från detta. Även om Herakleitos omöjligt kunde ha bevisat denna hypotes på sin tid, så trodde han att magman i jordens inre kärna stod för livets uppkomst. Densamma massan som essentiellt kom till från tidigare stjärnors död. Den senare upptäckten ger inte Herakleitos på något sätt äran för upptäckten. Men det är slående hur olika naturfilosofier bland kan slå rätt. På samma vis har man även utvecklat Demokritos hypotes om atomen vidare till en gällande teori. Den teorin som sedan lett till det periodiska systemet...

“The cosmos is within us, we are made of star-stuff, we are a way for the universe to know itself”
—Carl Sagan

Men det är viktigt att komma ihåg att vetenskapen är en ackumulativ process. Den blir av princip aldrig komplett. Dels på grund av att nya svar i regel alltid genererar nya frågor. Men också för att man aldrig riktigt kan bevisa om en teori är sann, endast om den är falsk. Exakt som det visas i modellen ovan från Hegels dialektik. Varje gång en ny syntes kommer till så följer det ytterligare teser[1] och antiteser[2]. Eftersom tiden och universums entropi omöjlig måste expandera — så följer den vetenskapliga metodologin i samma spår.

Herakleitos var mycket tidig med att konstatera allt i naturen tycks följa ett specifikt mönster. Vad vi känner till som motsatsernas enighet. En princip som bygger på att inget existerar utan motsatta krafter som hållet det på sin plats. En mycket kraftfull idé baserat på observationer. I sin mest allmänna form beskriver Herakleitos att att allting står i konstant förändring samtidigt som lagarna vilket styr förändringarna förblir det samma. Detta kommer som ett svar på Parmenides och Zenons paradoxer, där han beskriver en rörelse från A till B räknas som ett observerbart faktum. Tomrummet mellan ting räknas också som ett sorts observerbart faktum. En teori som senare skulle komma att bevisas vara sann med Newtons rörelselagar, senare också Einsteins relativitetsteori vilket enar rumtiden till ett sammanslaget koncept. Herakleitos konstaterar även att inget nytt någonsin uppstår i universum. Även om det ibland ser ut som att nya saker kommer till så beror dessa på ting som redan existerat sedan innan. Det följer nästan exakt i enlighet med termodynamikens första huvudsats. En rent av lysande konjunktion av tidig naturfilosofi omkring 500-talet före Kristus. Långt innan den moderna vetenskapen skulle komma att konstatera dessa principer som faktum. Men det blir bättre än så. Därför att överallt finner vi krafter som omigen bevisar Herakleitos logik, det kan kallade lógos. Som exempel i stjärnor finns det en kraft som strävar att att expandera samtidigt som massan i stjärnorna håller dem samman. Och tur är väl det, för om inte solen i vårt solsystem bibehöll en viss balans i motsatsernas enighet så skulle inget av livet kunna existera. Samma princip ser vi även i atomen. När två atomer pressas tillräckligt nära mot varandra så uppstår det fusion, vilket enar kärnorna och aktiverar den starka atomkraften så de fortsätter att hållas samman. Denna kraften väger aningen starkare än den svaga atomkraften, vilket strävar att splittra kärnan. Och tur är väl det, för om inte kärnan i atomerna bibehöll en viss balans i motsatsernas enighet så skulle inget av livet heller kunna existera. Vilket leder oss till en annan tidig materialist från antiken.

Omkring samma tid som Herakleitos levde så utvecklade Demokritos tillsammans med sin lärare Leukippos naturfilosofin om atomism. Från början trodde man det endast rörde sig om fyra grundelement. En teori som har vuxit med åtminstone åttioåtta ytterligare grundämnen. Representerat av sammanlagt nittiotvå stabila ämnen i det periodiska systemet. Men grundkonceptet var så briljant att man knappt kan tro djuptänkare redan från antiken kunde lista ut något så pass nära sanningen.

​