textfield_midLong-02.jpg
textfield_midLong-02.jpg
textfield_midLong-02.jpg
textfield_midLong-02.jpg
textfield_midLong-02.jpg
textfield_top-01.jpg
webNaturensNatur-01.png
textfield_midLong-02.jpg

kraft [1] kropp
fält [2] partikel

syntax [3] kontext

information [4] data

ignorans [5] vetskap

 

a priori subjektet (i sig) - objektet (för sig) a posteriori

 

grammatik [6] semantik
blivandet [7] varandet
vilja [8] föreställning

nomen [9] fenomen

händelse [10] ting

NATURENS NATUR

Existensen från ursprung och mål
process och princip


- - -

INTRODUKTION

Naturen kan i grunden förstås från två fundamentala aspekter som aktualiserar varandras existens. Process och princip. Att dessa kan existera utan varandra torde vara lönlöst. Liksom händelser utan tinget förblir verkningslöst. Eller tinget utan händelser förblir orörligt. På detta vis hänger orsak och verkan samman i ett kausalt system. Föreställningar utan dessa aspekter enade förblir lika illusoriska som knappa abstraktioner utan mål. I brist på syfte. Det här systemet finns det många synonym för i olika kulturer och filosofiska discipliner. Jag har därför tagit på mig jobbet med att samla många av de mest populära begreppen och ställa dem mot varandra. Resultatet skapar en sorts stam som blir bredare i mitten. Se illustrationen längre ner. I de västerländska traditionerna kallas metoden som jag använder mig av för motsatsernas enighet. Det handlar om att expandera djupare förståelse om saker genom att definiera dess olika motpoler. Ungefär samtidigt från de mest distant österländska traditionerna kom det även till en lära som kallar detta för Dao (道). Väldigt kort förklarat betyder det något i stil med "vägen". Från detta perspektiv lär Dao att allting kan brytas ner till process och princip. Saker som sker och sådant som är. Likt substantiv och verb binder det meningar samman i våra medvetanden. Inget av detta existerar dock utanför våra medvetanden. Därför att universum lider nödvändigtvis inte under våra inre definitioner. Att tänka på tankar är som att bita sina egna tänder. Man kan komma längre än vad de flesta tror med att definiera sina definitioner. Men det har sina gränser. Därför har jag medvetet döpt det här avsnittet till en logisk självmotsägelse. En sorts paradox…

 

- - -

MÄNNISKAN OCH NATUREN
 

Människans inre natur baseras fundamentalt på tudelningar. Utan mörker kan man inte begripa ljus. Upp och ner orienterar varandras riktning. Varmt och kallt reglerar skillnader i temperatur. Höga och låga frekvenser stämmer tonlägen mot varandra. Jag vet det rör sig om det stort stigmata att hoppa mellan akademiska områden på detta vis. Som filosofiskt intresserad rör det mig dock inte. Jag är enkelt ute efter att laborera och resonera fritt precis som det passar mig själv. Från ett mer komplett helhetsperspektiv hoppas jag på att klarlägga ett och annat för den som läser mina inlägg.

   [kraft + kropp = klassisk mekanik]
Alla tudelningar som nämns i detta stycke påvisar ett unikt perspektiv hur naturen antar olika former. Naturens ytliga form ställs sedan i kontrast till människans djupare natur. För att vidare utforska magnituden av människans mentala tudelning har jag förberett några av de mest populära koncepten i listan inunder. Den börjar med den tudelning jag kallar kraft-kropp dikotomin. Avslutas sedan med det jag kallar händelse-ting dikotomin längst ner i botten. En dikotomi antar tudelning av en tidigare helhet. Helheten av ämnet kan sedan beskrivas utifrån det inledande temat med process och princip. Som det står ovan kan allt i människans naturen begripas som en tudelning mellan händelser och ting. Från ett naturvetenskapligt perspektiv börjar stammen uppifrån och ner. Den översta dikotomin representeras av tudelningen som sker inom klassisk mekanik. Mekanik är det område i fysiken som räknar ut krafter som får kroppar att röra på sig. Områden som det berör inkluderar alla objekt som är större än elementarpartiklar ihop med de krafter som kan påverkar kropparnas rörelser. Inkluderat månen, planeter, stjärnor svarta hål också vidare. Tillsammans bildar helheten av det här ämnet vad jag kallar kraft-kropp dikotomin[1], kortast definierat efter Newtons verk Principia 1687.

   [fält + partikel = kvantmekanik]

Så vad händer med de objekt som räknas till elementarpartiklar? Tydligen påverkas dessa inte av samma generella ordning som med klassisk mekanik. Inte ens med upptäckterna som Albert Einstein senare introducerade med relativitetsteorin. För denna typen av fysik har jag skapat nästa tudelning som jag kallar fält-partikel dikotomin[2]. Allting som kan förstås i termer av kvantmekanik kan nämligen delas itu mellan vad som kallas fältfysik och partikelfysik, interaktioner som sker i naturens absoluta fundament. Året 1900 upptäckte Max Planck att subatomära partiklar verkar besitta liknande egenskaper som bäst måste beskrivas likt vågor. Dessa vågor kallar man för “quanta”, pluralis för quantum. Därmed inleddes en helt ny era vilket började med att ena fysikaliska fältegenskaper mellan med räknebara enheter.


   [syntax + kontext = program]
Stora och små kunskapsområden kräver likvärdigt skarpa och kraftfulla verktyg. Så hur ligger det till med instrumenten vilket tillåter forskarna att bekräfta sina observationer? Teknologiskt fungerar alla våra instrument i liknande fason. Grundat på det här binära synsättet mellan process och princip. Begreppet binär betyder nämligen “saker som involverar två uppdelningar av ting”. För om det stämmer att människans mentala natur går ut på att fundamentalt tudela saker? Hur återspeglas det samma temat i våra maskiner? Alla de verktyg som vi har skapat? Nämligen genom att förstå hur digitaliseringen av våra verktyg också går att bryta ner till en sorts tudelad dikotomi. Ett formatet som sammanställer de regler olika maskiner använder för att kommunicera med omvärlden. Men för att kommunicera med maskiner måste man lära sig att förstå hur en programmerare tänker. Genom att beskriva naturen i termer av syntax och kontext kan man lära sig att se på världen likt en programmerare, på det sätt som människans egna natur återspeglas i maskinerna vi skapar. En dator fungerar så att den ställer alltid en serie med ja  nej-baserade frågor. Processen som avgör svaret kallar man för syntax. Det vi kallar för syntax ställer alltså upp de olika uppgifter som strukturerar hur uppgifterna ska hanteras. Principerna som definierar applikationens uppgift kallar man i sin tur för kontext. På detta vis avlöser syntax och kontext varandra mot det mål som användaren önskar. Tillsammans bygger systemet min fjärde punkt på listan, vad jag kallar syntax kontext-dikotomin[4]. För många verkar det här sättet mycket krångligt att tänka på. Människor ser inte tekniska operationer på ett sätt som upplevs väldigt intuitivt. Människans psykologi antar hellre hellre tillvägagångssätt som ser ett klart mål, med mening, snarare än tomma och repetitiva funktioner. Från ett naturvetenskapligt perspektiv har det trots allt visat sig mycket användbart. Så pass användbart att datorer klarar av att slutföra vissa operationer tusentals gånger snabbare än människans egna neurologi.

Allt det här grundas från upptäckter som har enat människans naturliga språkegenskaper med matematik. Matematik har ofta kallats för universums språk. Ett unikt sätt att se på naturen som en intrinsikal del i våra medvetanden. Ett sådant bevis betraktar jag från upptäckten som skapade
Von Neumann arkitekturen. Döpt efter den man som egenhändigt satte matrisen vi använder i datorer än idag.

 

Men vad är data? Hur hänger det samman med information?

 

    [information + data = kommunikation]

Information i sin bredaste mening kan betyda allt ifrån kunskap, den själva substansen i ett meddelande, till olika typer upplysningar av något slag. Jag vet att information är ett mycket abstrakt begrepp som kan vara svårt att sätta fingret på. Den definitionen av information som jag letar efter grundas dock i det absoluta fundamentet av universums natur. Jag talar om entropi. Från ett naturvetenskapligt perspektiv används information som ett mått. Det här måttet anger i sin tur hur komplext ett system kan beskrivas med hjälp av den minsta gemensamma antalet komponenter. Desto mer oordnat något är desto mer behövs det för att representera fenomenet på något vis. Komponenterna representeras i sin tur en viss ansamling med data. Kortfattat desto mer komplext ett system blir desto mer information krävs det för att beskriva systemet. Systemets totala värde kallar man sedan för data. Vilket leder oss till den femte tudelningen som jag kallar information data-dikotomin[5]. Helheten som utgör information och data tillsammans består essentiellt av samma sak. Skillnaden som klyver definitionen kan alltså förstås beroende vart någonstans uppgiften befinner sig i flödet. Inom till exempel praktisk fysik talar man om något som kallas "information" när man observerar ett visst händelseförlopp. I efterhand lagrar man sedan observationen likt ett ting vilket man kallar "data". Löst kan man alltså påstå att definitionen skiftar mellan händelse och ting. Händelse ≈ information. Ting ≈ data. Liksom illustrationen inunder tudelas även definitionen mellan process och princip. Process ≈ information. Princip ≈ data. I teoretisk fysik talar man om information som en mycket mer intrinsikal komponent i naturens fundament. Som att universum bokstavligen består av information och inte bara som ett abstrakt mått på hur naturen fungerar. Från mitt filosofiska perspektiv är denna föreningen av mänskliga idéer och universell mekanik i naturen mycket exceptionell. Ungefär som att vi fann gud ute i rymdteleskopet, men det visade sig att vi speglat oss i våran egen natur hela tiden. Sedan mitten av 1900-talet har informationsteori revolutionerat rymdfarten. Samt gjort stora steg i forskningen om svarta hål. Internet, datakomprimering, kommunikation, översättningsalgoritmer också vidare—allt som finns representerat i IT kommer från denna förening av människans intellekt med universums mest fundamentala principer.
 

    [ignorans + vetskap = kunskap]
Den sjätte och kanske mest svåra tudelningen beskriver på vilket sätt intet [av existens] beskriver existensen. Hur konturerna av det okända ger form åt det kända. Sokrates yttrade det här förhållandet mellan ignorans och vetskap som en sorts paradox. Med sitt berömda citat “det enda jag vet, är att jag inget vet”. Kunskap är dock inte det samma som ignorans och vetskap. För att något ska kunna räknas som kunskap räcker det inte med att du endast vet vad något handlar om. Du måste även kunna kommunicera din vetskap till ett format redo för omvärlden att tolka. I stil med en teori, fakta, eller komprimerat till en deskriptiv lag av något slag. När du väl har listat ut att ignoransen i själva verket driver viljan veta mer om saker, så förstår du att kunskapen i sin helhet omöjligt kan åtskiljas från ignorans. Det kan inte hjälpas att kunskapandet aldrig leder mot ett definitivt slut. Varje gång man finner svar på en fråga uppstår det alltid minst en ny frågeställning. Ignorans antar därför aspekten som stimulerar vetskap till att bli kunskap. Det är vad jag kallar ignorans vetskap-dikotomin[6]. Tillsammans bildar de sex första dikotomierna den självaste stommen det naturvetenskapliga spektrat. Stammen i sin tur symboliseras alltid av två motsatta sidor. Kraft, fält, orsak, syntax, information och ignorans antar alla aspekten av process. Det skeende som står i rörelse mellan ursprung och destination. Kropp, partikel, verkan, kontext, data och vetskap antar i motsats aspekten av princip. Den satsen som står mellan skeendet i rörelse, vilket växelverkar mellan dessa aspekter av samma helhet.

Från de samhällsorienterande disciplinerna talar man gärna om stammen i termer av historia och nutid. Genom att känna sitt förflutna kan man även veta vart man står i tiden. Även språket som det uttrycker detta går därför att klyva i två element. Det första representerar reglerna som strukturerar språket, det man kallar för grammatik. Det andra levererar ett ord inneboende mening, detta man kallar för semantik. Människans mest centrala verktyg kretsar i regel kring kommunikation. Med kommunikation inkluderar jag även interna resonemang i termer av självkännedom och introspektion, liksom externa dialoger i termer av koherens och korrespondens med omvärlden. Den sjätte dikotomin representerar systematiken som tillåter människor att dela sina meningar med varandra. Jag kallar det för grammatik semantik-distinktionen[6]. Historier hjälper människor att definiera olika situationer omkring oss. Samtidigt som det hjälper människan att identifiera oss själva i ett större sammanhang.
 
  [grammatik + semantik = språk]

En filosof som studerat dessa sammanhang i mytologier hette Joseph Campbell. I den så kallade monomyten enar han alla världens myter i övergripande teori om den arketypiska hjälten. Historien kan som enklast delas upp i tre faser. Den första fasen börjar alltid med att hjälten tar åt sig något sorts kallelse i nöd. Kallet som hjälten antar representerar regelmässigt någon sorts förändring, en konflikt av något slag vilket filosofer kallar “blivandet”. I den andra fasen möter hjälten något som representerar verkligheten, det filosofer kallar “varandet”. Varandet anspelar i myten på ett tillstånd i existensen som måste rådas på för att hjälten ska lyckas med sitt uppdrag. I den tredje fasen återvänder hjälten med nya erfarenheter för att berätta som sitt lyckade verk. Campbell kallar dessa faser för Departure, Initiation och Return på engelska. Tekniskt sett följer det precis samma ordning som kunskapssökandet i den femte dikotomin[5] ovan. Där ignorans möter vetande uppstår i sin tur kunskap. Den sjunde tudelningen bildar tillsammans blivandet varandet-dikotomin[7]. Se illustrationen ovan. Förr i tiden brukade vi förmedla dessa visdomar framför en lägereld i enlighet med de gamla sederna. Idag gör vi det framför monitorer på internet.
 
  [blivande + varande = narrativ]

I slutet av 1700-talet levde en mycket inflytelserik tysk filosof som hette Immanuel Kant. Han är mest känd för att ha myntat den analytiska syntetiska-distinktionen samt ett antal ståndpunkter inom etik. Som exempel maximen att man i regel bör behandla andra individer med självbestämmelserätt. Han beskriver denna rätten med termen autonomi. Ett eget mål( i sig) i motsats till ett mål för andra ting( för sig). Således definierade han även den fria viljans okränkbara nödvändighet. Se illustrationen ovan. I mitten av stammen tudelar Kant kanske den mest abstrakta distinktionen någonsin beskrivet. Nämligen grundantagandet från den som tänker (subjektet) gentemot det betänkta tinget (objektet). Kant lämnade ett stort intellektuellt arvode bakom sig som en annan tysk filosof tog efter. I början av 1800-talet levde denne mannen som hette Arthur Schopenhauer. Han tog inspiration från buddhismen som ledde honom att se på världen i termer av vilja och föreställning. Kortfattat representerar vilja den biologiska drivkraften i människor som ett subjekt( i sig). På tyska “Ding an sich”. I motsats till föreställning vilket representerar den mentala konstruktionen vilken bildar objektet( för sig). På tyska “Ding für sich”. Båda dessa tänkare var mycket klara med den här ståndpunkten—att alla viljor och föreställningar på något sätt återkopplar till verkligheten. Den typen av verklighet som jag kallar naturen. Bildar därmed den åttonde tudelningen på listan som jag kallar vilja föreställning-dikotomin[8]. Men att tänka i så väldigt abstrakta termer har inte alltid varit så värst självklart för våra tidiga förfäder.
 
  [vilja + föreställning = kultur]

Mytiska legender kan lika väl ena ett samhälle som det kan slå ett annat i stycken. När många människor går samman i ett samhälle uppstår många kulturella fenomen som nödvändigtvis inte kan förklaras på individuell nivå. När tusentals rentav miljoner människor talar i samförstånd börjar somliga historier ta formen av en egen vilja. Den typen av vilja som rent av kan beskrivas likt ett eget subjekt. Förr i tiden kallade man dessa för andar. Från ett sekulärt perspektiv härleder jag den samma metaforen till kollektiv andakt. Den typen av vördnad som regelmässigt väcks inom folk som delar liknande seder. Ett sådant tema går ut på att återuppväcka bortgångna själar i minnet från tidens många olika skeenden. Således lever alltid erfarenheterna och anden kvar från våra förfäder. Sokrates nämner ett sådant fall i sina dialoger med Menon. Där konstaterar han att sinnesvärlden bedrar oss om en djupare sanning. Medan den odödliga själen* lever vidare genom att minnas våra förfäders erfarenheter. Den odödliga visdomen kallade han för noumenon (νούμενον). Den bedragande världen kallade han för fei-nomenon (φαινόμενον) på grekiska. Den nionde tudelningen i stammen består alltså av nomen fenomen-dikotomin[9], i enlighet med Platons skrivna verk. Naturen står alltså sällan eller aldrig enad om vad som är falskt och sant. Skenet bedrar.

    [nomen + fenomen = tradition]

Från ett långt gånget historiskt perspektiv må världen framstå som mer enad, även fast det sker på termer av ett väldans diffust språkbruk. Uppenbarligen finns det att gudomliga entiteter besitter flera av många olika egenskaper simultant. Från de indoeuropeiska traditionerna härleds till devá (देव). I antiken kallades det för deus på latin. På grekiska heter det theós (θεός). Alla dessa definitioner härleder till entiteter som på något vis ska "visa vägen", "förklara" eller "sätta saker på plats". Ett annat sätt att förstå den här meningen härleder entiteterna till himmel. Som exempel zeus (zεύς) på grekiska. Vilket kopplas till begreppet áss i Skandinavien. De tidigare definitionerna härleds till en epok då människor inte lätt använde sig av abstraktioner i sitt normala språkbruk. För att begripa sig på naturfenomen använde man sig istället för mer direkta synonym om saker. Med det menar jag den bokstavliga handpåläggningen av saker. På vilket sätt entiteterna kopplar samman världen i deras praktiska vardag. En fiskare kan som exempel dyrka fenomenet “njord” som ett sorts naturkraft som rår över havets makter, en princip eller ett sorts objekt-för-sig. Samtidig som han dyrkar Njord, vilket representerar karaktären som gifte sig med Skade, en gudomlig process i termer av ett subjekt-i-sig. Det var vanligt att man brukade definiera samman naturkrafter med väsen på detta vis. Kraften och väsendet—subjekt och objekt blir således ett i berättelsen. Förklaringen till det här är delad mellan historieforskare, men det har antagligen mycket att göra med att fatta ett enkelt och minnesvärd narrativ. Därför att det passar den historia som sedan ska definiera våra kommande generationer. Ett vanligt tema berättar gärna i symboliska metaforer om det som sker på himmelen för att söka andlig mening. På detta vis förde man vidare andemeningen i tolkningar av gamla traditioner. Den tionde och sista tudelningen i stammen går ut på att ena nomenet och fenomenet med varandra, genom att begripa hur subjektet och objektet implicerar varandra simultant. Även tinget-i-sig och tinget-för-sig blir således omöjliga att begripa utan helheten som håller dem samman. Jag kallar det händelse ting-dikotomin[10]. Det påminner oss om att alla entiteter består i botten av ytterligare processer och principer som enar delarna i en och samma natur.
 
  [händelse + ting = andakt]

Tillsammans utgör de samhällsorienterande disciplinerna den nedre delen av stammen på min illustration. Det har fem helheter som jag tudelar procedurellt i vardera komponenter. Dessa avlöser och aktualiserar varandra. Grammatik och semantik bildar tillsammans språk. Blivandet och varandet bildar i enlighet med varandra myten, det gemsamma narrativet som berättas om i ett samhälle. Vilja och föreställning enat med varandra bildar psykosociala tendensen som skapar konst och kultur. Sokrates nomen och fenomen enar det traditionella arvet vilket grundade den västerländska civilisationen. Händelser och ting för ihop människans mest primitiva strävan att skapa historier i andakt med varandra. Subjektet i samhället skär sedan upp grammatik, blivandet, vilja, nomen och händelse till den drivande kraft som alltid står i kamp mot förändring av läget. Objektet representerar den motsatta aspekten i termer av semantik, varandet, föreställning, fenomen och ting.

Allt det här tillsammans tjänar som bara några axplock från filosofier jag studerat över en tid. Men det finns så otroligt mycket mer. Det sätter mycket av Kants filosofi med subjektet i sig (an-sich) och objektet för sig (für-sich) i centrum. För mig personligen är detta en mycket introvert synsätt på naturen. Det fokuserar främst på hur inre tankar, idéer och ideal relaterar till vidare föreställningar—om samma tankar, idéer och ideal. Inget av det här kan någonsin bli sant på annat vis än av princip. Per definition av samma definitioner som Kant och Schopenhauer radar upp. Det fordrar en oerhörd ansträngning i termer av introspektion för att man ska lyckas med att definiera mentala kategorier på detta vis. Allt för att skapa ett giltigt argument som universellt kan enas om. Den här typen av filosofi kallas för
idealism. Grundantagandet att verkligheten fundamentalt består av just tankar, idéer och ideal. Det tror jag inte riktigt på. Jag tänker därför spendera resten av det här avsnittet med att utforska och argumentera för hur man kan ena detta perspektiv med något totalt annorlunda.

textfield_midLong-02.jpg

En ytterligare definition av naturen handlar också om vår direkta och distanta miljö. Naturen kan inte tas för givet. Allt i naturen är inte transparent för våra sinnen att skåda. Än mindre med den blotta tankens kraft. Somliga fenomen uppenbaras med egenskapen som reflekterar våra egna natur på saker hellre än att avslöja vad som rör sig där ute i världsrymden. Andra fenomen totalt ogenomskinliga, omöjliga att begripa sig på med varken förnuft eller observation. Jag tror därför att det är lätt människan kan drabbas av en typ av kosmisk narcissism. I tron att universum roterar runt våran egna uppmärksamhet. Som att naturen måste placera våra medvetanden i centrum, mest för att det verkar så från ett förstapersonsperspektiv. Man kan ställa frågan, finns verkligen atomer om jag aldrig kan se dem? Vad för betydelse har ett elektromagnetiska kraftfält på min egentliga vardag? Uppenbarligen finns det att man kan neka vetenskapen definitioner. Somliga aktivister går så långt att de nekar det faktum om jordens sfäroida form. Det kan gott tjäna som en liten väckarklocka åt världens alla läroverk att ta upp diskussionen med sina elever — hur man faktiskt vet att jorden är rund. Det sista man lär höra från någon som argumenterar för plattjordsteorin är dock hur man falsifierar denna uppfattning. Det vill säga hur man kan bevisa att jorden inte är platt enligt deras egna ståndpunkt. Alla vetenskapligt belästa kan enkelt komma på anledningar som hade kunnat motbevisa att jorden sfäroida form. Problemet är bara att observationerna fortfarande visar att jorden är en sfäroid! Vilket faktiskt påvisar något om den vetenskapliga hållbarheten i teorin. Falsifikationsprincipen är därför avgörande i sådana debatter där somliga tillåter sig själva att tro på nästan vad-helst man kan finna uppgifter om.

Kortfattat relaterar dilemmat till den gamla frågan om
trädet som faller i skogen. För om ingen hör när det händer, finns inte ljudet på riktigt? Detta är ett argument jag ofta stöter på i diskussioner om naturvetenskapens allmängiltighet.

 

En vanlig attityd jag ofta möter i allmänhet angående kunskapsteoretiska frågor kommer från det här frågan. För om det inte spelar någon större roll med vad som sker bortanför din uppmärksamhet? Varför bry sig om andras ståndpunkter överhuvudtaget? Människors verklighet grundas väl ändå bara på åsikter. Om jag har tillåter andras åsikter vara fria så kan jag tro på vad jag vill. Ingen eller snarare inget måste lägga sig i andra människors åskådning. Den här typen av radikal individualism i termer av kunskap tror jag är mycket farlig. Speciellt på senare tid när vi ser att vidare polarisering i det moderna samhället sliter åskådningar allt längre ifrån varandra Kan inte folk enas under en liknande historia om saker så är jag rädd det hotar samhällets stabilitet. Likt den tidigare monomyten som jag nämnde ovan, mellan folkets blivande och varande i den sjunde dikotomin. Därför att det spelar roll vad människor tror om världen — både för världen och människors framgång. Samhället bär på ett kollektivt ansvar om vad det lär. Vilket leder mig till filosofin om subjektiv idealism. På det tidiga 1700-talet fanns det nämligen en filosof som gjorde det här argumentet. Att saker som ingen märker av omöjligt kan existera. Vilket ledde den här mannen till slutsatsen att något eller snarare någon måste vara medveten om allt som sker i hela universum. Han som kom på det här hette George Berkeley, en kristen apologet som vägrade tro på att materia existerar. Enligt Berkeley existerar endast tankar och ideal i verkligheten. Eftersom ingen kan definiera konceptet med “materia” utan att bilda sig själv med mentala föreställningar, sådant som tankar, idéer och ideal, så kan han inte tro på materia annat än som ett som ett ytterligare ideal. Materialismen är således falsk enligt Berkeley. Endast idealismen kan tjäna som den yttersta sanningen. Berkeley går sedan vidare med att konstatera att verkligheten hålls samman av Gud, med stort G, på alla de ställen där det händer saker som ingen annars lägger märke till. Trädet i skogen är ett mycket viktigt tankeexperiment för mig. Därför att det föreslår den direkta antitesen till det jag nu ska försöka bevisa.

webArgumentetFrånReduktivMaterialism-02.
argumentetFrånReduktivFysikalism-01.png

Berkeleys egna svar på frågan om det fallande trädet handlar om hur man definierar “ljud”. Eftersom ingen var närvarande då trädet föll så fanns där inget öra som kunde registrera vågorna i luften till ett ljud. Utan neurologin som för över signalerna i örat till ett medvetande kan alltså ljudet aldrig ha existerat. Därför existerade aldrig ljudet av ett fallande träd. Eftersom endast medvetanden utrustade med öron kan registrera sådan vi kallar “ljud”. Det enda som Berkeley och jag har gemensamt är att vi försöker ena våran uppfattning om saken till en monistisk åskådning. Berkeley gör dock tvärt om genom att anta subjektiv idealism. Där han förklarar att endast medvetanden existerar i kontakt med varandra på något vis.

Inget i naturens totala enhet utelämnas några detaljer, inte ens i verket av en sådan enkel sak som en äppelpaj. För om man tänker på det, kan vi hela tiden se alla de vetenskapliga disciplinerna enas mitt framför ögon på oss. Se illustrationen ovan. Först har vi
sociologin, den avdelning i vetenskapen som förstår människor från ett kollektivt perspektiv. Från det här perspektivet kan man begripa på vilket sätt konceptet med att baka en äppelpaj uppstår. Hur kunskapen förs vidare mellan personer också vidare. Allt det här kan sedan brytas till på individuell nivå. Med det vi kallar psykologi Vetenskapen som förklarar människans mentala processer i till exempel bakandet av en paj. Den typen av vetenskap som förstår hur människor resonerar och antar olika beslut. Sedan kommer den typen av vetenskap som kartlägger psykologins nätverk i kroppen. Neurologin ansluter i sin tur våra kroppar i en enat system. Så vi kan röra på oss, utföra handlingar med ett bestämt syfte också vidare. Allt det här kan i sin tur reduceras i termer av biologin, vilket återkopplar alla processer till evolutionen från en gemensam organism. Den vetenskapliga disciplinen som förklarar livet utifrån ett naturbundet perspektiv. Det går nämligen inte att ena de övriga kunskapsområdena utan att vi kan förstå en tydlig förklaringsmodell till livets beståndsdelar. På den tiden när Berkeley levde, ett århundrade innan Darwin kom ut med sin farliga idé, kan han omöjligt ha begripit på vilket sätt det skulle kasta om det filosofiska landskapet. Allt det biologiska går nämligen att bryta ner till ytterligare mindre beståndsdelar, den vetenskapliga disciplinen vi känner till som kemi. Alla de kemiska reaktionerna som utgör våran biologi, liksom växternas biologi, krävs för att man ska kunna skörda ingredienserna till en äppelpaj. Dessa ämnen kan i sin tur spåras tillbaks i förloppet som bildade alla material på jorden som väger mer än väte, helium och kol. Sagan förklarar avsnittet hur alla elementen i det periodiska systemet kommer från tidigare supernovor, vilket har kollapsat materia i flera generationer innan vårt solsystem kommit till. Solen som står i centrum av vårt egna system beräknas vara den tredje avkomman i generation efter att två andra stjärnor uppstått och sedan dött ut efter varandra. En fysiologisk händelse som kan spåra uppkomsten av all massa i universum sedan big bang. Vilket leder oss till den slutgiltiga disciplinen med illustrationen ovan. Där alla händelser på listan ultimat går att reducera till ren fysik.

“If you wish to make an apple pie from scratch, you must first invent the universe.”
Carl Sagan

Ordet natur härstammar från latinets naturalis. Vilket betyder “härkomst” eller “att födas ur”. Att begripa naturen fulla konstitution handlar alltså om att förklara på vilket sätt alltet hänger samman. När Berkeley argumenterar för sin immaterialism antar han att en övernaturlig gudom måste existera för att hans idealistiska åskådningen ska hålla samman. Problemet med en sådan hypotes är att det omöjligt går att expandera kunskap om den yttre verkligheten, utanför människans inre tankar, idéer och ideal. Gudshypotesen som kommer med Berkeleys argument går dock inte att härleda till något vidare ursprung. Hans argument från immaterialism misslyckas därför med att förklara hur allt det övriga utanför människans uppmärksamhet fungerar. Från ett vetenskapligt perspektiv är det nödvändigt att förstå ekologin och fotosyntesen är avgörande för trädens existens. Fotosyntes möjliggör cellandning, det som utgör grunden för djurens biologi. Vore det inte för alla växternas sammanlagda värde på jorden hade vi aldrig kunnat andas syre. Aldrig heller utvinnandet olja och naturgas från miljarder år av biologiskt avfall som pressats samman. Ett enstaka träd låter när det faller utanför Berkeleys uppmärksamhet kan verka av relativt liten betydelsen. Universums materiella historia adderas dock samman till jordens totala ekologi, ett faktum som även gäller ljudvågor. Det fordras en väldigt speciell typ av kosmisk narcissism om man vill tro att ett övernaturligt väsen skapade universum för nästa fjorton miljarder år sedan, så den kan memorerar alla ljudvågor som någonsin existerat sedan dess, bara för att sedan göra människan till kronan på verket. Den här ytterst lilla betydelselösa varelsen på en liten planet de senaste cirka tvåhundra tusen åren...
 

Trots detta finns det än idag mycket intelligenta människor som hävdar att händelser och ting inte existerar om inget eller ingen lägger märke till det. Till dessa ställer jag frågan vart sitter Guds allomfattande “öron” allt som vi människor annars hade missat. Vilket jag förmodar inkluderar allt som sker på alla otaliga ställen, stjärnor och planeter i hela det övriga universum. Över all tid där medvetna livsformer ännu inte existerat. Man kan tycka gudshypotesen slösar med mycket medvetenhet för att få tesen att stämma överens med ett naturvetenskapligt konsensus. Ändå vet jag att det finns fortfarande gott om personer än idag som tror på den här uppfattningen. Speciellt med uppkomsten av kvantfysikens underliga värld den senaste tiden. Till dessa ställer jag frågan vart sitter Guds allomfattande “öron” om han kan hålla reda på alla ljud i universum simultant? Var sitter den neurologiska matrisen som registrerar och noterar alla vibrationer i universum som andra medvetanden inte kan begripa? Men kanske ännu svårare, hur kan man någonsin observera något sådant med empiriska belägg?

Jag har ett oerhört problem med den här sortens filosofi. Därför att det strävar ofta efter att omöjliggöra empiriska studier av naturen. Genom att sätta idealet till någon sorts gudshypotes i centrum av universum.

Känner man till Ockhams rakpladsprincip så ska man dock inte behöva tänka långt för att begripa idealismen gör ett antal onödigt klumpiga rationaliseringar för att få sin åskådning att hålla samman. Det torde krävas extra med ordinära bevis för att belägga en sådan ståndpunkt. Kan man istället begripa att universum består av processer som i sin tur ger upphov till medvetande livsformer — i motsats till att anta hela kosmos är ett allsmäktigt supermedvetande, då tror jag att man är på rätt väg.

“the weight of evidence for an extraordinary claim must be proportioned to its strangeness”
Pierre Simon de Laplace

Om kosmologen Carl Sagan har rätt med att det går återskapa hur en äppelpaj håller samman med materialistiska teorier. Så bör alla idealister tänka en extra gång innan de tar på sig bevisbördan med ett allsmäktigt supermedvetande, endast för att rationalisera bort den vetenskapliga metoden som faktiskt grundas på något som kallas metodologisk naturalism. Ett sätt som inte måste anta vad jag kallar kosmisk narcissism. Den åskådningen som hävdar grunden till universum kretsar kring ideal, från antagandet av filosofisk idealism. Argumentet som i regel rättfärdigar filosofisk idealism yttras med att mentala och psykologiska händelser inte kan reduceras till fysikaliska händelser. Jag har därför skapat den här holistiska modellen där man kan begripa det reduktiva argumentet från ett motsatt perspektiv. På intuition blir det således enklare att begripa hur psyket och andra mentala egenskaper interagerar med ett fysikaliskt universum.

Först ett “fyrkantigt” argument som visar interaktionen mellan de olika naturvetenskapliga disciplinerna fungerar. Observera hur de båda modellerna ovan antar motsatt riktning. Det första startar med sociologiska händelser som utgångspunkt. Vilket härleder det mänskliga behovet med en naturalistisk åskådning. Vilket enar dessa discipliner med varandra. Det andra argumentet startar med fysiska händelser som utgångspunkt. Det som visar hur alla händelser går att reducera från omvänt perspektiv. Inunder har jag konstruerat ett “runt” argument, det som binder åskådningen samman från ett holistiskt perspektiv. Med syftet att intuitivt visa hur ett inre universum interagerar med ett yttre enat universum. Det visar hur våra medvetandet via psykologin är kopplade till våra fysiska kroppar. Vilket tillåter interaktion mellan individens inre och ytterligare egenskaper. För att göra en lång historia kort, kan man alltså räkna bort en ideologisk förklaringsmodell i skuggan av det naturalistiska argumentet.

*På det sätt som Richard

  Dawkins kanske skulle

  ha kallat den “odödliga

  memen”. Efter att han

  ångrade titeln på sin

  bok till The Immortal

  Gene. Istället för The

  Selfish Gene.

textfield_bot-01.jpg
webArgumentetFrånHolistiskFysikalism-02.

Behovet av att baka något så enkelt som en paj startar med den materiella nödvändigheten i livets biokemi. Det kräver nämligen omsättning av fysikaliskt energi för att fungera. Den typen av idealister som jag argumenterar emot verkar vilja förbise detta faktum. Istället menar Berkeley att Gud bör fungera som den gemensamma faktorn som avgör om livets kemiska sammansättning överlever. Idealisten fordrar alltså att idén på det perfekta idealet som den centrala faktorn i universum natur. Utan att se till det faktum att till och med hjärnor kräver speciellt mycket energi i förhållande till övriga organ för att fungera. Människans framgång från ett evolutionärt perspektiv har drivits av den här principen utifrån materiella nödvändigheter. Knappast ideologiska principer. Dels genom att förstå de mindre komponenter via metodologisk reduktionism. Men också genom att begripa hur komponenter i naturen går att ena, vilket jag menar kan göra ett holistiskt argument. Se illustrationen ovan. Hur alla dessa komponenter adderar mening i ett mycket intrinsikalt system.

 

Frågan är då, kan jag falsifiera min egna uppfattning om naturen? Jag tror faktiskt det. Tack vare idealismens påfund finns det redan en hypotes som kan utmana materialismens ställning bland de övriga filosofiska disciplinerna. Vad som återstår är att se efter med observationerna. Så vitt jag vet stämmer matrisen som håller kedjan samman — mellan fysiska < kemiska < biologiska < neurologiska < psykologiska händelser. Naturen innefattar dock mer än så. Den sociologiska faktorn slår sedan det sista slaget genom att förklara det historiska arvet, varför filosofin också berör det mänskliga behovet av att tro på en enad natur. På det sätt som kultur och nöjen, fascination och andliga traditioner enar den sociala aspekten i våra liv. Naturen är inte bara sådant som måste observeras med vetenskapliga instrument.

Därför är naturen mer än bara vad som inte kan rådas på med våran fria vilja. Det finns inget onaturligt eller övernaturligt med att motsätta sig ett vetenskapligt konsensus. Naturen är också våran delade vilja från ett subjektivt perspektiv. Något som jag tror många ofta glömmer bort. För att fullständigt begripa hur detta går samman behöver du läsa samtliga delar av Det metafysiska problemet om fri vilja och Det epistemologiska problemet med fri vilja. Se länken om de två problemen med fri vilja. När jag härleder betydelsen om den nåbara naturen, så talar jag om saker i stil med dessa faktum. Att jag tänker innan jag gör något. Att våra beslut faktiskt får konsekvenser, inte bara i teorin, utan i den praktiska verkligheten. Det faktum att metafysik, humaniora, kultur och tänkande discipliner kan påverka våran syn på verkligheten. Detta kallar jag också för naturen.

Kortfattat från resonemanget att det knappast rör sig om något onaturlig eller övernaturligt att tro så. Idén om att det går att förklara naturen på naturens egna väg. Samma idé som studerar universum med ett enstaka fundamentalt antagande. Att våra medvetanden inte bara går att skyllas ifrån på mystiska bortförklaringar. Att människor inte existerar likt formlösa “själar” som svävar runt och upplever saker utan någon till synes större anledning. Att det rör sig om en djupare struktur som genomsyrar inte bara ytan av våra väsen, mer känd som våra kroppar — utan djupet av våra medvetanden.

Därför har jag medvetet döpt det här avsnittet till en
paradox. Naturens natur är i själva verket en logisk självmotsägelse. I strävan efter att begripa mig själv har jag insett att jag måste lära mig av min omgivning. Mitt drivande intresse för vetenskap, filosofi och framför allt vetenskapsfilosofi har lett mig att anta en övertygelse utifrån fysikalism och materialism. Två aningen skilda ståndpunkter som jag menar avlöser varandra vackert, likt händelser och ting avlöser varandra via mental kausaktion. Det faktum att inre avbilder av våran naturen faktiskt kan inverka samt bli påverkade av den yttre bilden av verkligheten. Inte bara genom att skifta på sitt egna perspektiv, utan att låta tanken leda till handling. Ståndpunkten att allt av någon natur därför centreras kring idéer och ideal är för min egna del alldeles för radikal. Att tänka på tankar är som att försöka bita sina egna tänder. Att dra slutsatser om naturens natur förefaller därför som en likvärdigt svår paradox. Den största illusionen man kan ta sann grundas i föreställningen att mentala abstraktioner förefaller mer verkliga än verkligheten. Det finns inget av nödvändighet som gör att tankar kan bli sanna på annat vis än per definition. Men universum låter sig inte klyvas av våra definitioner. Det förblir en enad natur vare sig någon väljer att definiera omvärlden eller inte!

Denna slutsats grundar jag dels på Pierre Simon de Laplaces tankeexperiment, mer känt som
Laplaces Demon, Kurt Gödels ofullständighetsteorem samt Immanuel Kants kritik av det rena förnuftet. Vidare till Quines avfärdande med empirismens dogma.

 

Vidare till nästa avsnitt
EVOLUTION​ OCH REVOLUTION

webNnaturensStam-01.png

kroppens  och sinnenas förmåga. Bara för att medvetandet och människans språk som bäst kan definieras av Berkeley och Kant likt en egen natur, baserat på tankar och ideal. Så utesluter det inte att denna inre naturen i sin tur också beror på våra kroppar, våra sensoriska organ med mera vilket tillåter oss att bilda kopplingar. Bilda associationer från något som kan föreställas likt en yttre natur. Människor är inte bara formlösa själar som svävar runt och upplever saker utan någon till synes större anledning. Tekniskt är det väldigt svårt att förstå människans utveckling från djuren som levde på savannen vid ett tillfälle, som sedan evolverade till den moderna människan utan materiella tillfälligheter. En historia byggt på fysikaliska händelser i världen, liksom biologi och materia formar våra föreställningar om saker minst lika mycket som våra tankar och ideal ger form åt mycket annat. Mitt favoritexempel kommer från en av mina personliga hjältar. I en vetenskapsserie från det tidiga 80-talet beskriver kosmologen Carl Sagan hur den enklaste saken går att dela upp i atomer. I det nionde avsnittet inleder han den berömda meningen “om du önskar att göra en äppelpaj från grunden så måste du först uppfinna universum”. Delar du på en bit äppelpaj på mitten cirka nittio gånger så kommer du ner till den nivå vilket utgör kosmos grundelement på kemisk nivå.

För att man ens ska kunna börja förstå vad som är Naturen, med stort N. Så måste vi även begripa hur dess komponenter hänger samman. Jag talar om planeter, stjärnor, galaxer, svarta hål och kemi. För att något av det här ska gå att förklara i termer av naturvetenskapens upptäckter, så måste vi tänka i termer av någon sorts substans som inte rås på med våra interna logik. Vad Kant kallar för det rena förnuftet (tys. “die reinen Vernuft”). Denna substans kallar vi för materia. Vilket man för övrigt faktiskt kan rå på med

 

- - - 

 

VARFÖR MATERIALISM

istället för idealism


Från västerländska traditioner härleder man ofta naturens natur till övernaturen, oftast representerat i tron på andar och eller med olika typer av gudskoncept. Att tänka på tankar har sedan utvecklat språket till att anta allt mer abstrakt innebörd. Den termen jag använder härleds som enklast från naturen. Se länken, med extra betoning på den sortens onåbara natur som omöjligt kan rådas på med den fria viljan. Exakt vad jag menar med den “fria viljan” förklaras i senare stycke på min sida. Vill du komma direkt till mitt avsnitt om Två problem med fri vilja, klicka på länken så kommer du dit direkt. När jag härleder betydelsen om den onåbara naturen så talar jag om saker i stil med det faktum — att massa består av atomer — att jorden är rund — eller som exempel att elektromagnetism fungerar som ett allomfattande energifält, den typen av universella krafter vilket sträcker sig genom hela universum. Det spelar egentligen ingen roll vad vi kallar detta i stil med Kant och Platons idealism. Jag menar universum natur samtidigt bygger på en djupare struktur som inte går att rubba med den fria viljan. Idealet. Därför att systemen som utgör våran existens, inkluderat den fria viljan, består av samma fysikaliska kraftfält från en enad fysikalisk natur. Kortfattat handlar det om fenomen som vi kan observera och dra slutsatser om, men aldrig fundamentalt rubba i sin fulla helhet. Det handlar alltså om en större naturhypotes än den knappa essensen som idealister tänker på. Vad helst som sträcker sig bortom det här, det kallar jag också för naturen! Materialism är den sortens filosofi som antar denna stansen mot tankar, idéer och ideal. Att det i botten rör sig om en typ av substans som vi kallar för materia. Låt mig förklara varför...


De flesta går vardagligen med föreställningen att världen fungerar på samma sätt som den uppenbaras i våra medvetanden. Jag menar, hur kan man någonsin begripa sig på något annat än det som rör sig i huvudet? Där bakom ögonen någonstans mellan öronen? Det kan inte hjälpas. På sätt och vis är vi låsta i våra medvetanden, oförmögna att avgöra exakt vad som sker bortom våra sinnesintryck. Vanligt sunt förnuft får det att verka som saker rör sig utanför våra hjärnor. Men i verkligheten vet ingen exakt hur det går till. Humes underliga omvändning gör dock ett gott försök. Läs mer om David Humes filosofi på länken. Naivrealister kallar jag dem som inte förstår att det finns mer till naturen än vad tankar, idéer och ideal kan nå. Den typen av människor som förutsätter att allt ser likadant ute i världen som inne i deras huvuden.

textfield_bot-01.jpg
textfield_top-01.jpg
webArgumentetFrånReduktivSekularism-01.p

- - -

DET NATURALISTISKA MISSTAGET

 

Inget av det jag nämner på den här sidan existerar dock utanför våra medvetanden. Universum lider nödvändigtvis inte under våra inre definitioner. Att tänka på tankar är som att bita sina egna tänder. Man kan komma längre än vad de flesta tror med att definiera sina egna definitioner. Men det har sina gränser. Därför har jag medvetet döpt det här avsnittet till en logisk självmotsägelse. En sorts paradox grundat på naturens natur.

Den mest centrala visdomen som strävar efter att begripa naturen måste även ta det följande som faktum. Att skapa en inre mental uppfattning hur naturen fungerar, betyder nödvändigtvis inte att den beskrivningen är normativt föreskrivande. Jag måste därför understryka vikten med att begå något av det farligaste misstaget man kan göra. Nämligen att anta naturvetenskapliga observationer utifrån ett perspektiv av moralisk realism. Den typen av filosofi som antar fakta om ett yttre universum rakt av kan diktera människans inre universum. Det är inte sant. Det naturalistiska misstaget är ett logiskt felslut från tendensen som oavkortat dikterar föreskrivande lagbundenhet från en beskrivande lagbundenhet. Det betyder inte att observationerna automatiskt felar. Men att det moraliska värdet från dessa slutsatser också måste väga jämnt mot individens och samhällets kollektiva val till självbestämmelserätt!

Tidigare på sidan visar jag en illustration där individens psykologi utgör kärnan i det inre universumet. I motsats till argumentet från reduktiv fysikalsim har jag designat den här mallen som en sorts antites till ett sådan resonemang. Jag kallar det argumentet från reduktiv sekularism. Från illustrationen ser vi hur individens sociala universum omkretsars av samhällets lagar. Psykologin som utgör individens yttersta barriär avskiljer människan från andra individer. Individ betyder essentiellt "odelbar" från latinets in-dividuum. Det stämmer dock inte. Det går alldeles utmärkt att skära ner det mänskliga väsendet till mindre beståndsdelar. Som exempel har vi bevis på detta som folk hanteras likt knappa komponenter i mediasamhällets hutlösa intrång på folkets egna känsloliv.

Från illustrationen ovan menar jag att visa på vilket sätt även individer kan brytas ner i mindre beståndsdelar, komponenterna representeras av de olika vetenskapsdisciplinerna med fysiken i våran innersta kärna. Vägen är dock lång från en människas psykologin till våran neurologi. Den explanatoriska vägen från människan neurologi och vidare ner till biologin och kemin är vidare astronomiskt avlägsen! Så lång att den omöjligt kan tas för givet. Därför understryker jag vikten av att låta individen bibehålla en inre form av integritet. Med integritet menar jag att människan i dagens samhälle hotas av att teknologin sonderar allt djupare på våra innersta fakulteter. På ett sätt som kränker människans rätt till ett eget Jag.

 


Läs mer om det här på Livsfrågors sida om praktiskt filosofi.

DU ÄR INGEN PRYL