textfield_midLong-02.jpg
textfield_top-01.jpg

TIDEN

Som kosmos fundamentala tendens

 

- - -


Ett paradigm består av en uppsättning frågor av svar som omfattar mer eller mindre hela samhällets orientering i världen. Beroende på vilket tid en frågeställning berör samhället—kan svaret varierar—omigen, beroende på hur frågan är ställd. Följaktligen med mina beskrivningar av superkategorier i illustrationen ovan kommer jag rada upp ett antal distinktionen. Den första kallar jag Objekt-subjekt distinktionen. Från superkategorin till vänster vars motsats går mot höger. Vilket menas representera ett logiskt tempus. Precis som man skriver en mening från väster till höger. Menar de inledande två inledande kategorierna att representera tidens gång.
   Men det räcker inte med att bara förklara dessa distinktioner mellan begreppen i min filosofi, bara för att sedan kort hävda ett bestämt omfång till distinktionen. Nej. En god filosof måste även redogöra exakt hur han kommer fram till det resultat han ämnar fastställa. Det är därför avgörande för min egna del att presentera den totala metodologin, det fulla tillvägagångssätt som tillåter mig att svara på mina egna frågeställningar som jag gör. Vidare kommer jag därför att referera olika paradigm vars frågeställningar ska kunna vedergälla den tudelning jag har skapat i illustrationen ovan. Som exempel Objekt-subjekt distinktionen. Följt av Entropi-systemi distinktionen. Som tillsammans bildar fyra ytterligare domän jag kallar Objekt-entropi konstitutionen, Objekt-systemi institutionen. Subjekt-entropi konstitutionen och sist men inte minst Subjekt-systemi institutionen. Allt detta enbart för att sätta Jaget, kroppen och medvetandet i centrum av min filosofi.
   Nu, åter till Objekt-subjekt distinktionen.

Objektet ställer alltid frågan vad är. Medan subjektet alltid ställer frågan vad blir. Den grammatiska åtskillnaden som definierar varat (det som är) från blivande (det som blir) är totalt avgörande för att begripa den fulla konsekvensen av min filosofi. Jag upprepar; i den här skildringen mellan objektet och subjektet förefaller alltid objektet som varat. I kontrast till subjektet som blivandet.

   Konstaterar härmed den första fundamentala distinktionen i min filosofi — tidens övergång från varat till blivandet.

I österländsk filosofitradition återskapas det här paradigmet som princip och process. Det handlar alltså knappast om något jag bara hittat på från eget påfund. Det kommer i verkligheten från något så universellt förstått som yin och yang-paradigmet. Där
yin (陰) återspeglat det man härleder till princip, i boken Daodejing. Taoismens mest centrala verk. Samtidigt som yang (陽) återspeglar det man härleder till process.

Den österländska traditionen särskiljer sig dock från den västerländska på en mycket väsentlig punkt. Den österländska läran utgår nämligen från att yin och yang ingår med varandra i ett cykliskt cirkelresonemang. De bestrider inte nödvändigtvis varandra existens likt två antagonister. I det själva verket aktualiserar dessa varandras roller. Likt en cykel. I ett cykliskt resonemang händer det att yin och yang ibland byter plats med varandra. Från  insikten att svaret dikteras av frågan. Beroende på en människas perspektiv, hur du ställer frågan återstår svaret på tumanhand.

Därför är tudelningen i själva verket är en illusion. Den största av dem alla. Endast i vårat Ego upplever människan att världen går att kategorisera. I det själva verket är allt enat, ett... Allt jag skriver hädanefter på den här sidan utgår från mina kategorier enbart existerar som en idé. Antingen i mitt egna medvetande, eller delat, likt ett koncept på institutionaliserad nivå.

Platon gör även denna grammatiska distinktion mellan varat och blivandet. Men för att inte blanda samman Platons termer med mina egna, måste jag härmed förklara hur samtidens kosmologi är totalt annorlunda från antikens. Detta i enlighet med min personliga tolkning.
   De antika filosoferna trodde nämligen på något som kanske liknar princip-process paradigmet. Fast utifrån ett linjärt perspektiv. Där de motsatta satserna aldrig byter plats med varandra. Vilket följer från det mest grundläggande antagandet att ändamålet; télos (
τέλος) på grekiska, representerat av principen som det eviga målet. Det perfekta idealet. Eftersom universum i kraft med tidens gång aldrig slutar att sträva mot något, upphöjs ändamålet till något som verkar gudomligt. Från det de gamla grekerna kallade lógos (λόγος), det "rena förnuftet". Det samma som Immanuel Kant talar i sin bok Kritik der reine vernuft, bortom tid och rum. Hur som helst. Kort begriper jag det som att télos sammanfattar principen, medan lógos sammanfattar processen.
   Inget jag känner till av de eleatiska filosoferna betraktade dock lógos som en berättigad "process". Eftersom den rena tanken ansågs gå utanför rumtiden, så berörs inte resonemanget av ett tidsbundet. Taget att en process beskriver något som är i förändring. Den perfekta idé torde aldrig ändras på eftersom att den är evig. För Platon med de övriga eleaterna existerar endast principen som idé. Lógos blir således
transcendent fenomen enligt platonismen, från vad jag kan förstå från med eleaternas religiösa kosmologi. Bortom tid och rum, oberoende det som kommer före och/eller efter.

I enlighet med min egna filosofi är det här inte riktigt sant. Resonemanget kräver förvisso att man kan definiera ett resultat, liksom resultatet på sätt och vis kräver ett resonemang. A priori måste processen föregå resultatet. Liksom a posteriori måste efterkomma resonemanget. Detta för att meningen ska kunna tillhanda något som helst svar. Eller för att en meningsfull uppbyggnad ska kunna uppstå ren språkligt—till att börja med. Oavsett om man tror att svaret är bortom rumtiden. Dikotomin mellan det som är sant före sig själv (
a priori), och det som är sant efter sig självt (a posteriori) negerar inte varandra. I själva verket aktualiserar de varandras existens. I verkligheten spelar det mindre roll om du tror att vissa logiska resonemang står utanför ett materialistiskt argument. Bortom rum och tid, eller vad helst abstraktioner du tror dig gilla bättre. Det faktum att sanningen inom sig självt står i kontrast till sanningen utom sig självt—föreslår dikotomatiskt att det rör sig om något sorts tempus. Där tiden som en tredje part ger vederbörande förhållningssätt substans. Något konkret för tanken att begripa sig på. Dikotomin må vara felaktigt ställd. Men även ett sådant dilemma följer i sin (na-)tur ett tidsmässigt bestämt medium. Ett tempus vars impetus tvingar processen vidare. Vare sig du vill det eller ej.
   Jag vet inte vad det egentligen har för natur. Men det förefaller simultant att agera som den gemensamma nämnaren i all natur.
 Tiden, representerat av tempus i det skrivna ordet konkretiserar logiken. Logos (λόγος) som bokstavligen betyder "ord" på grekiska (synonymt med "anledning" eller "resonemang" i kristendomen).

Jag tänker inte låtsas som att jag kan svara på exakt allt det här. Men tanken på frågan, samt nyfikenheten tillhanda ger existensen substans. Kraften samt motivationen att driva den här bloggen vidare. Naturen har sin stilla gång.

Utan förvåning ser jag även denna distinktion i dagens grammatiska språkuppbyggnad. Där en pågående process i meningen tituleras som imperfektum. Alltså det tempus som står oavslutat i process mot ett ändamål. Ändamålet förefaller i sin tur i det tempus man på latin man kallar perfekt. Jag finner det föga besynnerligt. Eftersom det följer exakt samma tradition som antikens filosofer i sin tur härleder det gudomliga — idealet. Perfektion.
 

Vad är imperfektion, om inte perfektionistens drivkraft? Vad är perfektion, om inte den  den imperfekta tankens lockelse?
Ingen är således perfekt. Med det ligger i vår natur att eftersträva åtminstone något bättre.

Livsfrågor 2.0

Ärligt talat, kan jag inget annat än att ignorera de antika filosofernas ställning om att logos, eller att det logiska resonemanget står utanför rumtiden. Inkluderat det nyplatonistiska rönet om abstrakta objekt bortom rumtid. Därför att om det var sant att logiken på riktigt står utanför rum och tid, så hade jag inte suttit här och hävdat det samma. I världen som förblir kontingent i rum och tid.
   Tempus är vad som ger ordet "logik"
substans. Tiden är vad som för tankegången i min abstrakta neurologi till en konkret handling. Något som inte bara kan står utanför rumtiden, utan som faktiskt konstitueras av rumtid. Från ett naturalistiskt perspektiv gör det även tanken till en fysikalisk händelse i rumtiden. Allteftersom egot realiserar något ytterligare om sin fulla potential, aktualiserar det existensen av en tanke till en fysikalisk handling. Det ger medvetande en upplevelsen av ett sorts agentskap som inte bara är, men blir, när jag reflekterar över meningen till Livsfrågor 2.0. Den självaste akten med Varat som går mot ett Blivande underförstår ett sorts tempus även bortom tid. Om inte meningen med livet.
   Det följer något i stil med samma andakt som det kommande citatet i Boken om universums väg:

 

För de antika grekerna var lógos heligt. Samtidigt som det här livet de påkallar sinnevärlden betraktades med visst förakt. Vad många religioner än idag påkallar med stor synd. Eftersom det står i konstant förändring så förblir sinnesvärlden falsk. Ful och disponibel i det skeende att saker aldrig kan enas mot ett perfekt mål. När helst ett fenomen tycks bestå, flyter det endast vidare med tidens gång. Det som upplevs med sinnesakten blir således flyktigt. Som att tiden gör alla ting förgängligt. Endast den perfekta tanken förblir god, evig, i enlighet med de antika filosofernas kosmologi. Många av dem rent av hatade världen för dess sinnesbedragna flyktighet. Vilket de betraktade som full av illusioner och falska avbilder till det perfekta idealet. I allegorin med grottan talar Platon explicit om illusionernas värld i kontrast till det "sköna", mest sanna idealet. Där "skuggfolket" håller till i motsats till den upplysta hjälten.
   Allt det här härstammar från den
eleatiska skolan som grundades av Parmenides. En annan filosof från den här traditionen var Zenon från Elea. Mannen som myntade Zenons paradoxer; menade att hans logos måste vara var sann bortom rum och tid. Så sann att allt annat måste vara falskt. Med “logos” menar jag i det här fallet det matematiska förhållandet i Zenons resonemang. På så vis sammanfattade Platons förekommande skola att sinnesintrycken i den pågående världen omkring oss ljuger. På omfattande nivå dessutom. Så stort att det handlar om fatala konsekvenser i kosmiska proportioner. Därför förstod många av de antika filosofer den fysikaliska verkligheten som nersmord och falsk. Rent av bedräglig och svekfull. Från resonemanget kvarstår den renaste tanken, lógos, mer sann än vad våra kroppsliga förnimmelser kan förmå...

   Det här är vad jag kallar på engelska;
 

textfield_midLong-02.jpg
textfield_midLong-02.jpg
textfield_midLong-02.jpg
textfield_bot-01.jpg

1 Det Platon
   kallade 
aíthesis

   (αἴσθησις) på

   grekiska.

5 Även vad Immanuel
   Kant beskriver
 i sin

   bok Kritik der reine

   vernuft. Det rena för-

   nuftet.

- - -

DEN YTTRE VERKLIGHETEN
Empirins unga år

 

Genom alla tider har teologer laborerat med fantasin det är Gud som hanterar lösningen mellan logiska paradoxer. Men jag har skapat den här sidan för att presentera något totalt annorlunda. I själva verket har vi vetat hela tiden vad som kopplar samman den teoretiska sammansättningen av matematiska läror med varandra. Sinnesvärlden[1]. Faktorn som avgör när subjektet; tänkaren väljer att byta perspektiv till objektet; tanken—sker alltid när våra sinnen begriper att saker och ting inte står rätt till. Baserat på observationen som korresponderar mellan teorin och praktiken. Det som avgör vad jag väljer att göra för att lösa ett tekniskt problem grundas inte i någon sorts platonsk idévärld. Det grundas inte heller på enbart rent förnuft. Utan ute i verkligheten, i interaktion med mina sinnen. Baserat på den naturliga intuitionen som våran biologi evolverat fram över miljarder år. Erfarenheter är i  själva verket den felande länken som kopplar samman sinnesvärlden med idévärlden.
   I enlighet med det faktum att matematiken inte kan bevisa sig självt. Samt att sinnesvärlden
[1] blir det enda som kvarstår från den avgörande faktorn. Sinnesintrycken vilka står till tjänst med att korrespondera mellan olika metoder. Här måste jag bli pragmatisk i min filosofi. Jag hoppas vid det här laget att jag lyckats göra ett argument, där jag påvisat att varken dera sinnesvärlden eller idévärlden duger att skapa säker kunskap. Först genom att avfärda sinnesvärlden med Platons allegori med grottan, där han beskriver sinnesvärlden som en sorts skuggvärld. Sedan med att presentera Gödels teorem med problemet som bestod ända sedan Zenons paradoxer, där jag även avfärdar idévärden som det perfekt sanna.

Hur kan en oändlig process avslutas? Ingen vet egentligen exakt hur universums mest fundamentala axiomer opererar med varandra. Men en sak kan tror jag vi kan deducera från tudelningsparadoxen. Nämligen att enbart logik i-sig-självt
[5] inte kan svara på frågan. Med "logik i-sig-självt" menar jag den typen av a priori-sanningar som platonismen hävdar står utanför rumtiden.
   Hur kan det visa sig att logiskt innestående problem går att lösa med hjälp av sinnen?

Om igen måste jag bli pragmatisk i min filosofi. På 1700-talet konstaterade nämligen urfadern till den moderna tidens
empiri en mycket underlig sak. Vad som heter på engelska Hume's strange inversion, döpt efter upplysningsfilosofen David Hume. Förklarat av den berömda medvetandefilosofen Daniel Dennett.
 

- - -

HUMES UNDERLIGA OMVÄNDNING


Baserat på fullt normal intuition lever [nästan] alla människor med uppfattningen att saker orsakas av andra utomstående ting. Som exempel tänker vi oss att ett äpple smakar syrligt—därför att äppelsyran består av egenskapen syrlighet. Vi tänker att färgen blått sitter i himmelen—därför att blåheten träffar vårat öga när vi ser på det. Vi tänker att en potentiell partner är sexig—därför att hen framträder med egenskapen sexighet. Vi tänker att små kattungar är gosiga—därför att gosigheten som griper tag i oss upplevs så ypperligt överväldigande. Det kan inte hjälpas att vi ser saker på det här viset. Men från ett djupare medvetandeperspektiv måste vi ifrågasätta hur det kan kan försiggå?
   Ingenstans i hjärnan går det att hitta någon som helst "syrlig" essens som får människor smaken av ett äpple. Det samma gäller alla former av
varseblivningar från sinnesupplevelser. Från evolutionsteorin har vi lärt att orsaken mellan yttre stimuli och upplevelsen är omkastad. Himmelen har inget som intrinsikalt gör "blåheten" innan det uppfattas i våra medvetanden. Det existerar ingen "essen" av sexighet i saker som attraherar oss sexuellt. Processen som får oss att bli attraherade är komplett genetiskt nedärvd från tidigare generationer. Det samma gäller "gosigheten" vi upplever i från kattungar. Alla sådana här upplevelser fungerar i verkligheten likt projektioner. Känslor som vi kastar på omgivningen, i tron att om att världen står still skuld för den interna händelsen.

   Kortfattat handlar det om ett sorts applikationsfel där människor förvirrar ordet de beskriver upplevelsen—från med den självaste upplevelsen. Som det kallas på engelska use-mention errorHumes underliga omvändning bevisar att upplevelsen av världen till den största delen är internaliserad.

Den här doktrinen där man kan förstå ett kontinuum mellan subjektet och objektet, tänkaren och tanken som vi föreställer—i ett cykliskt förhållande går att återkoppla till den österländska filosofin. I buddhismen beskrivs Egot som upplevelsen att Jaget är annorlunda från naturen. Humes underliga omvändning förvånar knappast många som känner till den buddhistiska läran.
   Människor är mycket skarpa i sinnet med att åtskilja saker omkring oss. Så det har kommit till den grad att vi identifierar oss med den här skiljaktigheten. Identiteten som de flesta refererar till Egot. Resultat av våra Egon gör att vi förutfattar yttre stimuli som avskilda från oss själva. Som att fenomenet i min hjärna är något annat från mig själv. Denna distinktionen från ett förstapersons perspektiv skildrar Jaget. Eftersom det finns ett Jag som observerar saker, så måste det här Jaget förbli något annat än omgivningen. Den oundvikliga tolkningen från ett sådan förhållningssätt måste strikt klyva saker mellan den inre och yttre verkligheten.

Zen-filosofen Alan Watts är mycket tydlig med det här budskapet.
   Att den 
fullaste naturen genomsyrar alla ting. Det finns i själva verket inget som åtskiljer den yttre och den inre upplevelsen. Eftersom vi bokstavligen består av båda elementen. Sinnesvärlden och idévärlden är ett. Oskiljaktiga. En annan filosof som verkar begripa det här på ett mer vetenskapligt sätt är Willard Van Orman Quine. Ett tema som han beskriver från sin bok Ontologisk relativitet.
 

- - -

- - -
 

Sammanfattningsvis från det första avsnittet - hoppas jag har lyckats göra ett argument som påvisar  följande punkter.
    Att den klassiska tudelningen mellan medvetandet och kroppen är en illusion. Inkluderat den rena idén som inte går att separera från sinnenas rumtid.
   Att det i verkligheten inte rör sig om en intrinsikal barriär mellan den inre och den yttre verkligheten. Men viktigast av allt:
   Att dessa kategorier [trots allt] är nödvändiga för att man ska kunna bilda sig [någon som helst kunskap] om läget! Baserat på
allegorin med grottan beskrivet av Platon, Zenons paradoxer, Russells paradox,
Gödels ofullständighetsteorem samt den analytiska syntetiska-distinktionen och Quines kritik mot empirismens dogma.

 

 

textfield_midLong-02.jpg
textfield_midLong-02.jpg

1 Det Platon
   kallade 
aíthesis

   (αἴσθησις) på

   grekiska.

2 Det Platon
   kallade 
nóēsis

   (νόησις) på

   grekiska.

THE ORIGINAL MINDFUCK
Den ursprungliga villfarelsen

 

- - -

Kortfattat, tron på att medvetandet [eller själen] är intrinsikalt frånskilt universums övriga natur. Illusionen som grundas från att sinnesvärlden[1] är kluvet från idévärlden[2]. Villfarelsen konkretiseras med Platons antagande att sinnesvärlden måste vara falsk. Eftersom den omöjligt går att göra konsistent med idévärlden. Den eleatiska skolan tvingades att välja—så de valde att klamra sig fast vid det sköna idealet. Detta är "the original mindfuck". Slutsatsen som i längden gått vidare från platonismen och vidare till de stora världsreligionerna, samt ett antal ytterligare filosofier som konstaterar att sinnesvärlden på något vis är underordnad Gud. Att tanken står utanför rumtiden, utan att begripa ur den rena tanken oftast felar när visar sig i logiska paradoxer.
   Distinktionen mellan kropp och själ, materia och medvetandet är i verkligheten inte sann. Åtminstone inte i de absoluta termer som den västerländska religionsfilosofin föreslår. Ingen kluvenhet är i verkligheten fundamentalt sann. Det gäller inte bara i medvetandets natur, utan de fyra växelverkande krafterna i botten av universum absoluta fysik. Det må vara så att saker verkar kategoriskt olika i teorin, i samma fason som 
universalia, platonska kroppar eller övriga axiomatiskt antagna slutledningar. Men dessa förblir endast en vacker tanke, grundat på mentala konstruktioner. I längden rent av en form av intellektuell fåfänga. Jag har därför valt att underordna idévärden i illustrationen genom att placera den på sin rätta plats i min egna filosofi. Runt medvetandet fungerar min egna idévärld som en social förlängning av den interna tanken. Där Platons abstraktioner antar formen av institutionaliserade begrepp. Dessa refererar jag i praktiken likt abstrakta "verktyg" eller sociala "koncept". 

 

Från mina personliga studier vågar jag [nog] hävda att rent av alla logiska problem människan erfar ännu går ut på den här distinktionen; mellan sinnesvärlden och idévärlden. För om logiken stämmer. Måste vi inte komma till slutsatsen att våra sinnen ofta ljuger? Eller? I samma mån som eleaterna konstaterade att deras matematiska beräkningar måste stämma, i sådan mån, att det kan leda en människa att avfärda sinnesvärlden helt och hållet!

Jag skriver människa, därför att en människa är faktiskt mer än bara uppsättningar av idéer och ideal. En människa är på djupet också kött och blod, skelett, muskler, fett samt en reflektion av den totala verkligheten vi lever av. Kan man avfärda allt det här [kategoriskt] enbart på logiska paradoxer?

Nej, jag tror inte på det. Men de antika grekerna betraktade begreppet lógos som något närmast heligt. Idag förstår vi det motsvarande konceptet "logik" i termer som något väldigt tekniskt. Ett förhållande vars kausala sammanhang må verka mystiska, men som faktiskt går att begripas sig på från en rationell infallsvinkel. Förenat med empirins framsteg, djupt, djupt ner i de världsliga sinnenas studium. Vad som idag tillåter oss att konstruera maskiner och system, så förbluffande komplexa, att tekniskt skulle jag kunna påstå dagens människor lever i en långt mer "magisk" era än den för flera millennia sedan. Det går inte alls i den samma andliga andakt som filosoferna runt tiden 600 f.Kr ~ 300 efter Kristus tid trodde på.
 

Det ursprungliga felslutet härstammar från den följande övergången. Från det dunkla lógos i antiken till logikens upplysta roll i modern vetenskap. Där det har visat sig oerhört fruktsamt att våga lita på tidigare erfarenheter, snarare än att stirra sig blind på a priori:ska kategorier. För min del har det lett till insikten att mentala kategorier [inte nödvändigtvis] dikterar något om universums fundamentala konstitution. Utan att det byter istället perspektiv. På så sätt att det ger en annorlunda infallsvinkel till det samma objekt. Taget att objektet är sanningen, så förblir denna sanning endast hälften av helheten. Där det objektiva sanningsparadigmet (representeras av objektet till vänster på min filosofiska illustration), kompletteras med det subjektiva sanningsparadigmet (till höger). Tillsamman blir varat och blivandet ett. Inget mer. Inget mindre. Ett.
   Tiden [eller det tempus] som meningen ordnas efter tjänar omigen till den enande faktorn. Som exempel med tudelningsparadoxen
Tänk dig att du ska förflytta dig från punk A till punkt B. För att komma dit måste du först passera mitten mellan dessa punkter. Denna punkten kallar vi för C. Vidare för att du ska ta dig från punkt C till B, så måste du även passera mitten mellan dessa positioner. Denna punkten kallar vi för D... Resonemanget fortsätter så i en evighet utan att det går och beräkna att punkten når fram till Bad infinitum. I verkligheten förstår människan främst på intuition denna sorts logik är rena nonsens. Men vad är det då som skapar detta resonemang?
   Mitt svar är att
platonismen skapar denna typen av nonsensresonemang. Därför att det glömmer att en ett objekt  i verkligheten (metafysiskt eller ej) aldrig kan stå fritt från tiden. Som exempel med tudelningsparadoxen. Den beräknar ett relativt avstånd mellan två punkter i rummet. Det är allt. Men endast genom att addera en ytterligare faktor som representerar "tid" går att bryta ett kontinuerligt förhållande. I själva verket visste både Parmenides och Zenon utmärkt hur de kunde lösa problemet med tudelningsparadoxen. De var bara tvungna att byta strategi till en annan logik. Där man räknar in ett tempus, varav positionen fortsätter att röra sig från A till B med jämn takt. Vare sig den har passerat C eller inte...
   Men vänta lite nu!
Vad hände här egentligen? Enligt Platons skildring av den sköna sanningen kan det endast existera ett lógos. Inte fler. Det visade sig att tanken med idévärlden i praktiken sprack. Den gick isär. Ner i många olika sorters logik snarare än ett enat
 lógos. Även om idévärlden förblir ett mycket vackert koncept i teorin, så kan jag inte längre förlita mig på dess empiriska elasticitet. Därför att det saknar av princip all empiri. Det utgår enbart från aptriori:ska satser. Platons idévärld är för stel och rigid. Den saknar det här som biologer skulle kalla för genetisk plasticitet. Metaforiskt taget att en idé måste kunna anpassas om det ska överleva tidens påfrestningar. Precis som en art kan dö ut, så kan även idéer falla i glömska om den inte följer med den kritiska utvecklingen. Eldtestet som avgör om en abstrakt problemlösningsmetod fungerar i praktiken sker aldrig i någon sorts platonsk idévärld. Utan i sinnenas värld. Där miljön tjänar som en metafor åt det memetiska "samhället" befolkat av idéer. I brist på memetisk plasticitet så kommer också platonismen att gå under.

 

Den platonska villfarelsen startade med att konstatera det god, sköna och sanna (lógos) utanför tiden. Som en abstrakt föreställning bortom den sinnesvärlden. Villfarelsen att den inre föreställningen av idén "universum" måste förbli mer sann än ett faktiskt universum. Men faktum består att Zenon kunde aldrig lösa gåtan som uppstod efter Akilles och sköldpaddan. Hur man förenar logiken till ett enat lógos. Konsekvenserna med  Zenons paradoxser  förblev essentiellt ouppklarad på hans tid.

   Idag finns det fortfarande ingen som lyckats med det här.
 

webTudelningsparadoxen-01.png

3 Det Platon kallade

   "form" eller eîdos

   (εἶδος) på grekiska.

 

"Nothing last, therefore nothing is lost"

I sista minut rädda dock Platon sin filosofi med att skapa en metafor om sanningen likt "ljuset" eller "solen". Därför att det presenterar ett tredje moment. Det tredje momentet jag identifierar som tiden. Som bevisar att Platons idévärld trots allt inte kan bli tidlös. Tiden (eller något sorts logiskt tempus) fungerar i mitt resonemang likt den sanningen eller "ljuset" som lyser upp det dikotomiska förhållandet mellan sinnesvärlden och idévärlden. Begreppet "tid" blir alltså avgörande för att även så kallade transcendenta a priori-sanningar ska gälla. Tekniskt och kosmologisk sett, därför att konceptet eller idén om "kategorier" endast kan begripas från en evolutionär process. Alltså förklarat från ett långt led av föregående semi-intelligenta arter, vilka med tiden har utvecklats till den intelligenta människan med kapacitet att abstrahera tankar. Den tanken som Platon senare kom att kalla "idévärlden".
   Men vänta lite nu?
Kan man verkligen utgå ifrån att mentala kategorier är falska? Nej, det är inte vad jag menar att påstå. Eftersom att referatet som kategorierna lutar sig mot (i enlighet med alla övriga resonemang) tycks stämma. Detta stärks av den empiriska metoden som kopplar samma a priori-sanningar samman till ny erfarenhet. Så håller även kunskapen om en yttre verklighet—bortom sinnesvärlden och idévärlden samman. Mentala kategorier är inte falska, utan reflektioner av det jag hittills har kallat den "yttre verkligheten". Mentala kategorier kan dock ge ett falskt uttryck om man enbart utgår från dess abstrakta form
[3
], utan att korrespondera med den yttre verkligheten. Precis som med spegelreflektionen tjänar den mentala kategorin endast funktionen att symbolisera något som står till tänkarens drivkraft. Drivkraften speglar i sin tur en djupare natur som härstammar tidigare generationer. Ditt genetiska arvode. Vilket omigen har evolverat dina sinnen, som i sin tur speglar sin egna natur i omgivningen omkring dig.

Denna "yttre verkligheten" är något totalt annorlunda. Den är varken objektiv eller subjektiv. Aldrig tidigare i mänsklighetens historia har det hänt att vi lyckats bygga en stabil [empirisk] grund från vetenskapliga studier. Empirisk kunskap överskuggar således alla tidigare resonemang från a priori och a posteriori-logik. Grundläggande för att en sådan ackumulativ process ska bli fruktbar utgår från antagandet att ingen vetenskaplig teori måste vara absolut perfekt. Jag menar den intellektuella fåfänga i alla tider hindrat filosofer att överkomma detta hinder. Med tidens gång måste inget antagande [i evigheten] förbli a priori:skt perfekt. Så länge vetenskapen rör sig i en skeptiskt kultur som förmår sig att dumpa gamla och dåliga idéer. Så länge traditionen aldrig stannar upp, så bör den kunna hålla sig vid liv. I praktiken räcker med att vardera teori håller för tillfället, samt att dem fortsätts med att bli testade så det själva fundamentet inte rasar för senare hypoteser. Den vetenskapliga metoden beskrivs därför som en ständigt pågående process, aldrig en slutgiltigt princip. Därför att principen är i konstant process. I enlighet med
yin-yang paradigmet jag nämnde tidigare i texten. Produkten av ett kontinuerligt förhållande till kunskap är självförsörjande. Den mest grundläggande egenskapen för allt liv. Det är vad som krävs. Det
Charles Darwin hade uttryckt som "self sustainability" på engelska. Teoretiskt bevisar förloppet sig självt i praktiken. Men produkten är alltid något nytt. Därför kan aldrig livet heller fastna i ett för stelt mönster.

 

Vetenskapen fungerar som ljuset i en lykta. Under stormigt väder måste vi lita på att dess omslutande struktur skyddar ljuset från att blåsa ut. Under mörka tider lyser det upp vår tillvaro. Håller fientliga rovdjur borta också vidare. Lamphållaren kommer som ett resultat av långa traditioner av misstag och lärdom, sedan den första primaten slog två stenar mot varandra för att skapa sitt första verktyg. När vi i äntligen uppfann "elden" som vi senare tyglat till vårt egna förfogande. Då kom det upp ett ytterligare "ljus". Det som än idag vilar på denna ackumulativa process. Vilket egentligen aldrig har stannat upp med. Precis som universum fortsätter det att expandera.

4 Tiden som kosmos

   fundamentala 

   tendens. Vilket följer

   samma logiska

   funktion som ett

   sorts tempus.

3 Det Platon kallade

   "form" eller eîdos

   (εἶδος) på grekiska.

Mer om kluvenheten mellan Platons sinnesvärld och idévärld kan du läsa om på sidan om teoretisk filosofi; analogin med solen, den fyrdelade linjen och allegorin med grottan.
 

- - -

PROBLEMET BESTÅR


Matematiska modeller förblir i sina egna system teoretiskt frånskilda. Det existerar än idag ingen förenad logik som kopplar samman alla matematiska läror i ett enat "superteorem". Storslagna hjärnor som Gottlob Frege och David Hilbert spenderade stora delar av sina liv åt jakten med att finna ett teorem som enar alla matematiska lärosatser. Den jakten gav logikerna senare upp när det österrikiska geniet Kurt Gödel presenterade sitt teorem bestående av Gödels ofullständighetssatser.
   Men det fanns fortfarande en chans. En liten glimt av hopp där logiker och matematiska filosofer fortfarande riktade sin uppmärksamhet. Innan Gödels teorem uppfann
Gregor Cantor och Richard Dedekind något som de kallade mängdteori. Ett relativt sent påfund som faktiskt lyckades att ena nästan alla matematiska lärosatser. I teorin såg det alla fall ut som att saker och ting skulle lösa sig. Spiken i kistan kom huruvida när ett ytterligare geni dök upp och ställde frågan:

 

"Have you considered the set of all sets that is not a member of its self?"


Mannen som rev hela det här logiska systemet med bara den meningen hette Bertrad Russell. En av de stora grundarna till Västvärldens analytiska filosofitradition samt en av mina personliga intellektuella hjältar. Inte bara för att han hjälpte till med att visa mig vart logikens "skåp skulle stå". Utan för att han upptäckte mycket annat på egen hand. Som exempel analogin med Russells kosmiska tekannaLäs mer om Russells paradox på Livsfrågors sida om temat.
   Gödels ofullständighetsteorem går ut på att inget formellt system [egentligen] går att bevisa. Systemet kan mycket väl vara sant, men det går aldrig att veta riktigt säkert. För att bevisa ett sådant system måste man skapa ett ytterligare system. Men för att bevisa det ytterligare systemet måste man skapa ett ytter-ytterligare system... också vidare,
ad infinitum. Ett oändligt antal system som ämnar att bevisa varandra i en evigt kedja visade sig bli omöjligt att producera. Därför att det motsäger sig en utav aritmetikens mest grundläggande principer. Det kvittar hur stort tal du än kommer upp med så kan man alltid addera ett till. Sedan ett tal till. Sedan ett ytterligare till... också vidare, ad infinitum. Vill säga det går aldrig att slutgiltigt bevisa ett system med ett ytterligare system också vidare i oändligheten. Det existerar inget slut att tala om.
   Kortfattat påvisar Gödels teorem att matematiken äger en disposition mellan sanning och bevis. Det kan mycket väl vara så att en matematisk axiom är sann. Men den går aldrig att bevisa!

För mig som filosofiskt intresserad av logik utgör Gödels teorem ett mycket avgörande faktum. Det faktum att inget matematiskt ramverk går att slutgiltigt förena med varandra. Det påvisar något om att matematikens tendens
[4] går i samma abstrakt mönster[3] som med Zenons paradoxer. För att fatta mig kort:
   Akilles kommer aldrig fram, eftersom avståndet till sköldpaddan fortsätter att delas i oändlighet. I detta fall representeras Akilles av 
A's inledande position. representerar det ultimata beviset (målet som matematiken eller Akilles strävar mot). Avståndet mellan C och B fortsätter att delas upp i ett oändligt antal bråkdelar som aldrig upphör. C är i detta fall sköldpaddan som Akilles aldrig når förbi.


Resultatet blir att det ultimata målet [med att bevisa matematiken] inte går att nå med en metodiskt sett "tidlös" logik. Matematiken duger alltså inte åt att bevisa sig självt. Detta beror på att världen vi lever i [egentligen] aldrig kan presenteras som intrinsikalt tidlös. Även det gamla konceptet om "lógos" måste i så fall ställas inom ramarna av rumtid. Precis som allt annat från ett världsligt perspektiv. Tiden[1] eller det tempus[4] som den rena tanken befinner sig i måste alltså underförstå en ytterligare substans - subjektet - som tänker på objektet i den logiska satsen. Subjektet förblir flyktigt likt interaktionen mellan objektet och subjektet som tudelningsparadoxen utesluter. Precis som tiden är gångbar i ett universum där entropin ständigt ökar.
   Jag kan så klart bara laborera med anledningen till varför det är så. Men jag misstänker det beror på att våra medvetanden som uppfattar objektet; föreställaren av den logiska satsen [i sin tur] inte kan definieras bortom rumtid. Vetenskapligt kan man förstå att våran neurologi i hjärnan är beroende av tid och rum. Någonstans i den felande länken måste tanken gå att reducera till neurologiska processer. Den
platonska kosmologin blir under sådana omständigheter falsk.

- - -

 

Hittills i texten har jag laborerat mycket mellan det Platon kallade sinnesvärlden och idévärlden. Vad som kan fastställas med sensoriska intryck kontra den rena tanken. Men vad talar det om en hypotetiskt sett yttre verklighet gentemot den inre verkligheten?
   Tekniskt sett inget. Tyvärr, men det råkar vara så att när man sätter tillräckligt med tvivel mot det faktum att yttre stimulans ibland felar mot den renaste tanken, så tvingas vi att fortsätta ifrågasätta verklighetens yttersta natur. Till den grad att man kan undra om något alls ens existerar. Vad är egentligen naturen och vad kan jag egentligen veta om något utanför a priori:ska kunskapssatser? Detta är en mycket svår fråga som har plågat många tänkare genom alla tider.


Filosofisk skepticism är ståndpunkten att alla antaganden bör ifrågasättas med målet att nå fram till säker kunskap. Radikal skepticism huruvida är den filosofiska positionen att ingen kunskap [någonsin] riktigt når upp till ett fullvärdigt ideal. Vill säga, om man tänker sig idealet vore absolut kunskap, där man tillåts förlita sig på något till hundra procent. Utan tvivel...

Min poäng med det här stycket är att det försätter tänkaren i två ytterst särskilda scenarion. Ett intellektuellt vägval. Ett existentiellt vägval, vars mål i livet måhända kan avgöra hela din framtid. Två val som kan tänkas verka aningen dramatiskt beskrivna.

   1) Du går i den linjen som banar vägen för endast innestående insikter. Ägnar därmed resten av

   dina dagar med att skildra din egna verklighet från mycket djup introspektion.
   
 2)  Du går i den linje som banar vägen för att skapa syntetiskt sammanställda utsikter. Ägnar därmed

   resten av dina dagar med att upptäcka något nytt om [inte bara dig själv, utan den resterande]

   verkligheten. Med hjälp av något som kallas extrospektion.

Väljer du linjen nummer (1) så behöver du inte läsa mer på den här sidan. Det är fullkomligt överensstämmande med min filosofi att aldrig mer återkomma till den här sidan igen. Jag hävdar den här ståndpunkten med stor uppriktighet, därför att jag vet vad den vägbanan har att erbjuda. Solipsism är ett mycket allvarligt problem för filosofer. Börjar du tvivla på att andra medvetanden existerar från ditt egna så finns det tyvärr inte mycket kvar som kan rädda dig. Väljer du dessutom att yttra denna sortens tvivel med styrka av radikal skepticism så återstår det ingen återvändo. Väljer du istället det "röda pillret" (2) som i filmen Matrix, dedikerad att se efter vad som kan tänkas ligga bakom fängelset av ditt egna kranium.
   Då fortsätter vi.

"What is a good man but a bad man's teacher? What is a bad man but a good man's job?
If you don't understand this, you will get lost, however intelligent you are.

It is the great secret."

Daodetjing, kapitel 27