textfield_top-01.jpg
textfield_midLong-02.jpg
textfield_midLong-02.jpg
textfield_midLong-02.jpg
textfield_midLong-02.jpg
textfield_midLong-02.jpg
textfield_bot-01.jpg
textfield_midLong-02.jpg

OSANNOLIKHETSPRINCIPEN

Varför sammanträffanden, mirakel och sällsynta händelser inträffar varje dag

inspirerat av en professorn i statistik vid namn David J. Hand

 

- - -


Detta är den moderna myten som jag hävdar bestått många av tidernas test fram tills nu. Myten att det är statistiskt omöjligt att förutsätta extremt ovanliga händelser, även betraktade som mirakel och övernaturligt sällsynta händelser. Gillar du riskspel, konspirationsteorier och undrar mycket över underliga sammanträffanden så har du kommit till rätt sida!

David Hand är en framstående medlem i den
Brittiska Akademin. Som professor emeritus i statistik och matematik, där har han publicerat över 300 avhandlingar och skrivit 29 böcker. Inkluderat den som jag

delvis översatt till svenska på den här sidan,
The Improbability Priciple:
Why Coincidences, Miracles, and Rare Events Happens Every day. Just nu tjänar professor Hand som chefstatistiker på Winston Capital Management. Men hans biografi slutar knappast där.

Använder man sig de följande fem osannolikhetslagarna; Lagen om oundviklighet; Lagen om sannerligen stora tal; Lagen om urval; Sannolikhetens hävstång och Lagen om nära-nog, så är jag övertygad att man kan förklara nästan vilken osannolik händelse som helst. Eller åtminstone närmare förstå i vilket sammanhang

extremt underliga tillfälligheter förekommer. Sannolikhet är ett mycket svårt ämne för de flesta. Många vet inte att statistik hör till de ämnen som sämst relaterar till människans intuition. Våran psykologi råkar bara inte vara utrustad med att hantera oändligt stora tal, eller den underliga självförvrängning som vi lider under, allteftersom vi skapar våran inre skildring om vad vi tror händer i verkligheten. Världen är långt, långt mycket mer komplex än vad de flesta är beredda att erkänna. En förklaring som jag återkommer till i slutet av den här sidan.

Det finns en matematisk verklighet till de fem principerna. Professor Hand säger att han delat upp dem efter redan existerande matematiska principer. Vilket gör ett mycket starkt argument för vetenskapen i det han anspråkar på. Professor Hand menar att
Osannolikhetsprincipen lika väl kan appliceras på världen som Newtons rörelselagar. En samling med andra naturvetenskapliga principer som redan är fast antagna. Den exakta beskrivningen av Osannolikhetsprincipen kommer dock från hans egna skildring av ämnet.

Människor skryter gärna om att våra hjärnor är det mest komplicerade organet i universum. Att våran förmåga att sannolikt förutsäga händelser har placerat oss i toppen av näringskedjan. Ändå är det slående hur fantastiskt dåliga vi är på att begripa statistiska sannolikheter. För att exemplifiera detta tar jag upp det vanligaste felet som de flesta ofta gör. Det kallas för konjunktionsfelslutet. Ett exempel går  i stil med att försöka avgöra viket utav två alternativ som verkar mest sannolikt:
 

Johan är en 31 år gammal  man, väldigt smart med examen i matematik. Som student brydde han sig mycket om datalogi och systematisering. Han medverkade även i den lokala schackklubben. Vilket av de följande alternativen är mest sannolikt:

 

1. Johan är pappa till två barn

2. Johan är pappa till två barn och jobbar med datorspelsdesign
 

De flesta väljer påtagligt alternativ #2. För att det verkar mer specifikt i beskrivningen. Uppenbarligen måste det betyda att det leder mot någon sorts slutsats? Men det är fel. I statistiken måste det per definition vara mindre sannolikt att du slår rätt på två egenskaper (pappa + datorspel) jämfört med endast en egenskap (pappa). Vi gör denna typen av feltänk eftersom det verkar logiskt att kasta om förhållanden. Att meningen i den tidigare beskrivningen av Lindas karaktär finns i texten och inte i oss själva. I verkligheten existerar aldrig meningen utanför våra medvetanden. Det leder oss till en lustig förväxling mellan orsak och verkan. Vad jag refererar till Daniel Dennetts filosofi om Humes underliga omvändning. Klicka på den understrukna länken för att se efter.

Extraordinära händelser, som exempel mirakel eller underliga tillfälligheter, tenderar att får folk att tänka på vad som egentligen händer. Hur kommer det sig att just den här saken råkan ske just när jag tänkte på det? Många kommer till slutsatsen att det måste finnas "något" eller "någon" mer i görningen av saker. Jag vet att religiösa och paranoida konspirationsteorier gärna vill tro att en rationellt skildring sätter just deras personliga mening i centrum. Som om det var något speciellt i görningen här? I den största majoriteten av alla sammanträffande tror jag inte på det. Inte heller tror professor Hand på det! Han är övertygad att hand Osannolikhetsprincip faktiskt kan lösa det mesta. Professor Hand säger att det definitivt har med något annat att göra — men att det handlar om matematiken som det där andra. Ett sätt att se på världen som de flesta finner mycket främmande.

Psykologin om
magiskt tänkande slår huvudet på spiken. Precis som i Humes underliga omvändning så kastar det om orsak och verkan till det motsatta. Det påvisas genom att det är  du  som får underliga sammanträffanden att verka osannolika, inte världen. Världen vet inget om dina undermedvetna antaganden om världsliga tillfälligheter. Det är  du  som får mirakel att kännas som bevis på gudomlig interaktion, inte "himmelen". Den religiösa metaforen för "himmelen" vet inget om dina andliga aspirationer också vidare. Men det är lätt att känna så. På så vis kan vi räkna ut osannolikhetsprincipen för dessa händelser. Enkelt genom att följa de kommande fem punkterna.

- - - - -

 

1.

Lagen om oundviklighet

Oavsett graden av sannolikhet — kommer något alltid att ske.

 

 

Lagen om oundviklighet kräver att något av av alla tänkbara resultat i en slumpmässig händelse måste inträffa. Det kvittar egentligen hur liten sannolikheten må vara i verkligheten, du alltid att något av alla dessa fall ändå kommer att slå in. Om man ska kunna förstå vad som sker i en slumpmässig händelse så måste du först lista ut alla möjliga resultat i princip. Som exempel i ett lotteri måste du veta antalet och numret på alla lotter; detta för att lista ut sannolikheten för att just din lott ska dyka upp. Eller om du vill veta vad som är sannolikheten för en okänd människas födelsedag ska slå in; så måste du veta exakt alla födelsedagsdatum som kan slå in i den folkmassan som händelsen berör. Således är det lätt att missta sig på mycket osannolika händelser — som att just den som inträffa skulle vara speciell på något vis. I själva verket vet du att det som händer egentligen var oundvikligt under förutsättningarna att du kan förstå alla möjliga tänkbara resultat.

 

På 90-talet fanns det en man som heter Stefan Klincewicz. Han ordnade samman ett syndikat som köpte 1,9 miljoner lotter i ett irländskt lotteri som hade en jackpot på 2,2 miljoner pund. Om han fick tag på exakt alla lotterna skulle han garanterat vinna den jackpotten. Eller åtminstone en del av samma jackpott, eftersom någon annan i syndikatet skulle råka köpa den vinnande lotten. Sammanlagt lyckades de samla på sig 80 procent av alla lotterna. Slutligen vann han lotteriet tillsamman med en annan i som också fick vinsten. Tyvärr finns det inga anteckningar i historien om hur många lotter den andra vinnaren lyckades få tag i. 

 

I en föreläsning med professor Hand, ställer en av besökarna frågan om riskspel. Besökaren hävdar själv att han är professionell spelare, och han undrar om professorn är så duktig med att läsa av riskerna med spel, varför blir han i så fall inte professionell spelar själv?

Svaret är inte helt entydigt. Men det låter på professor Hand att också professionellt spelande kräver mycket jobb. Även om man kan eliminera riskerna så väger det inte direkt upp med nackdelarna. Som i exemplet ovan. Visst kan du alltid garantera en god chans att vinna på lotteriet, men bara om du verkligen lyckas köpa upp tillräckligt med lotter. Vilket visar sig bli mer omständligt än man kan tro. I slutända fick de inte tag på exakt alla lotter. En eventuell förlust hade gjort mödan fullkomligt förgörande. Alla som medverkade i syndikatet var tvungna att själva lägga ut 3000 pund vardera för att köpa upp lotterna. Sedan också skriva ut och kolla alla lotterna var för sig. Och även om de vann den stora jackpotten så fick de ändå dela på vinsten, som slutade upp med cirka 8000 pund var. Det är inte så illa. Men med allt arbete som det kräver kan du ändå tänka dig att skaffa en vanligt jobb istället. Dessa lotterier görs inte så värst ofta, blott 5000 pund om året skapar inte goda förutsättningar för en riktig årslön. Speciellt inte när du måste åka runt och leta fler lotterier i utlandet. Lotterierna ser nämligen till att det inte ska vara så enkelt. Dom är inte dumma. Det systematiska uppköpandet förstör dessutom allt det roliga. Tänk att du spenderar alla dina pengar på att köpa upp så mycket lotter du kan, i en enda omgång. Vinner du inte tillräckligt så är det över sen. Du har inte råd att köpa mer. Medan din kompis fortsätter med att köpa samma lott varje vecka. Du spenderade redan alla dina pengar på samma vecka, så det tar liksom kol på spänningen i det hela.
 

Nej, jag tror inte professor Hand satsar på riskspel, exakt därför att han vet hur systemen tenderar att fungera. De räknar alltid ut så de måste tjäna på det folk lägger i potten — och det är precis sådant som han jobbar med. Professor Hand är nämligen statistisk chefrådgivare på Englands störta försäkringsbyrå. Där får han vara med och räkna ut vinsten som går från risken att de måste betala ut människors försäkringar. Vill du tjäna pengar så ska du inte satsa pengar på riskspel, du ska istället bli den som äger spelet! På så vis kan du garantera den stora vinsten på bekostnad av allmänhetens girighet.

webRiskspelarensMisstag-01.jpg


Många riskspelare gör det samma misstaget. Det kallas för riskspelarens felslut just för att det är så typiskt riskspelare. Ett felande antagande utifrån Lagen om oundviklighet får det att verka som sannolikheten ökar om du tidigare förlorat i en serie av satsningar, förr eller senare måste du väl alltid vinna? Men så förekommer inte läget. Teoretiskt översätter dilemmat till det följande exemplet;

om du kastar en tärning och får nummer sex fem gångar i rad. Ökar i så fall chansen att du kommer få en sexa igen nästa gång?

 

Nej, det gör det inte. Sannolikheten att slå en sexa är exakt den samma varje gång. Och det gäller även när du satsar pengar på spel. De flesta som sysslar med riskspel blir trots allt luspanka, utmålade som förlorare — därför kan jag knappast rekommendera detta beteende för någon alls. Vi ser även hur Lagen om oundviklighet felar i båda riktningarna i det motsatta exemplet;


om du tar en tärning och inte lyckas slå en sexa en enda gång på fem kast. Ökar i så fall chansen att du får en sexa på det sjätte kastet?

Nej, sannolikheten förändras så klart inte. Ändå ser vi hur det samma kategoriska feltänket lurar somliga — både när det flyter på bra, samt när det går dåligt. Visst det finns alltid chansen att man kan vinna jackpott. Men den överhängande sannolikheten leder dem flesta till fördärvet. Vi vet dessutom varför. Alla spel är alltid riggade till ägarens fördel. Så är det bara. Varför skulle man annars skapa ett sådant spel för?


Det samma kan uttryckligen översättas till religiösa samfund. Vill du göra nytta med att skänka pengar till en religiös orsak, så ska du helst äga ämbetet. Det vill säga vara den som tar emot kollekten. Man kan även ifrågasätta hur det kommer sig att exempelvis televangelister inte delar med sig mer av sina rikedomar till fattiga? Den Nordamerikanska televangelismen är känd för de enorma mängder av rikedomar som de införskaffar, skattefritt från människors goda vilja att komma närmare Gud. Omigen kan vi förstår varför det inte är lönsamt att finna sig på sidan bland de utsatta i beräkningen. Vill du tjäna på riskspel liksom sociala spel i det religiösa samhället — då är det bäst att du finner dig på den sidan som dikterar reglerna.

 

"On July 6, 2019, the Vatican Congregation for the Causes of Saints promulgated the decree approving Sheen's miracle needed for beatification. The miracle involves the unexplained recovery of James Fulton Engstrom, a boy born apparently stillborn in September 2010 to Bonnie and Travis Engstrom of the Peoria-area town of Goodfield. Engstrom's parents prayed for the intercession of Sheen for their son’s recovery. Pope Francis approved the miracle, and Sheen was scheduled for beatification on December 21, 2019, at the Cathedral of St. Mary in Peoria."


Från Fulton Sheens wikisida; det är mycket vanligt att man ber för komplicerade förlossningar i religiösa familjer. Enligt sidan HealthLine förekommer det cirka 24 000 dödfödda barn i USA årligen. Sannolikheten att läkarna misstar sig vid något tillfälle är överhängande. Rentav oundvikligt om man ger det tillräckligt med tid. Man kan undra hur vanligt det händer att dödfödda barn återhämtar i andra familjer som inte relaterar till kända biskopar? Hur det kommer sig att just Fulton Sheen fick sitt egna mirakel bekräftat av påven?

Vilket tar oss till nästa osannolikhetsprincip om sannerligen stora tal...

 


- - -

webÄrkebiskopenSheen-01.jpg

Ärkebiskopen Fulton J. Sheen är en utav världens mest kända televangelister.

 
 
 
 
 
webLagenOmSannerligenStoraTal-02.png

2.

Lagen om sannerligen stora tal

Med ett tillräckligt stort antal möjliga händelser i åtanken kan det tänkas att nästan vad som helst kan ske.

 

Juli 1975 slog en taxi i Hamilton Bermuda av Lawrence Ebbin från sin moped vilket dödade honom. Året innan hade hans bror Neville Ebbin dödats av samma förare som körde samma taxi med samma passagerare  medan han körde på samma moped  på samma gata. Se anekdoten i tidningen The Royal Gazette:


In an account that has circulated in publications and on the internet ever since, The Royal Gazette reports: “Erskine Ebbin and his brother Neville were killed almost exactly a year apart after being involved in collision with the same taxi, driven by the same driver and carrying the same passenger.”

Both victims were 17, and both were riding the same auxiliary cycle on the same road.

Erskine was killed on the night of July 18, 1975, near the Packwood Home in Sandys; Neville died on July 30, 1974, on the nearby stretch of Middle Road known as Hog Bay Level.

Both were reported to have collided with a taxi driven by Willard Manders.

According to their father, John Henry Ebbin of Woodlawn Road, Sandys, even the passenger in the taxi was the same in both instances.

Utgångspunkten här är naturligtvis antalet människor som dödas i vägtrafikolyckor över hela världen varje år. Global Health Observatory går det cirka 1,24 miljoner per år. Observera också att den här historien kommer från nästan fyrtio år sedan, så vi talar om cirka 40 miljoner dödsfall sedan dess. Med det antalet att välja mellan, skulle det vara förvånande om vi inte såg tillfällen av den typen i berättelsen.

 

Det finns fler faktorer från andra lagar om osannolikhetsprincipen, som visar att denna händelse förmodligen inte borde överraska oss. Till exempel föreslår taxin med samma förare på samma gata att Lagen om sannolikhetens hävstång kommer till handa. Det antyder på att detaljerna i händelsen inte är isolerande utan beroende av varandra. Att samma passagerare regelbundet tog exakt den taxin med den föraren av en specifik anledning. Om så är fallet, så kan vi börja se hur sannolikheterna sakta men säkert formuleras om, till något väldigt annorlunda scenario är det som berättelsen inledande får det att verka. Tillsammans med Lagen om oundviklighet så tillkommer det endast elementet av tid innan något sådan lär försigkomma.


 

- - -

 

3.

Lagen om urval

Du kan göra saken så trolig som du vill genom att välja detaljer efter händelsen.

 

En av de mest klassiska historierna som många läser in dolda meddelanden i, handlar om sammanträffandet mellan USA’s tidigare presidenter Abraham Lincoln och John F. Kennedy.


Det är känt att båda blev lönnmördade, samtidigt mindre känt att båda mördades på en fredad i sällskap med sina fruar. Båda sköts bakifrån i huvudet. Lincoln dödades i Henry Ford’s Theater, Kennedy mördades i en bil tillverkad av Ford Motor Company. Fortsättningsvis hade båda presidenterna en son som också dött när de var presidenter — Lincolns son Willie och Kennedys son Patrick. Abraham Lincoln hade en personlig sekreterare som hette John och John F. Kennedy hade en som hette Lincoln. Lincoln blev president 1861 och Kennedy blev det samma 1961, exakt hundra år efter varandra. Lincolns mördare John Wilkes Booth föddes 1839 (Wikipedia har ändrat året till 1838; om det stämmer så tjänar det som ett exempel åt Lagen om nära-nog), medan Kennedys mördare Lee Harvey Oswald föddes 1939. Båda presidenterna hade en föregångare som hette Johnson vilka båda föddes året 1808 respektive 1908, exakt hundra år efter varandra. Båda föregående presidenterna hade vardera fyra barn.
 

Alla dessa exemplen av till synes osannolika händelser kommer från Lagen om urval. Eftersom författaren av texten själv har noggrant valt ut dessa faktorer från ett narrativ som i verkligheten representerar extremt många fler variabler. Sannolikheten mellan alla övriga variabler får man aldrig höra något mer om. Men Lincoln-Kennedy exemplet kan också påvisas med alla de övriga osannolikhetslagarna på denna sidan.

 

Lagen om urval tillkommer ursprunget som matchar listan på händelser ovan. Dessa var tagna från ett otroligt stort tal (ett rent av oändligt stort tal — som kopplar samman fallet med Lagen om sannerligen stora tal) av potentiella sammanträffanden. Den största allmänheten av sammanträffanden stämmer knappast överens alls. Som exempel namnet på deras mödrar eller datumet när de föddes, längden på deras fruar är annorlunda liksom datumet då båda gifte sig. Lincoln hade skägg medan Kennedy var utan. Båda presidenterna bekänner sig under annorlunda religiösa åskådningar också vidare. Listan på sammanträffanden som inte stämmer kan göras oändligt mycket längre jämfört med det som stämmer.

Lagen om Sannolikhetens hävstång finns också dold i detta exempel. Det faktum båda presidenterna blev skjutna i huvudet kan verka som ett stort sammanträffande. Men i verkligheten siktar man oftast på huvudet eller bröstet för att säkerställa lönnmord. Hur ofta hörd om ett lönnmord där offret blev skjuten i foten? Det samma gäller sällskapet med presidenternas fruar. Normalt sett visar sig presidenten med sina fruar under sådana omständigheter som ökar lönnmördarens chanser. Sannolikheten att de båda blev mördade under dessa omständigheter är inte så liten som man kan få den att verka.

 

Lagen om nära-nog visar sig på många vis i Lincoln-Kennedy exemplet. Visst blev båda presidenterna tillsatta i makten samma årtal, fast med hundra år emellan varandra. Men det stämmer inte alls om du jämför det exakta datumet då de blev mördade. Lincolns personliga sekreterare hette John och inte Kennedy. Likväl Kennedys sekreterare som hette Lincoln och inte Abraham. Man kan även göra argumentet huruvida presidenterna hade skjutits utan sina fruar i närheten, hade det också räknats som nära nog? Som i Lagen om nära-nog?

Det är frestande att ta två andra historiska figurer för att testa och se hur de matchar varandra. Gör man samma sak för tillräckligt många par — så kan vi istället vända sannolikheten till det motsatta, att det egentligen blir mycket väl troligt att tillfälligheter klaffar samman med varandra på detta vis.




 

 

 

 

 

 

 

 

 



 

Den texikanska skarpskytten fiungerar ungefär som ett cirkulärs logiskt felslut. I engelska argumentationer kallar man det även för att  be om frågan (eng. "begging the question"). Det är sällan svårt att få rätt om en fördom eller missledande uppfattning om du får välja premisserna efter händelsen. Tekniskt sett fungerar Lagen om selektion på samma vis, fast formulerat i termer om sannolikhet.


 

- - -

webTexikanskaPrickskytten-01.png
thetexassharpshooter.jpg
sannolikhetensHävstång-10.png

"Det finns alltid ett hål i teorier om du ser efter nära nog"
   —Mark Twain

webMarkTwain-01.jpg
webSammaÄrInteLika-01.jpg

 

"Ge mig en hävstång lång nog och en stödpunkt så skall jag rubba världen"

Arkimedes

4.

Sannolikhetens hävstång

Mycket små förändringar kan nästan alltid väga över utkomsten i en händelse till det mest otänkbara.

 

Professor Hand skriver att han en gång träffade en av sina elever på flygplanet. De hade båda bokat sina resor separat mot olika destinationer. Ändå fann de varandra i sätet precis bredvid varandra.

 

“Min första reaktion var vilket extraordinärt sammanträffande det handlade om. Trots allt har planet som vi flög med, ett Boeing 747 normalt 400 till 500 säten. Sannolikheten att vi skulle hamna bredvid varandra torde ligga omkring 1 på 450 (om man tar bort hälften mellan 400 och 500 för att illustrera fallet). Men sen tänkte jag vi båda reste i samma klass, vilket gör talet för lediga säten mindre än 450. Få säten förefaller också isolerade från varandra, de flesta kommer i par. Antingen vid sidan av varandra samt i större grupper. Vidare kan man tänka att många, kanske de flest inte ens flyger  ensamma. Vilket gör antalet med lediga singelsäten långt mer ovanliga än det verkar. Lägger man samman dessa faktorer tillsammans så ändras sannolikheten drastiskt:

istället för att tänka det går 1 på 450 säten förefaller sammanträffandet mycket mer trovärdigt. (Jag bortser från möjligheten att min elev såg möjligheten att träffa mig för att diskutera hans arbete i detalj under flygturen, vilket varade flera timmar.)


Liksom alla övriga exempel på denna sidan kan man applicera många olika osannolikhetslagar på samma gång. Lagen om oundviklighet och sannerligen stora tal förklarar även chansen för att två personer som känner varandra ens ska träffas på samma plan. Extremt osannolika saker sker precis hela tiden, men vi anmärker endast på de enstaka tillfälligheter då det skapar en meningsfull situation för oss. Oftast går vi med mycket låga förväntningar om vad som hända skall. I verkligheten kan man tänka sig otroligt många fler företeelser vilket det handlar om, som vi enkelt sorterar bort, därför att det inte verkar “nära-nog” för det ska förvåna oss. Vilket tar oss till nästa Lagen om nära-nog.


 

- - -


 

5.

Lagen om nära-nog

Olika händelser som verkar identiska betraktas som lika.

 

Hur långt är du beredd att gå för att beskriva ett fall som det samma jämfört med ett annat? Vart går gränsen för vad som skiljer en identiskt händelse från andra godtyckligt likartade företeelser? Exemplet i det här fallet visar att det sällan rör sig om 100% identiska händelser. Människans psykologi fungerar så att vi tenderar att avrunda detaljer till den grad att det hellre passar våran egna skildring av en händelse, hellre än att konstatera verkligheten förmodligen är mycket mer komplex än vad det ter sig på ytan.


På 1950-talet fanns det en man i England Sheffield som hette Eric W Smith. Han brukade samla in hästgödsel åt sin tomatodling i skogen bakom huset. En dag såg han en annan man som gjorde det samma. När han satte sig ner på en bänk för att vila så gjorde den andra mannen det med. Eric presenterade sig med namnet Smith. “Det är mitt namn med”, svarade den andra mannen. Han fortsatte med: “Eric Smith”. Vid det här laget var det uppenbart att det handlade om ett underligt sammanträffande. “Och så heter jag med”, svarade den andra mannen. “Eric W Smith”, frågade Eric. “Ja” sa den andra mannen.

Med vidare diskussion visade det sig att Eric W Smith hade mellannamnet Wales. Medan den andra mannen hade Walter som mellannamn. Så det visade sig inte vara en exakt match — men nära nog för att verka mycket förvånande. Men om de hade olika initialer i mellannamnet, hade det i så fall räknats som en likvärdigt förvånande match? Eller om den ena av dem hade gödsel till potatis istället för tomater? Det framkommer inte i historien, också vidare. Vart går egentligen gränsen för ett förvånande sammanträffande? Hur nära måste det bli?

 

Problemet med att urskilja distinktionen mellan lika och samma tillfälligheter är svår. Människor lider ofta under den här självförvrängningen (eng. “self bias”) att de inte kan göra skillnad på likartade egenskaper i en situation från totalt identiska händelser. I verkligheten kan man förstå att det aldrig sker två absolut identiska händelser två gånger. Oavsett hur du än vrider och vänder på det så måste man komma till slutsatsen att en händelse tycks verka godtyckligt likvärdig, grundat på Lagen om nära-nog. Men aldrig exakt identisk grundat på det världsliga sammanhanget som får likartade saker att ske. Upplevelsen existerar blott bara i våra medvetandet, och våra hjärnor är experter på att finna mönster. Hjärnans funktion är en “mönsterigenkänningsmaskin”. Så bra att den rentav hoppar över detaljer för att komma till en snabbare eller enklare slutsatser.

Fenomenet med så kallade "look-alikesfinns inte bara bland kändisar. Fundera en stund

på vad som krävs för att göra dig förvånad. Visst är det underligt. Men är det konstigt nog-nog för att skapa ett fall som definitivt inte går att applicera på Osannolikhetsprincipen?

Jag tycker det är värt att tänka på. Hur lätt det är att låta sig förvånas av lustiga sammanträffanden? Saker och ting är inte alltid som det verkar på ytan. Vill säga ytan som en reflektion av våra egna fördomar. Nästa gång du finner dig i en situation mellan ypperligt lika händelser. Tänk i så fall, är det verkligen lika nog för att du inte ska bli fördomsfull?

- - - - -

textfield_midLong-02.jpg
textfield_top-01.jpg
textfield_bot-01.jpg
 

SLUTLEDNING
 


Jag spenderar mycket tid åt att fundera över medvetandets förhållande till den övriga världen. I detta vill jag understryka hur professor Hands Osannolikhetsprinciper stärker min filosofiska hållning till extraordinära händelser och tro på övernaturliga mirakel. Jag ser nämligen att David J. Hand är  också är en skeptiker. Just därför att han har den speciella förmågan att se på saker matematiskt. Det gör hans expertutlåtande särdeles speciellt.

Vidare nämner han ett och annat om Osannolikhetsprincipens förhållande till biologisk evolution. Professor Hand menar att man kan bryta ner de krafter som utgör Darwins teori i Lagen om sannerligen stora tal och Lagen om urval. De sannerligen stora talen representerar exakt alla händelser som skett på jorden över ett spann av 4,54 miljarder år. Det naturliga urvalet kommer i sin tur att spela rollen som "Lagen om urval", allteftersom livet utvecklas och sprider sig med fler och mer komplexa nischer.

 

Professor Hand förklarar att den antropiska principen fungerar som den ultimata Lagen om urval. Vilket handlar om hur universum kom att bli så att vi människor kan finnas till. Men så finns det två totalt motsatta slutledningar av den här principen, vilka yttras i den starka och den svaga antropiska principen. Den starka antropiska principen bryr han sig inte mycket om. Professor Hand avfärdar den som falsk (citat eng. "bogus") i brist på annan data. Från Lagen om urval måste vi därför komma fram till att universum aldrig kunde ha slutat upp på ett annat vis som det gjorde. Annars hade mänskligheten aldrig varit här att bevittna det samma faktum.
 

Länken till originalsidan som jag översatt denna texten finns här. Lägg märke till att somliga textstycken inte överensstämmer ordagrant med originalet. Jag har även lagt till några av mina egna kommentarer. Men jag gör så gott jag kan. Vill du se hela Professor Hands föreläsning om sin bok så kan även du se den här →

Det är känt att statistik hör till de ämne som nästan alla människor har mycket svårt för. Det faller inte lätt in i våran vardagliga intuition hur världen och universum fungerar i sitt största sammanhang. Från våran evolutionära biologi har homo sapiens utvecklat ett sinne som grovt förenklar förhållanden, allt för att 

webInterfaceTheory-01.jpg

komma direkt till handling om saker. Det uppleves meningsfull så. Våra hjärnor är inte utvecklade för att se sanningen — utan tillkomna i en biologisk process som valt ut de egenskaper som är mest användbara. I motsats till de egenskaper som genererar bäst teorier om sannogiltighet. Jag vet att det framkommer som mycket underlig. Hur kan det komma sig att våra sinnen förvillar oss så värst gentemot det matematiska system sannolikhetsläran presenterar? Personligen tror jag professor Hand vidrör ett mycket större filosofiskt svar, på en mycket större fråga som inte visat sig ännu på den här sidan. Nämligen frågan om medvetandets och den övriga naturens riktiga förhållande till varandra.


Hjärnan är ett extremt komplicerat organ. Det kan inte tänkas att vi skulle kunna bli medvetna om exakt allt som händer i det undermedvetna. Vi talar alltså om hundratals miljarder (~100 000 000 000) processer som strålar samman till något så litet som det vi sedan upplever. Vilket representerar knappt en hundratusendel (~1:100 000) av den fulla skalan av händelser som försiggår i våran interna neurologin. Än mindre kan man tänka den oändliga skalan av alla övriga händelser som strålar samman utanför våra hjärnor. Vi talar nu om bokstavligen astronomiskt stora tal. Som i Lagen om sannerligen stora tal, vilket tekniskt sett kan utvecklas vidare i oändlighet (∞)...

På så vi kan vi inte förvänta oss att hjärnan
[hur komplicerad den må vara] ska kunna omfamna alla dessa faktorer som berör så pass stora tal. Den interna neurologi innefattar också stora tal. Men slår du samman alla andras neurologi, ytterligare tillsamman med allt det övriga som sker i din omvärld — då kan vi tala om sannerligen stora tal! Det kan inte förväntas att våra undermedvetna förmågor i hjärnan ska lyckas greppa tag allt det här. Därför måste vi förstå att grova förenklingar, generaliseringar och fördomar kommer tas vid. Även på undermedveten nivå. Misstag om världens skick kommer att begås, oavsett om vi kan hjälpa det eller inte.

När ett underligt sammanträffande sker så förklarar Osannolikhetsprincipen hur det är rationellt att tänka om sin första reaktion för att närmare komma till en rationell förklaring. Det undermedvetna är tvunget att använda sig av bristande försanttaganden om världen,  för att ens kunna göra något alls. Det finns inget som ett perfekt antagande om världen. Enligt Lagen om nära-nog kommer du alltid hitta något fel ett sådant försanttagande. Enligt Lagen om urval så kommer ditt undermedvetna alltid plocka samman händelser före det faktum, från tidigare erfarenheter — aldrig efter det faktum, vilket upplevelsen i sin tur får det att verka som.


Med andra ord är det du som får saker att verka så underligt när sammanträffanden strålar samman, inte världen. Världen vet ingenting om dina interna erfarenheter. Det är du som får något att kännas som ett mirakel, inte "himmelen". Himmelen som en sorts metafor vet ingenting om dina religiösa försanttaganden. Således måste vi rannsaka våra egna antaganden för att begripa hur vi lurar oss själva på det här viset.

Men varför? Hur kommer det sig att hjärnan fungerar på detta vis?

Somliga vetenskapsmän och filosofer tror att det beror på evolutionen. Våran evolutionära historia verkar stå till svars hur människor tenderar att agera så bristfälligt när det kommer till statistiska avvägningar. Aldrig tidigare sen ett antal hundra år tillbaks har det varit nödvändigt att räkna på statistiska sannolikheter tidigare. Evolutionsteorin förutsätter nämligen inte att varelser kan se och förstå den fulla sanningen. Evolutionsteorin behöver endast utveckla livet till den grad som verkar användbart för dess egna överlevnad. Medvetandefilosofen
Donald D. Hoffmann kallar det för Interface Theory of Perception. Det fungerar ungefär som ett gränssnitt
(eng. "interface"), en "avbild" av verkligheten som skapas från vårat undermedvetna. Denna versionen av verkligheten måste nödvändigtvis inte innefatta den totala vidden av all information som världen består av. Liknelsen går på det här viset:


tänk dig att du håller i en mobiltelefon, du begriper inte allt som händer inuti mobilen. Faktum är att om du fick en total översyn mellan alla processer som strömmar igenom mobilen, så skulle det göra dig väldigt förvirrad. Som tur är finns det smarta programmerare och UI-designers som har skapat ett mer användbart gränssnitt för oss. Så det blir enklare att använde din mobiltelefon. Vi kalla dem för "smartphones" och "smart-TV" också vidare just därför att de hjälper oss med egentligen väldigt komplicerade uppgifter. Men den snarare teknologin är mycket svår att begripa. Endast somliga ingenjörer begriper exakt hur helheten fungerar. Därför är det viktigt att gränssnittet på skärmen alltid överensstämmer med hur du använder din mobiltelefon. Men ibland går det lite galet.


Ta ikonen till Facebook som exempel. Allt den gör är att den visar dig vidare till funktionen som går till inloggsidan, denna kollar automatiskt kollar upp hur dina uppgifter ligger till. Koden inuti operativsystemet ser inte alls ut som det skärmen visar. Gränssnittet visar bokstaven "f" som representerar en förenkling av termen "Facebook", som vidare symboliserar en rad med förenklingar från programmet under mobilens hölje. Inget i hårdvaran är "blå" som det visas på skärmen. Gränssnittet lurar oss på så vis att tro teknologin är enklare och lättare att använda sig av än de bakomliggande funktionerna.

 

Men ibland går det fel när vi misstar oss på gränssnittet från den underbyggande teknologin. Det är lätt att ta ikonen på mobilen för givet. Allt den visar är en rad förprogrammerade pixlar. Inget ser egentligen ut som det gör på skärmen. Medvetandet gör också liknande saker med våran intuition mot den fysiska världen. Fenomen i termer av färg, form, tajming, vibrationer, dofter och annan upplevelser, förekommer likt strömmar av data som bearbetas av våran hjärna. Därför menar flera medvetandefilosofer att medvetandet också fungerar likt ett sorts "gränssnitt". Som gör det enklare att använda våran hjärna effektivt.
 

Det finns en annan kognitiv forskare och medvetandefilosof som också gör den här liknelsen. Han heter Daniel C. Dennett. Om att medvetandet fungerar likt ett "gränssnitt" åt hjärnan. Men hans slutledning av teorin leder mot en totalt annorlunda riktning. Professor Dennett hör nämligen till den sortens filosofer som beskriver medvetandet med utgångspunkt av filosofisk fysikalism. Ett ämne jag skriver mer om på sidan om Multiple Drafts-modellen. Klicka på den understrukna texter för att läsa mer. Medan professor Hoffman lutar mer åt filosofisk idealism, fastän han kallar det medvetanderealism. Det finns en stor debatt mellan dessa olika läger inom filosofin som jag finner exceptionellt fascinerande. Ett ämne som jag kommer skriva om i framtiden, angående realismens förhållande till naivrealism.

Personligen lutar jag åt professor Dennetts filosofi, den som förklarar verkligheten enad i termer av fysikalism. Men jag är även beredd att möta professor Hoffmans filosofi halvvägs mot medvetanderealismen om det visar sig bli användbart i praktiken. Hur som helst tror jag det finns ett stort förklaringsvärde i att se på världen i termer av evolution. Naturen måste nödvändigtivis inte ha utformat våra kroppar och sinnen för att se den objektiva sanningen. Därför är det även lätt att missta sig på dess sannolikhet. Men professor Hand gör ett bra jobb med att förklara hur data kan formuleras till användbar information. Omigen faller det hela på användbarhet. Hur kan vi någonsin bekräfta objektiv fakta om vi endast kan betrakta verkligheten utifrån våran egna självförvrängning mot användbarhet?

- - - - -

Klicka på den understrukna texten för att komma till huvudsidan:

MODERNA MYTER