​

Metaforiskt menat såklart, förutom att på renässansen tid var det den ledande vetenskapliga teorin om hur medvetandet fungerar. Något i huvudet sitter det trots allt vilket plockar upp alla omständigheter för att omvandla intrycken till rationella beslut. Om svaret inte går att hitta i den där fettklumpen vi kallar hjärnan så var annars sitter det? Dåtidens vetenskapsmän hade stora för-väntningar inför vad de skulle hitta i hjärnan.

När de äntligen tog sig tiden att se efter vad som rör sig där innanför huvudet på människor fanns det dem som hatade bara tanken på att skända en död person. Hur djur ser ut innanför kraniet visste man sedan innan. Med tanke på människans

speciella plats i naturen fanns det folk som inte hade en aning om vad de skulle tro. När besvikelsen visade sig bli ett faktum sökte man sig till övernaturliga förklaringar som ett alternativ. Övernaturliga hypoteser misslyckas dock att sammankoppla en i övrigt mycket stadig teori om livets uppkomst, hur atomer och annan livlös materia interagerar från ett fysikaliskt perspektiv. Många finner sig än idag fortfarande förbryllade över det här dilemmat.

​

Professor Dennett svarar med något som verkar luta åt filosofisk deflationism. Att det sannolikt finns mindre till medvetandet än vad folk vill tro. Logikern och matematikfilosofi Gottlob Frege var först med att anmärka på att en sanning inte nödvändigtvis relaterar till något mer utanför sitt egna påstående. Som exempel det följande påståendet; medvetandet är upplevelsen centrum — det talar nödvändigtvis inte om något mer än att upplevelsen; är det vi upplever. Ganska uppenbart. Problemet är inte sanningen i sig. Utan allt det där som folk tolkar in ytterligare från sina egna förväntningar...

Men uppenbarligen måste det väl vara så att medvetandet spelar en mycket central roll hur våra kroppar fungerar?

Ja, på sätt och vis stämmer det att medvetandet har en specifik funktion. Det följer dock inte från alla de där vidare spekulationerna man oftast tror måste vara sanna på köpet. The multiple draft model grundas nämligen från att hjärnan [med hela dess totala konstitution] på samma gång sköter det många misstar för att vara medvetna handlingar. I verkligheten existerar det ingen central kärna i våra huvuden som hanterar det yttersta ansvaret för våra medvetna beslut. Blott ett hundratal miljarder små robotliknande neuroner, vilka tillsammans strålar samman den här funktionen professor Dennett kallar användarillusionen. Klicka på den streckade länken för att hoppa direkt till avsnittet om användarillusionen. Medvetandet har en mycket viktig funktion. Men den bestämmer i princip inget. Åtminstone inte utöver vad hjärnan kan göra åt dig på egen hand.
 

Många vägrar att ta den här modellen på allvar i tron att medvetandet upplevs som något alldeles för speciellt, bara så vetenskapen kan kasta bort den likt ett sorts epifenomen. En biprodukt vars upplevda relevans egentligen spelar mindre roll. Det avgör nödvändigtvis inget riktigt beslut. Inget med det faktiska medvetandet blir mindre bara för att man råkar upptäcka något nytt om dess fysiologiska konstitution. Tvärtom skulle jag påstå, bygger det på ett mycket unikt mervärde både i termer av visdom, självinsikt, utsikt och kunskap. För att nämna några andliga exempel. Inom de österländska zen-traditionerna har man länge studerat detta fenomen med att tömma medvetandet från tankar via meditation. Det samma gäller den asiatiska filosofin om Dao. Universums mest grundläggande princip grundas inte från en “högre” (med-)vetande form. Utan att endast vara, av den enkla anledningen för att låta vara. Vilket ironiskt sätt är en sorts “högre” form sett från ett kosmiskt perspektiv. Fast i termer av varande i motsats till vetande. Från mitt filosofiska perspektiv följer det exakt samma mantra vilket professor Dennett lärt ut i åratal - competence without comprehension. Detta är vad jag kallar “zen” förklarat i sitt mest vetenskapliga format.

Kortfattat strömmar alla signaler i kroppen samman till hjärnan. Hjärnan består av ett hundratal miljarder celler. Var och en fungerar likt en egen individ med uppgift att skicka vidare signaler samt bilda nya kopplingar, kopplingar som blir starkare desto mer signaler som dem skickar. Metaforen professor Dennett använder i sina föreläsningar går handlar om hur en termitstack kommer till. Tänk dig att stacken befolkas av ett tiotal miljoner små termiter. Ingen av termiterna har en övergripande förståelse om vad den gör. De går mest vidare med allt de måste göra, arbetar, föder upp nya termiter och bygger på stacken, dör… arbetar, föder upp nya termiter och bygger vidare på stacken. I metaforen fungerar hjärncellen analogt med den individuella termiten. Den vet inget om vad medvetandet har för funktion. Dem själva är knappast nämnvärt medvetna. Men tillsammans kan de åstadkomma förbluffande resultat! Med snarlika drag dessutom. Se bilden med stacken och Gaudís katedral.