textfield_midLong-02.jpg
textfield_midLong-02.jpg
textfield_top-01.jpg
textfield_midLong-02.jpg

MULTIPLE DRAFT MODEL

Förklarar medvetandet


Professor Dennetts teori börjar i historien där den gamla medvetandefilosofen René Descartes misslyckades på 1600-talet. Descartes utgick nämligen från att själen och kroppen måste tilldelas intrinsikalt olika substanser. En för alla tänkande ting (res cogitans) samt en annan frånskild för alla förlängda ting (res extensa). Han kallade dem toto genere vilket betyder "allomfattande kategorier". Descartes utgår nämligen från att den rena tanken måste föregå den fysikaliska. Allt det övriga bestående av kroppsliga och materiella egenskaper uppfattade han som en sort "förlängning" utifrån det enda påståendet han aldrig kunde tvivla på. Att hans tanke existerar.  Vilket gav upphov till hans mest kända uttalande cogito, ergo sum. Också från latin som betyder “jag tänker alltså finns jag”.
 

Kortfattat grundas cartesianismen på idén att vardera substans endast kan svara på fundamentalt olika frågeställningar. Varav en frågeställning berör den mentala verkligheten mot en annan typ av frågeställningar som berör den materiella verkligheten. Ett perspektiv som delar upp hans bild av världen i en typ av dualism, tudelning. Där själen presenteras likt medvetandet med förmågan att tänka. En sorts chef som dikterar rationella beslut. Vad begreppet “chef” får för innebörd spelar en central roll i 1600-talets vetenskapsfilosofi, vilket uttryckligen strävade efter att rangordna tingen utefter hierarkiska förhållanden.
 

Han kom senare fram till att medvetandet måste ha något att göra med tallkottkörteln som sitter i mitten av huvudet. Eftersom alla övriga delar i hjärnan är tudelade, antog Descartes att det här specifika organet i mitten måste vara till ett mycket specifikt syfte. Begreppet själ representerar i detta fall den tekniska termen för medvetandet från renässansen och tidigare antiken. Det stora problemet som Descartes aldrig lyckades lösa var hur dessa substanser kommunicerade med varandra. Uppenbarligen handlar det om en sorts tvåvägskoppling. När jag tänker att jag lyfter handen för att plocka upp en hammare så sker det omedelbart, medvetandet dikterar alltså handlingen. När jag slår mig på tummen så rycker jag undan handen av smärta, kroppen dikterat alltså handlingen. Hur kan det vara så att kroppen reagerar på stimuli från båda hållen? Descartes sammanfattade dilemmat med ett stort mysterium som endast gud kan förklara genom att kommunicera mellan dessa substanser via tallkottkörteln. Idag vet vi att tallkottkörteln omöjligt spelar in någon sådan roll mellan hjärnhalvorna.

 

Descartes refererade dock inte alltid till någon Gud med stort G. Hans religiösa tro färdades nämligen i en riktning som kom att efterliknas närmast panteistisk, i enlighet med Baruch Spinozas gud som en sorts metafor för den andliga naturen. I motsats till den klassiska kristna läran såg inte Descartes en tydlig gräns mellan skapelsen och Skaparen av universum. Något som revolutionerade synen på naturvetenskap i en riktning som senare kom att bli helt sekulär.

 

- - -


Den kartesiska teatern
… dominerar än idag många filosofers uppfattning om vad medvetandet spelar för sorts roll. Några sådana filosofer är
John Searle och David Chalmers. För att nämna några övriga kända personer i debatten om medvetandets konstitution. The Cartesian Theater kommer från professor Dennetts egna skildring av det mystiska dilemmat som lurar människor att tro medvetandet existerar likt en sorts essens, vars magiska egenskaper aldrig går att riktigt begripa sig på. I stil med en “kärna” placerat någonstans mellan öronen bakom pannbenet. I den här “kärnan” sitter det en lite själ som tittar ut från våra huvuden i stil med en formlös åskådare. Metaforen återkopplar till den här scenen i Men in Black (1997) ganska så precist. Fast på René Descartes tid kallade man den här lilla krabaten för en homunculus.

webMIB_kartesiskaTeatern.jpg

 

Metaforiskt menat såklart, förutom att på renässansen tid var det den ledande vetenskapliga teorin om hur medvetandet fungerar. Något i huvudet sitter det trots allt vilket plockar upp alla omständigheter för att omvandla intrycken till rationella beslut. Om svaret inte går att hitta i den där fettklumpen vi kallar hjärnan så var annars sitter det? Dåtidens vetenskapsmän hade stora för-väntningar inför vad de skulle hitta i hjärnan.

När de äntligen tog sig tiden att se efter vad som rör sig där innanför huvudet på människor fanns det dem som hatade bara tanken på att skända en död person. Hur djur ser ut innanför kraniet visste man sedan innan. Med tanke på människans

speciella plats i naturen fanns det folk som inte hade en aning om vad de skulle tro. När besvikelsen visade sig bli ett faktum sökte man sig till övernaturliga förklaringar som ett alternativ. Övernaturliga hypoteser misslyckas dock att sammankoppla en i övrigt mycket stadig teori om livets uppkomst, hur atomer och annan livlös materia interagerar från ett fysikaliskt perspektiv. Många finner sig än idag fortfarande förbryllade över det här dilemmat.

Professor Dennett svarar med något som verkar luta åt filosofisk deflationism. Att det sannolikt finns mindre till medvetandet än vad folk vill tro. Logikern och matematikfilosofi Gottlob Frege var först med att anmärka på att en sanning inte nödvändigtvis relaterar till något mer utanför sitt egna påstående. Som exempel det följande påståendet; medvetandet är upplevelsen centrum — det talar nödvändigtvis inte om något mer än att upplevelsen; är det vi upplever. Ganska uppenbart. Problemet är inte sanningen i sig. Utan allt det där som folk tolkar in ytterligare från sina egna förväntningar...


Men uppenbarligen måste det väl vara så att medvetandet spelar en mycket central roll hur våra kroppar fungerar?

Ja, på sätt och vis stämmer det att medvetandet har en specifik funktion. Det följer dock inte från alla de där vidare spekulationerna man oftast tror måste vara sanna på köpet. The multiple draft model grundas nämligen från att hjärnan [med hela dess totala konstitution] på samma gång sköter det många misstar för att vara medvetna handlingar. I verkligheten existerar det ingen central kärna i våra huvuden som hanterar det yttersta ansvaret för våra medvetna beslut. Blott ett hundratal miljarder små robotliknande neuroner, vilka tillsammans strålar samman den här funktionen professor Dennett kallar användarillusionen. Klicka på den streckade länken för att hoppa direkt till avsnittet om användarillusionen. Medvetandet har en mycket viktig funktion. Men den bestämmer i princip inget. Åtminstone inte utöver vad hjärnan kan göra åt dig på egen hand.

 

Många vägrar att ta den här modellen på allvar i tron att medvetandet upplevs som något alldeles för speciellt, bara så vetenskapen kan kasta bort den likt ett sorts epifenomen. En biprodukt vars upplevda relevans egentligen spelar mindre roll. Det avgör nödvändigtvis inget riktigt beslut. Inget med det faktiska medvetandet blir mindre bara för att man råkar upptäcka något nytt om dess fysiologiska konstitution. Tvärtom skulle jag påstå, bygger det på ett mycket unikt mervärde både i termer av visdom, självinsikt, utsikt och kunskap. För att nämna några andliga exempel. Inom de österländska zen-traditionerna har man länge studerat detta fenomen med att tömma medvetandet från tankar via meditation. Det samma gäller den asiatiska filosofin om Dao. Universums mest grundläggande princip grundas inte från en “högre” (med-)vetande form. Utan att endast vara, av den enkla anledningen för att låta vara. Vilket ironiskt sätt är en sorts “högre” form sett från ett kosmiskt perspektiv. Fast i termer av varande i motsats till vetande. Från mitt filosofiska perspektiv följer det exakt samma mantra vilket professor Dennett lärt ut i åratal - competence without comprehension. Detta är vad jag kallar zen” förklarat i sitt mest vetenskapliga format.

Kortfattat strömmar alla signaler i kroppen samman till hjärnan. Hjärnan består av ett hundratal miljarder celler. Var och en fungerar likt en egen individ med uppgift att skicka vidare signaler samt bilda nya kopplingar, kopplingar som blir starkare desto mer signaler som dem skickar. Metaforen professor Dennett använder i sina föreläsningar går handlar om hur en termitstack kommer till. Tänk dig att stacken befolkas av ett tiotal miljoner små termiter. Ingen av termiterna har en övergripande förståelse om vad den gör. De går mest vidare med allt de måste göra, arbetar, föder upp nya termiter och bygger på stacken, dör… arbetar, föder upp nya termiter och bygger vidare på stacken. I metaforen fungerar hjärncellen analogt med den individuella termiten. Den vet inget om vad medvetandet har för funktion. Dem själva är knappast nämnvärt medvetna. Men tillsammans kan de åstadkomma förbluffande resultat! Med snarlika drag dessutom. Se bilden med stacken och Gaudís katedral.

TermitesVsGaudi.jpg

 

Det är ingen slump att spetsiga torn och bågformade valv konstruerar en pampig byggnad. Det följer alldeles utmärkt utefter ett naturligt urval som beskriver nödvändigheten av salar, transport via gångar och luftgångar också vidare. Termiterna vet inget om vad de gör. Inte heller visste arkitekten Antonio Gaudí om hur hans hjärnceller fungerade när han gjorde ritningarna till Palmas katedralen. Det kommer antagligen fram som ett väldans banalt argument. Resten av det här stycket om medvetandefilosofi på Livsfrågor kommer dock att handla om varför.

 

Dennett gör flertalet offentliga föreläsningar om hur naturen har kommit att utveckla ett sådant besynnerligt fenomen som det upplevda medvetandet. Det följer bland annat Darwins naturvetenskapliga koncept om det naturliga urvalet. Genetisk och memetisk evolution, vilka han förklarar i denna videon jag länkat till Youtube.

Svaret på frågan om medvetandet ligger inte i bara hjärnan och dess neurologi. Utan i livets utveckling. Medvetandet består inte av celler, kemiska reaktioner eller atomer. Utan information...


Hoppa direkt till detta avsnittet med att klicka på länken.

1 Förstadiet till en tanke

   innan det når upp till

   medvetande nivå.
   Proto = "före" på latin.

2 Stadiet efter att en

   var medveten så för-

   svinner den tillbaks i

   det undermedveta.
   Post = "efter" på latin.

3 En avbild skapas i

   hjärnan som ett res-

   ultat från den ur-

   sprungliga bilden

   som ögat tar in.

Hur som helst strömmar alla signaler i kroppen samman till hjärnan. Hjärnan består av ett hundratal miljarder celler. Var och en fungerar likt en egen individ med uppgift att skicka vidare signaler samt bilda nya kopplingar, kopplingar som blir starkare desto mer signaler som dem skickar. När strömmen av signaler anländer till hjärnan så uppstår det en sorts “kamp” eller “konkurrens” mellan miljontals med andra signaler. Mycket av signalerna räknas knappt som någon data allt. Hjärnans jobb är att sortera ut vad allt det här betyder genom att göra bedömningar på vad saker handlar om. Hundratusentals med små bedömningar filtreras ner till tusentals med bättre sorterade signaler. Signalerna vid detta skedet representerar undermedvetna idéer och koncept som strävar efter att få nå upp till medveten nivå. Tusentals med små omdömen på mikronivå sorteras ut till att representera allt mer väldefinierade utdrag av en proto-tankegång. Innan detta sker dock en oerhörd mängd med olika utdrag av liknande prototankar[1] som börjar närma sig en fullfjädrad tankegång. Dessa “utdrag” bildar vad professor Dennett kallar drafts på engelska i sin multiple drafts model. Utdragen konkurrerar med varandra genom att finna associationer i minnen och snarlika mönster på annat håll i hjärnan. Multipla områden i hjärnan bildar sina egna versioner av utdraget, författar om narrativet till den kommande tankeströmmen, skapar ytterligare kopplingar samt stöd för vidare utdrag, fram tills processen är komplett då utdraget når psykologin på en medveten nivå. Professor Dennett beskriver det metaforiskt som ett sorts “manus” till en stor film. Filmen om ditt liv, vars författarskap aldrig dikteras av någon enstaka händelse, utan att det passerar miljoner olika mönsterigenkänning och associativa processer. Resultatet bildar den här strömmen, ett narrativet av ljus, ljud, lukt, smak och känsel som skenar förbi din uppmärksamhet… “filmen” som spelas upp i vårt medvetande kallar professor Dennett för den kartesiska teatern. Klicka på den understrukna länken för att se efter tidigare stycke om Descartes filosofi.

 

När personen blir medveten av tanken så har hjärnan redan kopplat vidare tanken på undermedveten nivå för att sedan ge upphov till ditt nästkommande resonemang. Vid det här laget har den tidigare prototanken gått till att bli en post-tanke, efter att du inte längre har det uppmärksammat i ditt medvetande. Posttanken[2] dyker tillbaks ner i det undermedvetna där det eventuellt kan skapas en sorts avbild[3] till resonemanget, likt ett minne. Om inte faller det antagligen in i glömska för att sannolikt aldrig vidkomma hjärnan igen.

Strömmen avtar sällan även om det går att mäta aktiviteten på olika nivåer. Hjärnan vilar således nästan aldrig. Till och med när vi sover arbetar lika många undermedvetna “utdrag” till tankegångar som när vi är vakna. Det som skiljer våra drömmar från vaken tid relaterar till vart signalerna kopplas till. På dagtid tvingas signalerna till våra sensoriska sinnen med externt intag av data. När vi sover stänger hjärnan av detta, för att gå vidare i det undermedvetna till synes utan ändra på något annat än härkomsten från vart signalerna tas upp ifrån.

En annan metafor professor Dennett använder sig av för att beskriva denna processen kallar han fame in the brain. Multiple drafts-modellen beskriver som sagt en storlagen massa influenser i hjärnan som konkurrerar med varandra för att lämna ett sorts avtryck på hjärnans psykologi. Mycket få saker som bubblar upp till vår uppmärksamhet får dock något speciellt intryck. För att något ska kommas ihåg krävs det även någon sorts efterfrågan eller önskan i hjärnan som eftertraktar händelsen. När en händelse i hjärnan sammanstrålas så sker det också på begäran av tidigare erfarenheter.

 

Neurologiska trender, inlärda beteenden och undermedvetna resonemang dikterar mycket av vad som sker i hjärnan i framtiden. “Berömda” tankegångar som gått till hjärnans historia grundas från tidigare viktiga händelser. Neurologiskt är det mycket som hjärnan sysslar med, kopplingar. Kopplingar blir till idéer - idéer blir till koncept - koncept blir till meningar - meningar blir till ord som vi delar med övriga världen. Metaforiskt representerar det vad professor Dennett kallar “berömmelsen i hjärnan”. Vilket symboliserar ett sorts centrum av dragningskraft mellan tankegångar i hjärnan. Tendenser som konstituerar din personliga psykologi på många sätt. Se videostycket inunder för hans egna ord i intervjun.


Spolar fram till exakt 6:00 minuter i videon...

- - -

Med naturvetenskapens uppkomst samt stora framgångar inom den neurologiska disciplinen har landskapet för debatten mellan medvetandet och kroppen drastiskt förändrats. För att ge exempel på det här har jag skapat ett avsnitt på sidan som handlar bara om neurologiska åkommor, skador på hjärnan som förklarar på vilket sätt medvetandet aldrig kan förklaras utan att förklara vad hjärnan gör. Hoppa direkt till avsnittet med att klicka på den understrukna länken.


Om medvetandet är vad hjärnan gör, vad sysslar den med egentligen?

Kortfattat beskriver neurologin att hjärnan sysslar med att finna mönster.
Mönsterigenkänning är utan tvekan den mest betydelsefulla funktionen som hjärnan utför. Ett studium som logiskt går att kartlägga från neurologiska processer till psykologin om människans mentala förmågor. Övergången mellan dessa ämnen möjliggör procedurer som går att studera vetenskapligt.

Spola fram till exakt 10:36 minuter i videon...

 
 
 
 
textfield_bot-01.jpg

Från intervjun i videoklippet ovan. Professor Dennett understryker vikten av turordningen av händelser som förekommer i hjärnan med efterkommande neurologiska händelser. Vilka blir avgörande för hur nästa bit av information bearbetas. Samma bit av information kan alltså ge totalt annorlunda respons i hjärnan beroende vad som kommer före och sedan efter en händelse. Händelsen förs sedan vidare för att omvandlas till nya insikter. Kortfattat lär sig hjärnan nya resultat grundat på gamla insikter som leder vidare till ännu fler kopplingar mellan neuroner. Men det går även lura det här systemet förvånansvärt lätt. Som till exempel med levande illusioner och videosekvenser. Klicka på den understrukna länken för att gå direkt till avsnittet om visuella illusioner.


Neuroner fungerar nämligen lite som en muskel. Desto oftare den aktiveras desto starkare blir den. Inaktiva neuroner bryts ner och bli svagare fram tills de försvinner helt. Förvånansvärt många kan dock återupplivas om man söker riktigt djupt i minnet. Men minnen kan också leda till olustiga villfarelser. Ett väl studerat fenomen i forensiska undersökningar hänvisar till svårigheten med återbildandet av minnen. Det har visat sig vara mycket svårare att etablera pålitliga bevis från människors vittnesmål än man tidigare trott.
 

Även det minsta lilla minnet kan involvera tusentals med tidigare minnen och händelser som hanterar totalt olika områden i hjärnan. Descartes kunde aldrig förstå detta med sin hierarkiskt uppordnade världsbild. Tekniskt sett från en hierarkisk världsbild framkommer det logiskt att samma bit av information måste ge samma typ av resultat varenda gång. Men hjärnan är långt mycket mer komplex än så. Beroende på vilket kontext hjärnan kopplar datan som kommer in i ena änden, finns det anledning att begripa informationsvärdet gör något unikt med ditt undermedvetna vid varje unika tillfälle.

Varseblivningar är nyckeln till att förstå hur våra sinnen bilda en sorts mental uppfattning i våra medvetanden. För fenomenets skull har finns det ett helt avsnitt som ger exempel på visuella varseblivningar. Hoppa dit direkt genom att klicka på den understrukna länken.
 

En otrolig mängd med data strömmar från våra kroppar varenda sekund. Datan förs in i våra hjärnor som sedan bearbetar informationen genom att sätta händelser i ett sammanhang som går att begripa likt ett narrativ. En sorts “berättelse” eller “logg” som ger medvetandet ett gränssnitt på vad som sker i din omgivning. Det här narrativet existerar aldrig vid någon speciell tidpunkt på en enstaka plats i hjärnan. Allt som sker involverar regelmässigt stora områden av hjärnan simultant. Områden som konstant skiftar fokus utan något som helst centrum som styr andra områden. Från neurologiska studier vet vi idag att det existerar inget som ett centrum där alla medvetna beslut antas. Descartes hade alltså fel med att tro tallkottkörteln i mitten av huvudet fungerade som en sorts “sändare” och “mottagare” på själens kommando. Det organ som kommunicerar med anden och Gud vilket ger det kroppsliga maskineriet liv.
 

Vidare till nästa avsnitt
DET SVÅRA PROBLEMET