Teorin om medvetandet

SUBJEKTET BLIR OBJEKTET

Slutsatsen förklarar medvetandet

Grunden för alla kunskapsteoretiska satser måste definiera ett objekt tillsammans med ett subjekt. Där objektet representerar den tänkta hypotesen, samtidigt som subjektet representerar den som tänker på objektet. Utan någon som tänker på ett något kan här aldrig existera en ny insikt. Varav insikten representerar det själva resultatet av resonemanget.

Schopenhauer’s claim that the subject-object distinction is the most general condition for human knowledge has its theoretical source in Kant’s Critique of Pure Reason, for Kant similarly grounded his own theory of knowledge upon a highly-abstracted, formalized, and universalized subject-object distinction. Kant characterized the subjective pole of the distinction as the contentless transcendental unity of self-consciousness and the objective pole as the contentless transcendental object, that corresponds to the concept of an object in general (CPR, A 109). The general root of the principle of sufficient reason, as Schopenhauer characterizes it, is at the root of Kant’s epistemology as well.
—The Fourfold Root of the Principle of Sufficient Reason

Medvetandefilosofi som ämne framkommer därför som ovanligt klurigt. Eftersom det är sällan man ämnar beskriva det tänkta objektet i samma termer som med det tänkande subjektet. Att begripa sig på medvetandet—med endast hjälp av sitt egna medvetande är ingen enkel sak. Kanske något av det svåraste man någonsin kan tänka sig förstå. Resultatet riskerar producera något väldigt underligt. Ett besynnerligt “alster” bestående av en [metaforiskt sett] folktom fabrik, fullt av maskiner och komplexa händelser som avlöser varandra, med viseversa manicker och invecklade verktyg. Fastän ingen är hemma…
Vart tog vaktmästaren vägen? Maskinoperatörerna? Ingenjörerna? Städarna? Och framför allt fabrikören själv? Vem är det egentligen som styr fabriken om det visar sig att subjektet redan avslöjat delarna som gör subjektet—samt att inget av detta inte går att plocka ner i mindre beståndsdelar?

Tänk om man faktiskt lyckas med att förklara alla beståndsdelar i medvetandet vilka utgör endast automatiska responser, biokemiska händelser vilka avlöser varandra? Likt en sorts metaforisk “fabrik” utan ytterligare subjekt som styr alla dessa reaktioner.
Professor Dennett förklarar i denna video att man omöjligt kan förklara medvetandet utan att förklara dess beståndsdelar. Lämnar man som exempel “maskinoperatörerna” eller “fabrikören” utanför förklaringsmodellen så återstår det endast att man måste bryta ner även dessa till en ytterligare modell. Teorin slutar inte för ens den stora helheten går samman med delarna. Från något som framställs utifrån vetenskaplig reduktionism — till en filosofiskt sett holistisk modell mänskligheten kan begripa sig på.

Som referens, se först detta korta videoklipp...

Slutsatsen påminner om det scenario som utspelar sig i slutet av första säsongen av sci-fi serien Westworld. Westworld består av en sorts nöjespark som befolkas av konstgjorda människolika robotar. Dessa robotar tjänar som värdar den här parken med distinkt westerntema. En ut av värdarna (eng. "host") tas in i labbet för att bli omprogrammerad. Värdarna i Westworld fungerar ungefär som hyperrealistiska androider, robotar designade att verka så mänskliga som möjligt. De begriper inte själva att dem är konstgjorda maskiner. De tror själva att de äger minnen och har levt hela sina liv som fullbordade [äkta] människor i verkligheten. När karaktären Maeve ser sin egna tankar spelas upp på skärmen framför henne uppstår stor förvirring. Plötsligt inser maskinverket i hennes konstgjorda medvetande att det inte borde kunna vara sant. Att hennes privata tankeliv i själva verket är scriptat utefter ett förgjort datorprogram. En konflikt uppstår mellan dialogen på skärmen och Maeves inre narrativ—vilka egentligen består av det samma gränssnitt. Jag tolkar det som att programmet i Maeves medvetande spontant bildar en inre hypotes, som bildar en ytterligare hypotes, som bildar en oändlig serie av hypoteser, ad infinitum. Om hur programmet spelas upp mitt framför hennes ögon. Exakt samtidigt som hon tänker tanken. Programmet bildar sorts rundgång mellan gränssnittet på skärmen och tankarna i hennes medvetande. Ett ögonblick senare överbelastas systemet också slocknar Maeve utan att finna klarhet i vad som egentligen hände…
Om professor Dennetts modell är sann. Att även människans medvetande består av cirka hundra miljarder små “robotar”, neuroner som utför hundratusentals med små uppgifter i vårt undermedvetna. Som till slut uppenbaras i den här typen av användarillusion, där vi tror att vi styr oss själva från ett andrapersonsperspektiv. Samma illusionen som professor Dennett avfärdar från den kartesiska teatern. Så bör verkligheten om människans medvetande spelas upp i ett liknande scenario som i Westworld ovan. Det vill säga om vi kunde läsa människors tankar innan dem själva visste om att de tänker det samma.

Som tur var existerar ingen sådan teknologi. Hjärnan är allt för okänd och unik mellan olika individer för att man ska kunna skapa en sådan monitor på någons inre tankeliv. Det är omöjligt. Rent hypotetiskt är det dock möjligt att man kan fantisera om vad som sker med ens inre medvetande narrativ. Det är lätt att finna sig själv i en lustig tankegång; där man föreställer sig tankar om sina egna tankar; som tänker på sina egna tankar; också vidare. Det är inte onormalt att tänka så. Jag tror det krävs en typ av intellektuell föreställningsförmåga om man ska lyckas med något sådant utan att riskera och bli galen.
Kanske tur att alla inte orkar med att läsa sig så djupt i ämnet trots allt.

- - -

OBJEKTET BLIR SUBJEKTET

Varför katter jagar sin svans

Medvetande är ett subjekt. När jag tänker på mitt egna medvetande skapar jag i sinnet ett föreställt objekt om subjektet. Men medvetandet är inget objekt. Varje gång jag skiftar tankegången om mitt medvetande uppstår en förändring i objektet som är subjektiv. Subjektet flyttar på sig en aning, jag ser hur det föreställda objektet i mina tankar skiftar också flyttas även min fokus på det jag tänker. Varje gång jag tänker ändrar subjektet skepnad samtidigt som jag tvingas skifta fokus som föreställer denna skepnad. Förloppet efterliknar något påminner mig om katten när den jagar sin egna svans.

TEORI OM MEDVETANDET

Monism istället för dualism

- - -

Medvetandet vet inte hur medvetandet fungerar. För att veta hur resultatet av en process fungerar måste man gå till botten med processen. Det duger inte att enbart utforska resultatet för att veta vad som ger upphov till dess fulla sammansättning.
Vill man lära känna konstnären till ett konstverk så måste du också tala med konstnären för att veta hur dan han eller och är. Visst, kanske det duger till en ringa grad att studera konstverket för att veta något om konstnären. Men det har klart sina begränsningar. Föreställ dig följande; att en tekniker försöker begripa hur ett Nintendo 8-bit fungerar. Men teknikern tittar aldrig i den självaste konsolen för att se vad som händer. Istället sitter han hela dagarna och spelar Super Marios Bros. Hur mycket kan man få reda om programmeringens tekniska sammansättning i en NES-konsol, enbart genom att spela spelen tillhörande?
Mycket lite...

Det samma gäller med hjärnan och medvetandet!
Det är omöjligt att begripa medvetandets fulla konstitution från enbart introspektion i tankar. Av samma anledning det är omöjligt att begripa programmeringen i ett NES-spel genom att endast spela spelen.

De flesta går mycket djupt in i sig själva för att studera medvetandet. Men medvetandet avslöjar inte mycket om vad som sker i det undermedvetna, än mindre vad som sker i det omedvetna!
Att enbart undersöka medvetandet för att begripa dess konstitution leder inte till stor nytta. Ungefär lika lätt att begripa hur processorn i ett Nintendo 8-bit fungerar enbart genom att spela Super Mario. Sammanfattningsvis är det bäst att man också undersöker processerna som ger upphov till fenomenet innan vi bestämmer oss för vad det är...

- - -

Med forskningens framsteg vet vi relativt mycket vad hjärnan gör jämfört med hundra år sedan. Mycket kunskap kommer från sjukdomar och förståelse hur nedsättningar och skador påverkar hjärnan. Trauman som i sin tur påverkar den upplevda förmåga att göra medvetna slutsatser. För att kunna bilda en teori om medvetandet måste vi först skapa en idé om vad det handlar om. Professorn i medvetandefilosofi Daniel Dennett föreslår i sin bok Consciousness explained något som han kallar fame in the brain. Det psykologiska fenomenet upplevs inte i hjärnan. Istället tenderar tankar och konceptualiseringar sväva ut likt projektioner mot det föreställda objektet. Svävar man sig extra långt ut i drömmarnas värld kan rent av tanken bli det enda som medvetandet fokuserar på. Som i exemplet med den här illustrationen…
Eftersom medvetandet är den upplevelse som förekommer innan yttre stimuli, kan det ta överhand. Det kan

Processerna som producerar tankarna försiggår i våra huvuden. Det upplevs likt den kartesiska teatern professor Dennett talar om. I populärmedia och berättarkonst föreställer människor dock medvetandet som något mer löst, utan fysikalisk substans. Likt den här tankebubblan på bilden. Men allt är inte bara ord och idéer. Utan faktiska intryck som manifesteras i kroppen i högsta grad. Inlevelsen av sådana intryck beskriver inte bara något som en intern process, utan att medvetandet kan ta fart och bli flyktigt. Utöver rationella resonemang...

Det följer ett sorts narrativ av fenomenologiska affektioner - vilka tenderar att “strosa” iväg beroende på [om eller] vad man släpper fokus på. Metaforen med tankebubblan är slående den upplevelsen som de flesta brukar tala om. Medvetandet är inget rigid objekt, utan ett levande subjekt. Kapabelt att ordna och strukturera sig självt efter egen vilja. Anledningen till varför jag har valt att placera medvetandet i Astralanalogin helt omslutet av subjektet från högra sidan. Subjektet förblir subjektivt därför att det skapar alltid ett eget narrativ, avskilt från omvärlden, bestående av den interna strömmen av influenser som konstituerar ett Jag.
Det här narrativet tjänar alltså som studium för den stående teorin om ett materialistiskt medvetande. Kan vi ena det som sker i tankebubblan med övriga vetenskapliga teorier—så kan vi också bilda en teori om hur medvetandet fungerar. De flesta som tänker på medvetandet föreställer sig medvetandet likt en "sak", ett rörligt ting utanför våra huvuden. Liksom vår uppmärksamhet sveper över eller skiftar mellan olika tankar, associationer och känslolägen. Ungefär som man illustrerar tankebubblor i serietidningar. Så hur kombinerar vi alla de vackra färgerna på den högra sidan av kvinnan med den svartvita tankebubblan på den vänstra sidan? Kan svart-vita idékategorier bli förenliga med ett organiskt universum?
Problemet med det här synsättet är att det kräver en ytterligare översättning. Inte bara en översättning där sinnen tar in data från den fysikaliska omgivningen. Utan en ytterligare översättning från hjärnans processer till formatet som utgör det medvetande fenomenet. För att göra en teori så enkelt som möjligt måste vi undvika onödigt krångel. Undvika så kallade dubbla översättningar. Det professor Dennett kallar "double transductions". Eftersom vi vet att den enklaste förklaringen i regel tjänar som den bästa förklaringen. Kan man skära av onödiga element från en hypotes - så bör man göra det utan vidare, allt för att vinna det största förklaringsvärdet utan att slösa tid på extra detaljer. Läs mer om Ockhams rakbladsprincip för att lära dig varför den enklaste förklaringen är den bästa.

Anledningen är enkel. Tänk dig att du vill översätta en mening på engelska till svenska. Men väljer att översätta den engelska meningen till grekiska först, sen till svenska. Onekligen riskerar något av budskapet att förvrängas till det sämre. Det samma gäller en teori som hävdar att koppla samman ett fysikaliskt universum med hjärnans interna "universum", bara för att föra över en meningen till vårt upplevda ""universum"". Med dubbla citationstecken (""!""). Detta är vad professor Dennett kallar det frestande problemet. Frestelsen att de flesta vill tro signalen i våra hjärnor och medvetanden består av olika format. Att medvetandet består av ett annorlunda medium från den materialistiska hjärnan. I videon inunder förklarar professor Dennett på vilket sätt man kan undvika frestelsen att sätta dubbla citationstecken på förklaringen...
Se klippet inunder från WORLD.MINDS eller hela föreläsningen med denna länken.

Så vad gör hjärnan?

Mycket av hjärnan sysslar med mönsterigenkänning, ett ämne som jag täckt med det tidigare avsnittet om visuella illusioner. Samtidigt fungerar en annan stor andel av hjärnan likt en sorts transduktor. Transduktion är en process som automatiskt översätter data från ett format till ett annat. Som exempel med synen, när ögat tar in ljus så finns det en process som transducerar ljuset från hornhinnan till data som hjärnan. Hjärnan kan i sin tur kan använda datan för att identifiera vad du ser. Det samma gäller känseln och balanssinnet. För att inte ramla omkull arbetar hjärnan nästintill outtröttligt med att transducera data—dels från balansorganet i örat—samt känseln i kroppen och tillbaks till musklerna, vilket signaler rörelser som bevarar en stabil hållning.

Observera att professor Dennett använder några relativt svåra ord för att beskriva den biokemiska överföringen av data från ett medium till ett annat. För att lättare beskriva händelseförloppet mellan kroppen, hjärnan och medvetandet; låt oss byta ut termen "transduktion" mot ett likvärdigt ord. Översättning. Tekniskt sett betyder transduktion och översätta samma sak för att komma snabbare till slutsats. Spike trains bildar i sin tur det själva resultatet av strömmen av data som sinnena tar in. Ett så kallat "tåg" av "piggar" ser ut som en serie med linjer med streck på. Strecken representerar något man enklast kan förklara som binär kod. Alltså "ettor" och "nollor" som utgör datan när det skickas via kopplingar till en annat område i hjärnan. Professor Dennett nämner spike

trains redan i början av videon ovan. Vilket är en term som neurologer använder när det talar

om informationsflödet i hjärnan.

Historiskt sett brukade klassiska medvetandefilosofer beskriva händelseförloppen mellan kroppen och medvetandet som det följande...
Först kommer en fysikalisk indikation utifrån världen som registreras utav något av kroppens fem sinnen. Synen, hörseln, smaken, lukten och känseln - dessa sinnesintag skickar signaler till hjärnan som översätter detta till hjärnan; 1) Hjärnan informerar medvetandet genom att översätta signalen igen. För andra gången översätts meddelandet till en icke-fysikalisk signal till medvetandet; 2) Medvetandet tar sedan ett beslut utifrån det som hjärnan skickat; 3) Medvetandet översätter beslutet ytterligare en gång till kroppen som aktiverar musklerna. Se bilden till höger. Figuren ser först objektet som denne sedan pekar på med handen.

Bilden beskriver René Descartes gamla teori om medvetandet från 1600-talet. En teori som förutsätter att medvetandet representeras av en sorts magisk själ. Med egenskaper av icke-

fysikalisk substans. Filosofin kommer från den typen av tro som hävdar att "något" mirakulöst sker när kroppen och medvetandet kommunicerar med varandra. Eller att medvetandet består av något magiskt sett immateriellt som överlever kroppens förintelse. Men Descartes kunde aldrig förklara hur det egentligen går till när signalerna översätter sig själva från ett materialistiskt format [i världen], till ett immateriellt format [i själen], bara för sedan skicka den här immateriella signalen tillbaks från medvetandet i den materiella kroppen. Teorin faller pladask på bristande förklaring hur detta går till utan tron på att Gud fixar resten med ett sorts supermirakel. Det samma mirakel som spelas om, och om igen, hela tiden när alla människor resonerar i sina tankar vilket styr våra kroppar. För inte tala om att teorin förutsätter tre hela olika (mirakulösa) moment vilket inget i praktiken kan förklara eller observera vetenskapligt.

Detta är anledningen varför en dualistisk tro på gud faller gentemot en monistisk åskådning som använder vetenskapen som förklaringsmodell. Professor Dennett visar i föreläsning ovanför att det duger med en enstaka översättning från sinnena till hjärnan, endast en transduktion för att belägga det fulla händelseförloppet i medvetandet. Resten av processerna i hjärnan består av samma transduktion hela vägen igenom. Medvetandet efterkommer denna process senare, likt ett supervenient fenomen. Vilket tekniskt inte måste transducera signalen en ytterligare gång. Eftersom hjärnan och medvetandet hänger samma i en monistisk åskådning vilket endast förutsätter materialism. Allt det här istället för att hitta på två ytterligare översättningar som implicerar tro på mirakel.

"It's spike trains all the way"

- - -

Det blir liksom omöjligt att fånga en objektiv uppfattning om det som står i konstant transformation. Vilket är en bra sak oavsett hur frustrerande det än må vara. Ingen person uppskattar att bli objektifierad. Tagen för givet. Definierad på förhand eller begränsad i förmågan att utveckla sina möjligheter. Grunden för livets utveckling baseras kring denna princip, om något eller någon annan går före din personliga utveckling riskerar det livhanken.
För att lättare se vad jag skriver byter vi istället ut subjektet mot en katt. Svansen är objektet som den försöker fånga. Eftersom svansen är en del av katten så kommer den alltid skifta position när katten vänder sig om. Det ser roligt ut en liten stund. Ända tills katten fångar sin svans också bryts illusionen mellan katten och svansen som skilda ting.

tabby-cat-chasing-his-tail-mark-taylor.j

Precis som i praktiken sitter tanken och medvetandet ihop. Det tänkande subjektet och det tänkta objektet blir således ett. Att försöka föreställa sig sitt medvetande blir som att försöka fånga sin egna svans. Det går inte ända tills man kanske lyckas—också blir man besviken. Jag menar, visste du inte hela tiden att resonemanget leder ner i en oändlig regression?
Klart att det är så. Men förutom att syssla medvetandefilosofi som en hobby finns det så många olika sätt att "jaga svansar" att möjligheterna kan framställas som svindlande. Jag tror människan liksom katter upplever det finns någon sorts magi inkluderat med det föreställda målet. Målbildningen blir på sätt och vis helig, även om katter kanske inte begriper vad det betyder. På grund av detta finns det ett strängt tabu mot att blotta vissa saker. Många tror att magin dör om man kan förklara medvetandet. Precis som Maeve i Westworld-videon ovan kommer du få kortslutning i hjärnan om du tänker på det för mycket. Ett annat sätt att se på dilemmat kommer från en mycket vis man...

If you gaze long into an abyss, the abyss also gazes into you.
—Friedrich Nietzche

Kortfattat kan man antingen söka sig själv i annat eller annat i sig själv. Kosmos sätter gränsen för du allt kan tänka. Men också kosmos har sina begränsningar. När jag diskuterar medvetandet med vänner finner jag det svårt att undvika att samtalet fastnar i en liknande snara som lurar oss att tro vi talar om medvetandet, men i själva verket skiftar samtalsämnet lika fort man talar om det i olika sammanhang. Det är alltså sammanhanget som skildrar subjektets sanna konstitution.

- - -

Det här avsnittet om medvetandet handlar om att förstå hur livlösa delar tillsammans kan bilda ett tänkande subjekt. Att ha upplevelser från ett unikt perspektiv är att vara medveten om sin egna subjektivitet. När man spårar händelseförloppen baklänges i processen som bildar medvetandet ser man hur subjektiva medvetandet går att reducera ner till objektiva delar. Där hjärncellerna fungerar som små sinneslösa "robotar" utan en egen vilja. Men tillsammans kan dem åstadkomma stordåd. Häng med på den följande kedjan av händelser...
Medvetandet består av tankar→ |tankar kommer från koncept→ |koncept kommer från idéer→ |idéer kommer från utdrag[1]→ |utdragen kommer från signaler mellan kopplingar→ |koppling| ←kopplingarna håller i sin tur samman hela hjärnan i ett fullständigt system. Helheten binder samman delarna till något mer än endast delar. Kopplingen agerar ut den minsta neurala beståndsdelen i hjärnan.

1. Utdrag kommer från

"draft" på engelska som

beskrivs i Daniel

Dennetts multiple drafts

model. Klicka på länken för att se efter.