textfield_bot-01.jpg
textfield_midLong-02.jpg
textfield_midLong-02.jpg
textfield_midLong-02.jpg
textfield_top-01.jpg
Myten_om_Prometheus-03.jpg

Prometheus är mest känd som den titanen i grekisk mytologi som stal elden från solen och gav den till människan. Elden som det första steget från våra djuriska förfäder har kommit att symbolisera teknologin och konstnärskapets gryning. Myten tycker jag är speciellt intressant med sin koppling till verkligheten. Då antropologer och biologer i modern tid har bekräftat att förmågan att göra upp eld förmodligen revolutionerade våra förfärades livsstil. Till att utveckla allt det vi har kommit att åstadkomma idag.

Precis som de tidigare myterna finns det flera olika versioner. Det är vida känt antika romare tog mycket efter grekerna. Historierna blir mycket det samma fast än de byter namn på många utav gudarna så det passar deras egna religion. I den grekiska skapelseversionen får Prometheus och hans bror Epimetheus uppdraget av de högre gudarna att se till alla varelser på jorden får var sin speciella egenskap. När de till slut kom till människan var alla egenskaperna slut. Men Prometheus hade större planer för människan än att de skulle få gå helt utan något alls. Så han gav elden till mänskligheten. Där med också förmågan till teknologi, konst och samhälle... Men det skulle visa sig ha sitt pris.

Den romerska versionen går till lite annorlunda. Men det är den översättningen som jag har valt att gå efter i följande text:


 

- - - - -

Kapitel ett - Hur elden gavs till människan



En gång i tiden var det två extraordinära bröder som hette Prometheus och Epimetheus. Men inte så extraordinära som de övriga gudarna. De var båda förvisade från det stora berget tillsammans med de övriga titanerna. Eftersom de stred mot Jupiter i de gamla tiderna, så fick inte delta i den glamorösa flärden som det innebar på Olympen. Men Prometheus kunde inte bry sig mindre. Han var fullt upptagen med att planera och göra undre världen bättre. Så Prometheus beblandade sig med de mest miserabla på jorden - människorna. Har var orolig för dem. Som han förstod deras utsatta läge efter de gyllene tiderna när Saturnus regerade. Nu när Jupiter var kung såg Prometheus människorna levde i grottor och hål i marken. De frös utan eld som höll dem varma. Svalt utan mat. Blev jagade av vilda djur. Människorna var sannerligen de mest eländigaste varelserna som fanns.

Prometheus tänkte; om de bara hade eld. Så de kunde åtminstone värma sig själva och laga sin mat...
Han bestämde sig för att gå till Jupiter och fråga om människan inte kunde få förmågan till att göra eld åtminstone. Bara så de slapp frysa och leva likt djuren.

Inte en gnista skall de få, svarade Jupiter! Nej, verkligen inte!!! Risken är att de kan bli visa och mäktiga, som oss gudar. Med tiden kanske de gör uppror och driver oss ur våra hem. Låt dem frysa och leva som djuren. Det är bäst för dem de får leva i elände och ignorans, menade Jupiter.

Prometheus svarade inte. Han hade redan bestämt sig att hjälpa människan i alla fall. Så han lämnade Jupiter och hans mäktiga sällskap för all tid och kom aldrig tillbaka. En dag när Prometheus gick längs med stranden hittade han torkad vass. Han så dess ihåliga mitt innehöll en mjuk och brun massa som skulle kunna hålla en flamma brinnande lång tid. Han plockade en bunt medan han talade för sig själv; människan skall visst få eld!
Prometheus begav sig sedan långt mot öst för att söka upp solens hemvist. Tidigt på morgonen sträcker han sig mot det gyllene glödande klotet, precis som det är på väg att resa sig över marken och påbörja sin dagliga resa över himmelen. Han vidrörde solens flamma med vassen han plockat. Vände sig om begav sig tillbaks med den dyrbara gnistan, djupt dold inuti mitten av vassen.

Det tog inte lång tid innan Prometheus lyckats få tag på några människor som han visade hur man hanterar elden. Snart fanns det en sprakande brasa i varje hem i landet. Människorna samlades runt sina eldar och var trygga och glada. De tackade Prometheus för den underbara gåvan från solen. Människorna lärde sig själva att laga mat så de slapp äta likt djur. De tog sig ut ur hålorna och började upptäcka världen om igen.
Steg för steg lärde sedan Prometheus människorna tusen saker. Han lärde dem att bygga hus av trä och sten, tämja får och getter. Till och med leta upp malm så de kunde förädla metall och smida allt från verktyg till vapen.
Också sade Prometheus; en ny gyllene era skall komma. Mer lysande än vad som någonsin skådats tidigare!


 

- - -

Kapitlet två - Hur sjukdomar och besvär kom över mänskligheten



Om det inte var för Jupiter, kanske den nya gyllene eran skulle ha kommit att bli sann. Blott en dag när han råkade kika ner på jorden. Såg han brasorna inuti människornas hus, boskapen betandes ute på slätterna, spannmålet mognande på fälten, och det gjorde honom komplett rosenrasande. Jupiter utbrast; vem har gjort detta!?!
Någon svarade; Prometheus har gjort detta.
Vem? Den lilla titanen bara vågar! Prometheus skall bli straffad för sitt brott mot min vilja, röt Jupiter i djupt vredesmål. Men först ska jag ta hand om människorna, sa han för sig själv. Jag skall göra deras liv tio gånger så eländigt som det var innan!

Det skulle så klart inte vara något problem med att ta hand om Prometheus med tiden. Så han bestämde sig att bemöda sig med människorna först. Fast på ett ganska underligt och omständligt sätt man först kanske inte skulle tro.
Jupiter började med att beordra sin mäktiga smed, Vulcanus som bodde djupt ner i berget, att modellera en kvinnlig avbild i lera. Han tog sedan modellen hem till Jupiter som satt där upp bland molnen med hela sitt mäktiga sällskap runt omkring honom. Modellen var inget mer än en livlös bit med lera. Men smeden hade gjort den med sådan perfekt form, att ingen staty någonsin tidigare skådats var så förskönad till dess kvinnlighet.
Kom nu, sa Jupiter. Låt oss alla ge denna modell goda förmågor. Också började Jupiter med att ge modellen liv... Sedan fortsatte de övriga gudarna. Var och en med gåva åt den förunderliga varelsen. En gav skönhet. En annan gav behaglig röst. En annan gav gott uppförande. En annan gav ett gott hjärta. En annan gav färdighet och konstnärskap. Också gav en till sist... nyfikenhet.
De kallade henne för Pandora eftersom hon fått gåvor från dem alla. Hon var så vacker och underbart duktig att ingen skulle kunna motstå. När alla tjusats över henne ett tag så gav de henne till Merkurius som var den snabbaste av gudarna. Han tog henne ner för berget till bröderna Prometheus och Epimetheus boning. Han presenterade Pandora för den yngre brodern, Epimetheus, och sa att hon var en gåva från Jupiter. Epimetheus hade varnats för gåvor från de högre gudarna många gånger av Prometheus. Något han mycket snart glömde när han så Pandoras förtjusande skönhet och visdom. Till och med Prometheus när han såg henne var nöjd med hennes ljuvlighet.

Pandora hade med sig en gyllene ask. Som Jupiter gav henne innehållande med mycket värdefulla ting. Något som den visa gudinnan Athena varnat henne för att aldrig, aldrig någonsin att öppna! Inte ens för att kika lite under locket.

Pandora tänkte för sig själv; den är säkert full med juveler och smycket. Hon funderade över hur mycket mer vacker hon skulle bli med dessa. Varför gav Jupiter asken till mig om jag inte får se efter vad den har för innehåll?
Desto mer hon tänkte på asken, desto mer nyfiken blev hon. Varje dag tog Pandora ner asken från hyllan och beundrade vad den kunde tänkas innehålla. Tills en dag tänkte hon för sig själv; Athena är inte vacker som jag, hon bryr sig inte om juveler på så vis. Ingen behöver veta... Så hon bestämde sig för att öppna asken.

Genast var det ett förskräckligt virvlande och rasslande oväsen. Innan hon kunde stänka asken igen, ut ur asken strömmade tiotusen konstiga varelser med dödsliknande anleten. De förvred sig i alla möjliga hemska skepnader som ingen någonsin tidigare hade skådat. De cirkulerade runt i Pandoras rum ett tag för att sedan leta sig ut till varje hem där människor höll till. De var sjukdomar och besvär. För fram tills då hade mänskligheten ännu inte behövt vittna något om varken sjukdomar eller psykiska besvär. Inte heller hade de oroat sig om för vad morgondagen skulle tänkas drabba dem... Dessa varelser tog sig ut till varje man, kvinna och barn för att nästla sig i deras barm, och på så vis gjorde de slut på all deras glädje. Enda sedan dess fortsatte dessa varelser att bringa smärta, sorg och död, till alla hushåll i världen.
Men om det inte var för Pandora stängde asken så kvickt, hade det annars gått mycket värre. För precis när hon stängde locket var den sista av varelserna på väg ut. Denna kallades "Förebud". Och även om han var halvvägs ut, så tryckte Pandora tillbaks honom och stängde locket så hårt att han aldrig kom ut. Om han hade kommit ut så skulle alla människor från barndomen vetat var enda olycka som skulle drabba dem resten av deras liv. De skulle mista allt hopp om framtiden och för evigt leva med tvivel och misstro.
Inget av livet skulle längre vara värt att leva.

På detta vis var det tänkt att Jupiter skulle se till så människorna fick det långt mycket sämre än de hade innan, när Prometheus blev deras vän...


 

- - -

Kapitel tre - Hur människornas vän blev straffad



Nästa sak som Jupiter skulle till att göra, var att straffa Prometheus för att han stal elden från solen och gav till människorna. Han bad sina två tjänare, "Styrka" och "Kraft" att fånga den bångstyriga titanen och släpa med honom längst upp i Kaukasusbergen. Där Jupiters smed satte järnkedjor kring Prometheus handleder och anklar, som han sedan fjättrade fast djupt in i klipporna så han inte kunde komma loss. Vulcanus tyckte inte om att göra så mot sin vän. Ändå vågade han inte bryta mot sina order.
Också var människornas vän, som stal elden och visade dem hur man klarar sig, fastkedjad längst upp på bergstoppen. Där hängde han, med den visslande stormvinden ständigt vinande omkring honom, och den obarmhärtiga haglet ständigt piskande i ansiktet. Våldsamma örnar skriker i hans öron samt riv hans kropp med sina näbbar och klor. Ändå bad Prometheus aldrig om nåd. Och aldrig jämrade han efter förlåtelse. För han ångrade ej vad han hade gjort.

År efter år, tiden gick. Prometheus hängde där som om han aldrig gjort något annat. Ibland skymtade Helios, solens vagnförare, förbi och log mot Prometheus. Ibland kom flockar med småfåglar förbi och kvittrade om händelser i fjärran land. En annan gång kom havsnymfer och sjöng vackra sånger för honom. Men oftast såg människorna upp mot bergen med medlidande i blicken och ropade mot tyrannen som satte honom där.

En dag gick det förbi i en vit ko vid bergen. En ovanligt vacker ko med nästan människoliknande ansikte. Kon stannade där och tittade upp mot bergen med sina stora ögon. Prometheus såg kon och talade snällt till henne; Jag vet vem du är. Du är Io. Kvinnan som dömdes till att gå på jorden i den omänskliga formen på grund av Jupiter och hans fru Athenas svartsjuka. Men frukta ej. Vandra söderut och sedan mot väst. Fortsätt så tills du kommer till floden Nilens land. Där skall du bli kvinna igen, fast fagrare och mer vacker än någonsin. Där skall du också få gifta dig med landets konung och få en son. Denna sonen skall bli hjälten som slår upp mina kedjor och sätter mig åter till frihet.
Själv väntar jag tålmodigt, till den dag som Jupiter kan varken påskynda eller fördröja. Farväl, talade Prometheus till kon.

Den stackars kon som inte kunde tala sa inget men gjorde precis som han sa. Och mycket väl efter tio generationer kom det en hjälte. Han besteg de livsfarliga bergen vid Kaukasus. Trots våldsamma stormar, hagel och blixtar som Jupiter skickade mot honom. Han dräpte de förskräckliga örnarna så länge plågat Prometheus med sina klor och näbbar. Med ett enda mäktigt slag gjorde han Prometheus fri från sina kedjor. Han presenterades sig som Herkules. Och Prometheus visste precis vem han var och sade; jag sände efter din mor för tio generationer sedan. Hon hette Io.
Herkules svarade; Och Io är modern till det folkslag jag kommer från.


 

Slut

- - - - -



Prometheus betyder "förtänksamhet", eftersom han alltid grunnade sig över framtiden. Liksom hans yngre bror Epimetheus, som betyder "eftertänksamhet", eftersom han alltid brukade tänka på forntidens historia.

Pandora betyder "den all-begåvade", eftersom hon fick begåvningar från alla gudarna i Olympen.

Symboliken i namnen hos titanbröderna är lite oklar. Men det tycks följa ett tema med försiktighet och eftertanke i förhållande om tid. Liksom mycket annat när det kommer till mytologi så spelar ofta karaktärer en mer metaforisk roll.


 

- - -



Myten om teknologins och civilisationens uppkomst för mänskligheten finns i många andra myter runt om i världen. Temat bygger vanligen på någon typ av upphittad eld eller att den stjäls från något övermäktigt.


• Enligt hinduernas heliga skrift i Rig Veda hämtar hjälten Mātariśvan elden igen som dolts från mänskligheten.

• I Henoks bok i bibeln, lär Azazde fallna änglarna och Azazel lära tidigt mänskligheten att använda verktyg och brand.

• I polynesisk myt, stal Maui elden från Mudhens.

• I cherokeernas myt, efter att pungråttan och vråken hade misslyckats med att stjäla elden använde spindelfarmor sitt nät för att smyga in i ljusets land. Där hon stal elden och gömde den i en lerkruka.

• Bland olika indianstammar i nordvästra och First Nations, var eld stulen och ges till människor genom prärievargen, bävern eller hund.

• Enligt några av de första från yukonfolket stal kråkan elden från en vulkan i mitten av vattnet.

• Enligt creekindianernas myt stal haren elden från vesslor.

• I algonquinfolkets myt, stal haren elden från en gammal man och hans två döttrar.

• I ojibwasfolkets myt, stal haren Nanabush elden och gav det till människorna.


 

- - - - -

Klicka på den understrukna länken för komma till huvudsidan:

ANTIKENTEMA