Helixmodellen | Livsfragor

Myten om

HELIXMODELLEN

EnormousEnergeticFawn-size_restricted.gi

Helixmodellen presenterar en mycket vacker visualisering av planeternas färd genom rymden. Ungefär lika fin som den är falsk. Modellen som visas i den här myten är en mycket populär representation som blivit viral på sociala medier. Folk som är intresserade av astronomi har antagligen inte lyckats undkomma den här gif:en på internet. Den här bilden, där planeterna kretsar runt solen med en sorts samverkan vilket bildar en "disk". Diskens punkter animeras sedan på ett vis som får planeterna att verka finstämd till varandra. Allting går liksom i en jämn takt. Som ett designat klockverk. Allt för att få mönstret att verka så attraherande som möjligt. Av att döma från interaktionen på internet har många låtit sig fascineras av den här videon utan vidare kritik om vad det egentligen visar. Det är inte svårt att se hur någon kan bli liksom hypnotiserad av den snygga rörelsen. Tanken på alla människor som vistas genom tider, lever, dör och går vidare i generation kan göra en människa lite salig.

Syftet med den här videon handlar dock inte om att sprida vetenskapliga fakta. Utan vidskeplig vördnad åt någon sorts helig geometri. Den samma typen av planering som tempel, kyrkor, synagogor och moskéer konstrueras efter. Inspirerat av idén att fibonacci-sekvensen representerar "guds tumavtryck". En mycket ovetenskaplig ståndpunkt som jag knappast hade kunnat ställa mig bakom. Så kallad sakral geometri handlar om konst och estetik, inte vetenskap. I verkligheten följer inget i solsystemet den typen av förskönade mönster. Solsystemet är egentligen totalt kaotiskt. Det följer inte alls den sortens fina former vi ser här. Låt mig förklara varför.

Animationen felar på flertalet olika punkter. Den mest slående detaljen är att planeternas omlopp inte följer en 90° vinkel i förhållande till solens färdriktning. I verkligheten följer planeternas omloppsbana en närmare 60° vinkel. Vilket kan verka som en mindre viktig detalj. Men det gör faktiskt så att planeterna ibland hamnar före solens position jämfört med den banan som solens gravitationsfält håller dem i. I videon ser det ut som att planeterna alltid håller ett stadigt "plan" i jämn vinkel med solen. Resultatet av den här rörelsen är att det ser mer harmoniskt och ordnat ut än i verkligheten. Lutningen i omloppsbanan är lätt att förväxla med planetens rotation runt sin egna axel. Vilket också kan variera kraftigt beroende på vilken himlakropp vi talar om. Många planeter roterar runt sin egna axel på ett sätt som får dem att "rulla" framåt i rymden. Medan andra kroppar som till exempel Neptunus roterar runt sin axel i motsatt riktning jämfört den banan som de färdas i. Det ger intrycket att dessa kroppar liksom "slirar" fram, även fast rymden totalt saknar friktion på detta vis. En annan effekten av den här rörelsen resulterar med att vi aldrig får se baksidan av månen. Eftersom månen rotation står still i förhållande till jorden så vetter alltid månens baksida ifrån vårt synfält.

En ytterligare faktor adderar till den här effekten när man förstår att alla kroppar inte heller följer exakt efter solens vinkeln. Pluto, som för övrigt inte finns med i videon, har den mest avvikande vinkeln i solsystemet på 120°.

mönstret att verka så attraherande som möjligt. Av att döma från interaktionen på internet har många låtit sig fascineras av den här videon utan vidare kritik om vad det egentligen visar. Det är inte svårt att se hur någon kan bli liksom hypnotiserad av den snygga rörelsen. Tanken på alla människor som vistas genom tider, lever, dör och går vidare i generation kan göra en människa lite salig.Några andra faktorer som inte lätt går att räkna med i videon är hur pass elliptisk banan framstår. Det finns många videor där ute som ser lite olika ut. Beroende på vilken video du söker upp och tittar på så inger animationen lite olika intryck. Gemensamt för de videor som jag kollat upp är att dem alla följer vackra cirklar, alltid med samma avstånd till centrum av systemet. Det stämmer inte i verkligheten. I just den här videon av DjSahdu är det uppenbart att planeterna håller exakta cirklar i omloppet runt solen. En representation av sanningen som felar omigen. Ingen omloppsbanan har en exakt cirkel i omlopp. Alla himlakroppar liksom sliter och drar i varandras dragningsfält. Detta även fast solens gravitation alltid överrumplar de övriga kropparnas inverkan på varandra. Jordens elliptiska omlopp bildar i verkligheten något som liknar mer ett virr-varv av elliptiska former. Se illustrationen bredvid.

Avbilden som kommer till i våra medvetanden ser ut som ett periodiskt mönster. Den matematiska formulan är dock långt ifrån den mentala verkligheten som folk i regel vill tänka sig. Formen beskrivs av det avstånd som alltid presenteras mellan aphelium och perihelium. Sånt där som de flesta inte har en aning om när söker om planeternas statistik. Aphelium är den positionen där kroppen befinner sig längst bort från solen i sin omloppsbana. Perihelium är den positionen när kroppen är närmast solen. Rörelsen till och från dessa positioner bildar en typ av ellips. En sorts lång-smal cirkel vilket skapar en mycket mer udda bana när det kopplas samman i en enda lång kurva. Spolar du fram till 1:22 minuter in i klippet så ser man att banorna inte är elliptiska.

Uppenbarligen har avståndet mellan planeternas omloppsbanor förvrängts för att det ska bli lättare att se dem tillsammans med varandra. Avståndet mellan de fyra innersta planeterna (Mars, jorden, Venus och Merkurius) är långt mycket närmare intill solen än vad det ser ut från Jupiters avstånd. Det beror på att Jupiter, Saturnus, Uranus och Neptunus bana ligger långt-långt mycket längre ifrån solen i verkligheten. I videon kan man förstå att det vore omöjligt göra filmen på detta vis. Samtliga planeterna skulle inte få plats i samma bildskärm om proportionerna till solens stämde. Mars ligger som exempel 228 miljoner kilometers från solen. Nästa planet efter mars ligger sedan långt över tre gånger så långt bort! Vilket borde visas av Jupiters bana på 778 miljoner kilometer från solen. I videon har avståndet mellan planeterna alltså kraftigt jämnats ut — utan någon vidare hänsyn till den verkliga astronomin.

Nästa faktor är lite svårare att avgöra från videons format. Med tanke på att det klipper lite olustigt mellan olika vyer. I verkligheten går merkurius omloppsbana runt solen på endast 88 jorddygn. Det blir alltså 4,4 varv jämfört med jordens år runt solen. I videon ser det ut som att merkurius och jorden håller jämn hastighet med varandra. Vilket inte heller kunde komma längre ifrån sanningen. Det tar som exempel 84 jordår för uranus att fullfölja en cykel runt solen. Och neptunus omloppsbana ligger på 164,8 år jämfört med jorden som uppenbarligen har endast cykel på exakt ett år. Se illustrationen nedan. Det korrekta

avståndet mellan planeterna är så långt från de fyra innersta att de knappt syns om du zoomar ut bilden så det täcker hela solsystemet. För en mer vetenskaplig representation av solsystemet se gärna denna videon från PBS Digital Studios istället. Problemet som jag ser med den modellen från gif:en visar en alldeles förenklad representation. I syfte med att sprida pseudospirituella föreställningar finns risken att en finstämd och jämn animation bidrar till falska slutsatser.

På tidigt 1960-tal dök det upp en matematiker som snuddade på det här ämnet som vi idag kallar för kaosteori. Mannen hette Edward Lorenz och sysslade med meteorologi. Vad han upptäckte var att extrem små variabler i en ekvation kan ge totalt olika utslag i slutändan av ett relativ enkelt system. Lärdomen med den nya upptäckten för oss hela vägen tillbaks mot Keplers tid på 1600-talet. Senare har det visat sig att Newtons kosmologi inte riktigt stämmer. Även Newton förutsatte nämligen att banorna som planeterna cirkulerar genom antar periodiska cykler. Ungefär som en cirkel där samma

Naturen är kaotisk

För att lättast beskriva vad den här myten handlar om, måste jag först förklara vad som utgör den grundläggande former som skapar mönstret. Alltså hur en helix kommer till i rörelsen från detta naturfenomen? En helixrörelse representeras av fyra dimensionella faktorer. De två första dimensionerna animeras på ett rumsligt plan, likt en punkt som följer en cirkel. Cirkelanimationen flyttas sedan i en tredje rumsdimension åt sidan. I regel med 90° vinkel från det plan som cirkelmönstret ritas upp på. En vinkel som egentligen inte stämmer med vårt solsystem. Detta för att skapa en sorts spiral med jämna mellanrum i cykeln. Allt det här visas sedan i en fjärde tidsdimension, där alla rörelser animeras med varandra. Lägg märke till hur planeterna i GIF-animationen bildar jämna spår efter sig. Likt snygga korkskruvar utan större hopp mellan instanser. Nästan inget av det här stämmer med hur solsystemet rör sig i verkligheten!

Fenomenet härstammar till något som kallas kaosteori. Om du tänker dig att du ritar en perfekt cirkel. Du börjar i ena änden och sluter cykeln i den andra. Pennan startar och slutar exakt på samma punkt med exakt samma avstånd till mitten, oavsett var du än befinner dig längs kurvan. En sådan cykel är vad man kallar ett periodiskt rörelsemönster. Det kan inget annat än att upprepa hundra procent samma mönster i en evighet. Taget att du aldrig ändra något på principen som i så fall hade förstört cirkeln. Föreställ dig nu att någon vänder på bordet 90°, så du ser pennan från sidan. Från den här sid-vyn ritar du med pennan fram och tillbaks samtidigt som någon drar i pappret. Pappret är oändligt långt, eftersom det representerar tiden. Strecket bildar i sin tur det första resultatet på grafen inunder. Ett periodiskt mönster som aldrig kommer att avvika från samma grundprincip...

… nu gör vi om samma sak. Fast den här gången ritar du en ellips istället för en perfekt cirkel. Ellipsen flyttar sedan mittpunkten en aning, på ett vis som motsvarar aphelium och perihelium från illustrationen längre upp på sidan. Resultatet blir kaotiskt. Som du ser blir resultatet oregelbundet med udda svängningar mellan samma instanser från det periodiska mönstret. Det här kallar man för ett dynamiskt rörelsemönster. Vilket närmare beskriver den princip som håller våra planeter på plats i solsystemet. Det fungerar så att ett dynamiskt mönster aldrig någonsin återvänder till exakt samma punkt två gånger. Om det hade gjort så hade det bildat ett periodiskt mönster som sedan är dömt att upprepas likadant i en evighet. I verkligheten fungerar inte naturen på så vis.

position upprepas vid samma tidpunkt om igen för evigt. Ett periodiskt mönster sker på så vis alltid med perfekt förutsägbarhet. Det kan aldrig avvika från samma rörelsemönster. Inget i naturen verkar dock fungerar på detta vis. Så gott som alla händelser i universum följer mer eller mindre kaotiska system. Med “kaotiskt” betyder det inte att man kan förutsäga vad som ska ske. Det råkar bara vara så att det krävs astronomiskt mycket beräkningskraft att ens kalkylera alla de större himlakropparnas rörelse för solsystemet. Det har även visat sig att vädret i jordens atmosfär följer liknande mönster. Precis som det mesta kan beskrivas i termer av kaotisk matematik. För närmare upplysning se gärna videon från Veritasium på Youtube.

Keplers miss-

lyckade modell

av solsystemet.

Svaret på det här frågan är mycket äldre än man kan tro. Egentligen har väl människor alltid fascinerats kring geometriska mönster ända sedan vi började måla saker på grottväggar. Men så hände något i det antika grekland omkring 570-talet före Kristus. Redan den försokratiska kulten kring Pythagoras brukade laborera med spekulationer om att hela matematisk tal dikterar en högre verklighet. Mer verklig än verkligheten, vad-helst det nu ska betyda? Platon kom senare och hittade någon sorts “idévärld” där abstrakta former antar en föreskrivande roll av kosmos uppordning. Inget av det här skulle jag påstå är sant, det vet vi av det faktum från observationer. Som exempel från historien om den tyska astronomen Johannes Kepler senare i texten.

- - -

MODERN MYT

Sammanfattningsvis hade jag lätt kunnat påstå egentligen inget stämmer i den här videon från DjSahdu. Allt utom ordningen som planeterna presenteras efter varandra från solen — samt att det bildar ett typ av mönster som liknar en helix. En helix är dock totalt annorlunda från en virvel (eng. "vortex"), vilket lyder under annorlunda fysiska lagar än solsystemets rörelser. Omigen ljuger redan titeln till videon om att solsystemets modell bygger på en virvel. Myten om handlar alltså inte så mycket om helixmönstret som bildas efter planeterna. Utan det självaste utförandet i videon som felaktigt representerar astronomin. Jag vet som exempel astrofysikern Rhys Taylor har kommenterat det här på sin bloggsida. Han tycker inte att det är så värst farligt, men att det har lett folk till att anta en hel del ytterligare frågeställningar som bara blir helt fel. Som exempel finns det både plattjordsaktivister och jordcentrister där ute på internet som ständigt strävar efter att fälla den vetenskapliga modellen. Killen som lagt upp animationen är trots allt DJ, han gillar väl mest förundras över universums fantastiska sammanhållning. Men en fråga som jag personligen ställer på Livsfrågor åter står. Hur kommer det sig att människor fortsätter med att bilda sig med den här sortens förenklingar?

Hur som helst förflyttar vi oss tillbaks mot det tidiga 1600-talet. I början av naturvetenskapens uppkomst fanns det dem som trodde på något egentligen ganska underligt. Det handlar om en skara naturfilosofer som tvivlade på att universum inte följer perfekt uppordnade mönster. Sådant som kan förklaras med den enklaste typen av geometri. En sådan vetenskapsman var Johannes Kepler. Hela sitt liv strävade han förtvivlat efter att försöka ena himmelens rörelser till så kallade primitiver. Den typen av anspråkslös geometri som beskriver cirklar, plan, linjer, sfärer också vidare. Se illustrationen ovan till höger. Bestående av så kallade polyedrar. Således blev den största upptäckten i Keplers liv också hans personliga misslyckande. Därför att hela hans karriär ville Kepler bevisa att Mars bana runt solen gick att beskriva med perfekta sfärer, cirklar som stämmer in på banan som går ytters på den samma illustrationen. Något annat kunde han inte tänka sig. Men så lyckades han endast att sätta bevisen mot sig själv — genom att skapa en annorlunda teori som faktiskt lyckades beskriva Mars bana! Det skedde dock utan den sortens primitiva geometri som Kepler strävade efter. På sätt och vis är det en ganska tragisk berättelse. Vilket har fått mig att fundera mycket på hur människans tankar relaterar till verkligheten. Filosofiskt representerar det här något av den mest centrala frågan människan kan ställa sig till. Vad är medvetandet? Och hur hänger det samman med världen vi upplever omkring oss?

Så varför var det så viktigt för stackars Kepler att förena sina drömmars kosmologi?

I boken Mysterium Cosmographicum (1596) insinuerar Kepler att kärnan till kosmos hemligheter ligger i Platons polyedrar. Han trodde nämligen på den här religiösa föreställningen att universum måste ordnas utefter samma principer som våra hjärnor lättast begriper primitiv geometri. Med andra ord hörde också Kepler till densamma pseudospirituella kulten som än idag hänger sig åt så kallad sakral geometri.

Men varför så nitisk mot folk som gillar vackra saker? Det skadar väl ingen om man tror att världen hänger samman med simplifierad geometri?

Svaret på den frågan finns i den dåvarande världsåskådningen som ledde Europa över innan upplysningstiden. Omkring den senare medeltiden var det fortfarande mycket populärt med att vara nyplatonist. En typ av filosofi som avskydde tanken på världsliga och materiella ting, med ett gott öga det sköna idealet som Platon lärde med sin filosofi om idévärlden. Platons kosmologi vägrade acceptera världsliga observationer som sanna. Ett avsnitt som jag skriver mer om i Platons polyedrar, klicka på den understrukna länken för att se efter. Kepler strävade efter att demonstrera rymden också följer en sådan ordning. Fast med cirklar i stället för polyedrar. För honom var det viktigt eftersom han ville tro på att naturen går att förklara i termer av ett lättförståeligt system. Ett sätt för Kepler att bevisa en sådan kosmologi i praktiken — gick ut på att förena den sköna idévärlden med dåtidens astronomi. Dessvärre gick drömmen i kras.

DjSadhus video gör samma misstag som Kepler gjorde för fyrahundra år sedan. De visar båda grova förenklingar av ett egentligen mycket mer kaotiskt system. Myten är dock svår att ta kol på, och än idag raljerar nyplatonister med liknande teser i stil med att universum i sitt absoluta fundament består av information eller endast matematik. En sådan astrofysiker är svensken Max Tegmark när han skriver om multiversumhypotesen. Sådant här är jag mycket skeptisk mot.

BlandIllustriousHoneycreeper-size_restri

Universum är inte statiskt

I Platons idévärld må saker verka evigt sköna, dikterade av någon sorts perfekt princip som aldrig förändras. Det kanske stämmer i teorin. Men vad gör det om folk endast fortsätter med att blanda samma teorin med praktiken? Isaac Newton utgick också från en typ av modell att universum är statiskt, vilket motsäger sig big bang-kosmologin med att universum expanderar. I verkligheten påvisar vetenskapliga observationer ständigt att rymden inte följer den här typen av platonsk teoribildning. Med så kallad sakral geometri i åtanke.

När Newton tog upp Kepler jobb med att slutföra matematiken bakom resten av solsystemets planeter. Så var Venus och Mars bana runt solen var redan känd. Tack vare de tidiga babylonierna och Keplers bidrag till astronomin fanns det redan mycket material i ämnet. Men så knäckte Newton sin idé om att förena matematiken som beskriver fjädrande spiralers rörelsemoment med cykler. Resultatet blev han mästerverk Principia Matematica! Det tog inte lång tid innan Newton listat ut alla planeternas banor runt solen. Men en sak störde honom fortfarande. Rörelselagarna som han myntat duger mycket väl åt att beskriva en till två kropp i rörelse mot varandra. Men när han expanderar systemet till tre kroppar tillsammans så tappar plötsligt systemet förutsägbarhet. “Det gav honom huvudvärk” som Newton själv beskrev det. Ett exempel med ett sådant system representerar månens position runt jorden, samtidigt som månen och jorden roterar runt solen. Det fungerar som sagt bra att beskriva två himlakroppars position till varandra. Den typen av komplexa beräkningskraft som krävs för att beskriva tre kroppar fanns inte på Newtons tid. Albert Einstein kom senare och expanderade lite på ämnet. Men han upptäckte aldrig något enklare sätt att beskriva komplexa system på detta vis. Han gjorde istället beräkningarna svårare, men samtidigt mer precisa i förhållande till mycket större observationer längre bort i rymden.

Spiken i kistan för den här pseudoreligiösa föreställningen att geometriska former föreskriver något om verkligheten, snarare än tvärtom, torde överbevisas med uppkomsten av den så kallade fjärilseffekten. Enligt kaosteorins grundsats så räcker det med att något otroligt litet ändras i ett system för att totalt olika resultat ska spela ut senare i framtiden.

Nej, inte direkt. Men den intellektuella skadan som slår mot naturvetenskapens institutionella pålitlighet tar dock oerhörd skada. Redan på Pythagoras tid fick människor mista livet på grund av den religiösa dogma som inte fick ifrågasättas. Kyrkofadern William av Ockham blev arresterad och sedan efterlyst av påven resten av sitt liv för att han trotsade den katolska trossatsen. Vi har även historien Galileo Galilei som blev fängslad resten av sitt liv på grund av att han trotsade kyrkan. Också den tragiska historien med Kepler vars drömmar slogs i spillror — liksom hans mor som vid ett tillfälle var på väg att dömas till döden på grund av häxkonster. Vidskepliga föreställningar tar ofta ut sitt pris genom bakvägen där man minst anar. Den stora kostnaden för samhället slår inte mot de enstaka individer som faller offer för falska anklagelser. Utan mot allmänhetens goda vilja samt världens totala regression av nya upptäckter i framtiden. På sätt och vis kan man förstå att dem som kommer lida värst av falska föreställningar lever inte i nutiden. Utan i framtiden mot de kommande generationerna, med rester från den kulturella och intellektuella miljön vi lämnar oss efter. Jag vet att många inte tänker så mycket på sådant här. Men det finns faktiskt exempel på forskare som har rädda tio tusentals, och miljoner liv bara genom att upptäcka nya lösningar på problem som vi aldrig hade brytt oss om annars. Ett samhälle som värderar sanning och rättvisa måste dessutom kunna luta sig mot empiriska bevis. Det duger inte att endast stifta normativa institutioner från rent nonsens utan vidare. Människor lever också i en materiell verklighet, dikterat av fysikaliska lagar. Inte någon sorts diffus “idévärld” där alla kan sko sig med vackra ideal om perfekta former och liknande. Folk dör på grund av krig och sjukdomar, också sitter folk och förundrar sig med vidskepliga spådomar och nonsens. På den här punkten tror jag världen fortfarande lider av en sorts kollektiv bekräftelsebias. Tendensen som gör att man vill anta simpla lösningar framför den komplexa verkligheten. Grundat på vad jag refererar till naivrealism. Föreställningen att saker i våra medvetanden visar exakta avbilder från hur verkligheten ser ut utanför våra hjärnor. Det är inte sant. Den yttre verkligheten är otroligt mycket mer komplicerad än det som utvecklar våra hjärnor. Faktum är att den samma materiella verkligheten också består och omfattar våra hjärnor! Därav måste man förstå att människans medvetande sällan eller aldrig kan bli för säker på någonting alls. Religiösa nidbilder av den vetenskapliga modellen måste därför granskas med mycket stor skepsis. Jag litar inte alls den här så kallade “helixmodellen” som gått viralt ut på internet. Och inte borde någon annan göra det heller.

Studera animationen med pendeln som svänger på bilden mycket nog. Om något ändrar utgångsläget med endast en miljondels decimal så kommer pendeln senare ta en totalt annorlunda svängning. Det här kallas för deterministisk kaos. Vilket betyder att änden av pendeln aldrig någonsin träffar samma punkt i rymden två gånger med samma riktning. Per definition av sin egna historia kan det inget annat än att anta nya former av svängningar. Men systemet gäller ändå med bara tre punkter i tvådimensionell rymd. Du kan tänka dig vad som händer i till exempel solsystemet mellan åtta kända planeter och alla dess månar i tre dimensioner?

Det samma gäller med alltså med helixmodellen som jag började den här sidan med. Aldrig någonsin händer det att en himlakropp träffar samma punkt i rymden två gånger. Som om kosmos vore föreskrivet av simpla geometriska principer? Nej, jag tror definitivt inte på det. Speciellt inte med tanken på att solen i sin tur far igenom Vintergatan med en hastighet av 828 000 kilometer i timmen. Totalt beräknar astrofysikerna att just våran galax färdas med en relativ hastighet av 2,26 miljoner kilometer i timmen, i förhållande till den övriga rymden.

Vad är sannolikheten att två kroppar i universum någonsin slutar upp på samma ställe två gånger? Tekniskt sett kan förstå från standardmodellen med big bang att det aldrig kan ske. Därför förblir universums framtid alltid mer simpel i våra medvetanden, men evigt mycket mer komplex i verkligheten. En tanke som jag finner mycket skönare än att abstrakta idéer föreskriver något om verkligheten. Jag lever hellre i ett universum där jag inte kan veta saker, än i ett samhälle där tron på absoluta normer reglerar intellektet...

“I think it's much more interesting to live not knowing than to have answers which might be wrong. I have approximate answers and possible beliefs and different degrees of uncertainty about different things, but I am not absolutely sure of anything and there are many things I don't know anything about, such as whether it means anything to ask why we're here. I don't have to know an answer. I don't feel frightened not knowing things, by being lost in a mysterious universe without any purpose, which is the way it really is as far as I can tell.”
—Richard Feynman