MEDVETANDEFILOSOFINS HISTORIA
I korta termer
- - -
ANTIKEN
Precis som mycket annat utgår den västerländska kulturen från det antika Grekland. Medvetandefilosofins historia startar på år 350 före Kristus. Då Aristoteles gjorde sin stora avhandling om själen. De Anima, som originaltiteln lyder från latin. Vilket kom att influera mycket av hela medeltidens syn på människan fast ofta vridet utifrån ett religiöst perspektiv. Det som gör Aristoteles verk aktuellt i historien kommer dock från dess tendens att inte blanda in andliga eller religiösa termer i hans studier och medvetandet. Om det finns något som tidigast kan efterlikna ett vetenskapligt synsätt på medvetandet så börjar det med denna avhandling. Ett perspektiv som jag vet är kontroversiellt efter somliga historiker som hävdar att begreppet psychē (ψῡ́χω), själen; snarare borde översättas till “livskraft” från Aristoteles beskrivning. Många filosofer hoppar därför över alla de föregående teorier om medvetandet innan renässansens tid. Därför att debatten om själens angelägenheter anses vara vara laddat med mycket mystiska tendenser. Influenser som senare tolkats om av senare kristna filosofer utan grund till en vetenskapligt förankrad verklighet.
I avhandlingen startar Aristoteles tydlig med att definiera vad idéer, känslor och tankar betyder i förhållande till de fem olika sinnena. Efter den följande ordningen; syn, hörsel, lukt, smak och känsel. Mycket av Aristoteles är förlegat idag. Samtidigt konstaterar han tydligt att livet och själen omöjligt kan skiljas från varandra. På samma sätt som känslan omöjligt kan skiljas från kroppen eller tanken omöjligt kan skilja linjen från ytan. En liknelse som föreslår att abstraktioner existerar bundet till ett konkret medium. Många har sedan dess föreslagit att kroppen är beroende av själen för att leva. Men inte alltid tvärtom. Som exempel hävdade Platon under samma tid att själen är odödlig, oberoende av kroppen. Aristoteles svarar med att orsakasammanhanget går i båda riktningarna. Inte bara till fördel åt en odödlig själ. Båda behöver konsekvent varandra för att aktualisera en livsform.
“No Brain, never mind”
Aristoteles gick därför till historien med att syfta på tankeverksamheten som ett bio-psykologiskt fenomen.
- - -
MEDELTIDEN
Thomas av Aquino anpassade senare Aristoteles filosofi till kristendomen i Europa. Medvetande-filosofin skippar i regel medeltiden eftersom begreppet om själen antar en totalt annorlunda riktning från det vetenskapliga paradigm jag hävdar Aristoteles grundande. Hur man tolkar medvetandet från själen blir i detta fall en högst filosofisk fråga. Men inget som angår det tekniska medvetandet som faktiskt eftersträvar att förklara och bryta ner psykets beståndsdelar till mindre element. Religiösa läror i ämnet sysslar sysslar sällen eller aldrig med den här typen av analys som jag menar bedriva på Livsfrågor. Åtminstone inte på den sidan som handlar om teoretisk filosofi.
Huruvida finner jag etymologin, alltså den språkhistoriska utvecklingen av termen själ extra intressant.
- - -
RENÄSSANSEN
...
- - -
MODERN TID
...
Platons allegori med grottan handlar om människans ignoranta natur och vad för effekt upplysning har på våra förhållanden till verkligheten.
Det är en mycket populär och vidsträckt liknelse. Tänkare från världens alla riktningar har i tider förundrats och diskuterat dess budskap. Som för övrigt har liknande tema i många andra främmande mytologier. Ett modernt exempel på detta är filmen Matrix. Vars handling nästan oavbrutet refererar till allegorin med grottan. Allegorin följer efter Platons analogi med solen och den fyrdelade linjen.
- - -
FÅNGENSKAP
Från den åttonde boken i Staten, beskriver Sokrates för Platons broder Glaukon följande
Föreställ dig en grupp fångar i en grotta. De är alla fastkedjade mot en mur. De kan inte röra sig eller titta runt i rummet. Endast blicka framåt mot grottväggen. Det är komplett mörkt i grottan förutom en eld som lyser från bakom muren. Bakom muren står det människor. De gestikulerar med dockor och skärmar, föreställande olika djur och människor. Dessa gester kastar skuggspel på grottväggen som är det enda upplysta i hela rummet. Fångarna ser inget annat än dessa tvådimensionella bildspel. Ibland hör de folket som dikterar skuggspelen tala. Men de förstår inget om vad de säger. Fångarna är uppväxta i grottan sen födseln och vet inget annat än vad de tillåts se. De har aldrig lärt sig språket. Men det kan ändå tänkas hur de spekulerar och sätter namn på de olika siluetterna. Den smartaste bland fångarna lär sig allt om skuggorna vilket gör honom mest framgångsrik bland de övriga fångarna...
Sokrates menar dessa skuggspel representerar fångarnas kompletta verklighetsuppfattning. De lär sig inget annat om omgivningen än vad de ser på grottväggen. De förstår inte det är skuggor. Än mindre skuggorna representerar äkta levande varelser.
- - -
FRIGÖRELSE
Platon föreslår sedan en utav fångarna blir frisläppt. Han tillåts att ställa sig upp och se elden vars ljus gett upphov till hela hans verklighetsuppfattning. Ljuset skulle först skada fångens ögon efter vistelsen bakom muren. Plötsligt ser han med större klarhet vad som gett upphov till illusionen han tidigare tagit för verkligheten. Det kan tänkas fången vänder sig från sanningen. Av ren rädsla söker han sig tillbaks mot tryggheten i skuggspelen. Det enda han känner till sedan födseln.
Men ponera nu fången tvingas upp ur grottan. Pinad av smärtor och vrede förs han ut i dagsljus, bara för att komplett lamslås av den nya verkligheten. I början skulle fången endast lyckas urskilja skuggor och konturer. Reflektioner kan tänkas uppenbaras först i vatten av människor, träd, djur och liknande. Mycket likt skuggorna i grottan. Med tiden kommer fången underfund med projektionernas ursprung. Slutligen för att skåda verkligheten för vad den egentligen är. Han förstår plötsligt objekt i tre dimensioner istället för blotta ytor. Han blickar upp för att skåda källan till denna omvälvande realisation...
Fången upptäcker solen.
På natten upptäcker han också månen och stjärnorna. Fången börjar resonera om verklighetens yttersta natur. Något som återges i beskrivningen om Platons analogi med solen. Se länken för mer återkoppling till temat.
- - -
ÅTERVÄNDO
Den befriade fången kommer att förstå verkligheten utanför grottan som överlägsen sitt tidigare liv. Han välsignar sig själv för dess insikt. Men förbarmar sig över de andra som fortfarande lever kvar i skuggornas välde.
Den nyblivna hjälten kan tänkas återvända till grottan för att upplysa sin tidigare gelikar. Men tiden i solens rike har orsakat hans ögon okänsliga för den ringa ljus i grottan. Ännu en gång är han blind, precis som när han kom ut ur grottan. Sokrates hävdar fångarna i grottan anklagar hjälten för sin blindhet i mörkret. De förstår inte hans tidigare upplysta tillstånd och ämnar att döda honom om han försöker tvinga dem ut ur grottan. Sanningen är smärtsam, vilket i Platons allegori leder till fatala konsekvenser för den som underskattar dess grepp om människans ignoranta natur...
Allt detta hänger samman med Platons kosmologi från den fyrdelade linjen. Den befriade fången är historiens nobla hjälte. Men än mycket står det honom att förstå om livets komplexa nyck för tragedi. Det är mörkt att tänka sig hjälten mördas av sina tidiga gelikar. En allegoriskt sann återgivelse av många öden redan sen innan Platons tid, omkring 500 år fKr. Dess implikation är så omfattande att det är svårt att beskriva.
- - -
Platon använder sig av 'myten om hjältens resa' när han skrev allegorin med grottan. Det är en vida känd berättarkonst som bygger på den följande formeln: Separation > Inledning > Återvändo. En dramaturgi som vi alla känner igen vare sig man vet om det eller inte. Den är så väl anpassad in i våran kultur. Att man glömmer lätt samma ordningsföljd av händelser berättas än idag. Allt ifrån Star Wars, The Matrix, Jesus, Buddha och Homer i Odyssén också vidare. De genomgår alla samma transformation mot kunskapen om sanningen.
Mytologen Joseph Campbell gör ett lysande jobb i att förklara denna historia i sitt arbete:
http://changingminds.org/disciplines/storytelling/plots/hero_journey/hero_journey.htm
Livet i grottan jämförs med doxa (δόξα) i Platons analogi med den fyrdelade linjen. Den lägsta formen av varande där resan tar sin avfart. Han använder begreppet eikasia (εἰκασία) avbildernas skuggor i en påhittad verklighet. Han menar alla människor håller sig fjättrade i denna verkligheten innan de söker sig mot upplysning. Kedjorna som beskrivs i grottan tjänar endast som en metafor för människors vardagliga föreställningar. Vem som helst kan ställa sej upp i grottan, se sig om, och förstå varför deras liv domineras av andras viljor. Irrationella rädslor med ytterst världsliga ting. Men det kan också skapa ett sorts blivande inför den kommande upplysningen. Detta kallar han pistis (πίστις) eller tro.
Skuggfolket i början är lika väl fjättrade i grottan som fångarna. Besatta av att diktera de stackars illusionerna vägrar de slita sig från villfarelsen av kontroll. Att bemästra fångarna hänför dem till den grad att också skuggfolket rivaliserar mellan varandra. Den som är smartast är den som blir mest framgångsrik med att projicera avbilder på grottväggen. Precis som den mest framgångsrika fången lär sig allt om skuggspelen.
De är alla fast i sitt egna mentala fängelse.
Livet utanför grottan jämför Platon med episteme (ἐπιστήμη) i den fyrdelade linjen. Under ljuset av solen förstår man djupet av verklighetens beskaffenheten. Man upptäcker sin fria tanke, fri från de kedjorna i grottan. Fri från inbillade falska begrepp om livets mening. Man upptäcker dianoia (διάνοια) den rena tanken! I nästa steg riskerar många begå misstaget att dyrka solen som livets mening. Men det är galenskap. Vi kan aldrig nå solen eftersom den är extern. Stirrar man in i den för länge riskerar man att gå blind. Vilket leder Platon till den slutgiltiga ståndpunkten med att Det goda bor i människans egna natur. Vissa som leds ut ur grottan fastnar i att vara uppe på nätterna för att meningslöst stirra upp mot stjärnorna. Bara för att återvända till grottan bara för att bli en skuggmästare själv.
Alla kommer inte till den slutgiltiga insikten, vilket Platon härleder till 'noein' (νοεῖν). Förståndet som synar verkligheten också för dess bluffar utanför grottan. Den äkta kunskapen om sanningen finner vi inom oss själva. Men att det är omöjligt att nå dit utan att göra denna resan på egen hand...
Vilket är den ultimata insikten enligt Platons kosmologi.
Håll till godo.