textfield_midLong-02.jpg
textfield_bot-01.jpg

Att hänge sej med sådan lust eller entusiasm att det orsakar smärta.

Själva ordet kommer från grekiska
πάθος vilket kortast översätt till "lidelse". Generellt används det som ett begrepp för vad som investerar till själslig motivation.
 

- - -


Den skönlitterära kulturen
... fullkomligt svämmar över av olika teman om passion. Skönheten i lidelse beskrivs i vissa fall som bitterdjup. Inom filosofin talas det oftast om som en nödvändig god drivkraft hellre än något som genererar ondska och falskhet. Passioner kan komma av många olika anledningar och är oerhört komplext invävda samhälleliga institutioner.

Förståndet efterkommer känslor. Det upptäckte den skotske filosofen
David Hume redan på mitten av 1700-talet. Det är enormt! Eftersom tidigare tänkare oftast rört sej med föreställningen förstånd och känsla motsätter varandra. Något han historiskt sett kom att bryta mot stort. Hume menar således ingen kan något veta utan man känna till sej själv. Något man närmast känner igen i typisk österländsk idéhistoria för sin tid. Men han var inte alls på något sätt flummig. Snarare raka motsatsen gav han upphov till otroligt mycket som kom att bli empirismens ursprung i modern vetenskap. En av de tidigaste fäderna inom analytisk filosofi.

Ett infall jag fick när jag studerade Humes handlingsfilosofi och passionsdriven etik, var att hans nya begrepp om passion kanske sammanfogar den felande länken mellan emotion och kognition. Ett vanligt problem är att man misstar sej med känslor och tankar som strikt kluvna. Något som uppenbarligen inte riktigt stämmer. Jag tror hans insikt om passion ger oss en djupare förståelse kring denna psykologiska tudelningen. Passion är vad som ger saker mening. Det är aldrig oförnuftigt i sej. Men det ligger till förnuftet att ordna bland dessa så vi förstår vad som är rätt. Samtidigt som endast förnuft kan aldrig driva en person till ett verkligt handlande.

 

- - -


Passion
... har alltid varit ett mycket centralt begrepp inom kristendomen. Där man i synnerhet syftar på Jesu lidelse innan han dör på korset. Det kanske inte är upp till min position att kommentera det religiösa fenomenet kring begreppet. Men passionen i att ha en religiös övertygelse beskrivs ofta som något skört och vackert. Att bearbeta gudstvivel betraktas ofta som en process i lidelse, något som ska generera starkare tro i det långa loppet.

Det går inte att döma individer för sina passioner. Människor är sådana. Men det går att moralisera kring dem. Någonstans i det långa loppet vi kanske kan komma överens om vi också genererar passion på en kollektiv nivå. En nivå som inte alltid klandrar individen som den stora boven i dramat. Förstå dramat ur ett större sociologiskt perspektiv och samarbeta för större förändringar. Istället för att belasta var enstaka individ för världens alla problem.
Hoppas kan man väl alltid.

 

webPassion-02.jpg