MEDVETANDEFILOSOFINS HISTORIA
I korta termer
- - -
ANTIKEN
Precis som mycket annat utgår den västerländska kulturen från det antika Grekland. Medvetandefilosofins historia startar på år 350 före Kristus. Då Aristoteles gjorde sin stora avhandling om själen. De Anima, som originaltiteln lyder från latin. Vilket kom att influera mycket av hela medeltidens syn på människan fast ofta vridet utifrån ett religiöst perspektiv. Det som gör Aristoteles verk aktuellt i historien kommer dock från dess tendens att inte blanda in andliga eller religiösa termer i hans studier och medvetandet. Om det finns något som tidigast kan efterlikna ett vetenskapligt synsätt på medvetandet så börjar det med denna avhandling. Ett perspektiv som jag vet är kontroversiellt efter somliga historiker som hävdar att begreppet psychē (ψῡ́χω), själen; snarare borde översättas till “livskraft” från Aristoteles beskrivning. Många filosofer hoppar därför över alla de föregående teorier om medvetandet innan renässansens tid. Därför att debatten om själens angelägenheter anses vara vara laddat med mycket mystiska tendenser. Influenser som senare tolkats om av senare kristna filosofer utan grund till en vetenskapligt förankrad verklighet.
I avhandlingen startar Aristoteles tydlig med att definiera vad idéer, känslor och tankar betyder i förhållande till de fem olika sinnena. Efter den följande ordningen; syn, hörsel, lukt, smak och känsel. Mycket av Aristoteles är förlegat idag. Samtidigt konstaterar han tydligt att livet och själen omöjligt kan skiljas från varandra. På samma sätt som känslan omöjligt kan skiljas från kroppen eller tanken omöjligt kan skilja linjen från ytan. En liknelse som föreslår att abstraktioner existerar bundet till ett konkret medium. Många har sedan dess föreslagit att kroppen är beroende av själen för att leva. Men inte alltid tvärtom. Som exempel hävdade Platon under samma tid att själen är odödlig, oberoende av kroppen. Aristoteles svarar med att orsakasammanhanget går i båda riktningarna. Inte bara till fördel åt en odödlig själ. Båda behöver konsekvent varandra för att aktualisera en livsform.
“No Brain, never mind”
Aristoteles gick därför till historien med att syfta på tankeverksamheten som ett bio-psykologiskt fenomen.
- - -
MEDELTIDEN
Thomas av Aquino anpassade senare Aristoteles filosofi till kristendomen i Europa. Medvetande-filosofin skippar i regel medeltiden eftersom begreppet om själen antar en totalt annorlunda riktning från det vetenskapliga paradigm jag hävdar Aristoteles grundande. Hur man tolkar medvetandet från själen blir i detta fall en högst filosofisk fråga. Men inget som angår det tekniska medvetandet som faktiskt eftersträvar att förklara och bryta ner psykets beståndsdelar till mindre element. Religiösa läror i ämnet sysslar sysslar sällen eller aldrig med den här typen av analys som jag menar bedriva på Livsfrågor. Åtminstone inte på den sidan som handlar om teoretisk filosofi.
Huruvida finner jag etymologin, alltså den språkhistoriska utvecklingen av termen själ extra intressant.
- - -
RENÄSSANSEN
...
- - -
MODERN TID
...
Att hänge sej med sådan lust eller entusiasm att det orsakar smärta.
Själva ordet kommer från grekiska πάθος vilket kortast översätt till "lidelse". Generellt används det som ett begrepp för vad som investerar till själslig motivation.
- - -
Den skönlitterära kulturen
... fullkomligt svämmar över av olika teman om passion. Skönheten i lidelse beskrivs i vissa fall som bitterdjup. Inom filosofin talas det oftast om som en nödvändig god drivkraft hellre än något som genererar ondska och falskhet. Passioner kan komma av många olika anledningar och är oerhört komplext invävda samhälleliga institutioner.
Förståndet efterkommer känslor. Det upptäckte den skotske filosofen David Hume redan på mitten av 1700-talet. Det är enormt! Eftersom tidigare tänkare oftast rört sej med föreställningen förstånd och känsla motsätter varandra. Något han historiskt sett kom att bryta mot stort. Hume menar således ingen kan något veta utan man känna till sej själv. Något man närmast känner igen i typisk österländsk idéhistoria för sin tid. Men han var inte alls på något sätt flummig. Snarare raka motsatsen gav han upphov till otroligt mycket som kom att bli empirismens ursprung i modern vetenskap. En av de tidigaste fäderna inom analytisk filosofi.
Ett infall jag fick när jag studerade Humes handlingsfilosofi och passionsdriven etik, var att hans nya begrepp om passion kanske sammanfogar den felande länken mellan emotion och kognition. Ett vanligt problem är att man misstar sej med känslor och tankar som strikt kluvna. Något som uppenbarligen inte riktigt stämmer. Jag tror hans insikt om passion ger oss en djupare förståelse kring denna psykologiska tudelningen. Passion är vad som ger saker mening. Det är aldrig oförnuftigt i sej. Men det ligger till förnuftet att ordna bland dessa så vi förstår vad som är rätt. Samtidigt som endast förnuft kan aldrig driva en person till ett verkligt handlande.
- - -
Passion
... har alltid varit ett mycket centralt begrepp inom kristendomen. Där man i synnerhet syftar på Jesu lidelse innan han dör på korset. Det kanske inte är upp till min position att kommentera det religiösa fenomenet kring begreppet. Men passionen i att ha en religiös övertygelse beskrivs ofta som något skört och vackert. Att bearbeta gudstvivel betraktas ofta som en process i lidelse, något som ska generera starkare tro i det långa loppet.
Det går inte att döma individer för sina passioner. Människor är sådana. Men det går att moralisera kring dem. Någonstans i det långa loppet vi kanske kan komma överens om vi också genererar passion på en kollektiv nivå. En nivå som inte alltid klandrar individen som den stora boven i dramat. Förstå dramat ur ett större sociologiskt perspektiv och samarbeta för större förändringar. Istället för att belasta var enstaka individ för världens alla problem.
Hoppas kan man väl alltid.
