Det existerar inget som en universellt enad händelse i universum. Enligt relativitetsteorin sker interaktionen mellan objekt i rymden med ett sorts lagg. En tidsintervall som baseras på avståndet delat på den kosmologiska konstanten vi kallar “ljusets hastighet”. Rum och tid hänger således samman. Men de flesta kommer aldrig till insikten om att det gäller även händelserna i våra hjärnor. Trots att neuroner kommunicerar med en hisnande* hastighet. Så sker det långt mycket långsammare än i ljusets hastighet. Nerverna i kroppen skickar signaler som går i cirka 45 meter per sekund. I hjärnan kan det ta mellan 50 och 500 millisekunder att bearbeta en avbild från ögat bak i hjärnans syncentrum. Alltså upp till en halv sekund efter blir du medveten av det du upplever.Se referensen om *nervernas fysiologi.

  I ett enkelt test får en försöksperson trycka på en knapp när helst personen känner för det. Libets experiment visar det går att förutse när du tänker trycka på knappen innan du blir medveten om händelsen. Förloppet sker under ett fåtal hundra millisekunder, vilket påvisar det faktum att tankar och beslut rör sig inom ett mycket bestämt omfång av tid. Experimentet gäller dock inte större beslut som tar längre tid att avgöra. Som exempel karriärsval, partner eller andra livslånga beslut. Hjärnan är fortfarande komplex till sådan grad att det involverar väldigt många olika områden som forskare ännu inte har lyckats kartlägga. För att experimentet ska lyckas måste man dessutom göra en rad med tester där man läser av vilka områden som lyser upp i hjärnan. Olika hjärnor kopplar olika områden beroende på svarsalternativen. Människors hjärnor är nämligen väldigt individuellt utformade från varandra. Det går alltså inte läsa en människas val i experimentet utan att försökspersonen går med på att ärligt svara på frågor. Svaren tar tid att lokalisera i hjärnan.
  Frågan om tid är därför avgörande. Ingenstans i våra medvetanden kommer det till våran uppmärksamhet vad som sker i det undermedvetna. Den här kluvenheten mellan hjärnan och det upplevda medvetandet är därför viktig att förstå. I videon ovan beskriver professor Harris den enorma mängden av processer som försiggår under ytan av den självaste upplevelsen som producerar medvetandet.
  För att sätta saker i perspektiv:

I våran galax rör det sig omkring 150 till 250 miljarder stjärnor. Det handlar alltså om bokstavligen enorma tal som många har svårt att föreställa sig.

  I våra hjärnor handlar det om cirka 100 miljarder neuroner. Det är inte riktigt så många enheter jämfört med Vintergatan. Men för att sätta saker ytterligare i perspektiv kan varje neuron även bilda upp till 50 tusen kopplingar mellan övriga neuroner. Det sammanlagda talet för alla neurologiska tillstånd som det ger—skapar något som beräknar fler kopplingar än atomer i hela det kända universum! Ändå märker vi aldrig av det här i våran vardagliga upplevelse av medvetandet.
  Slutsatsen man måste dra från en så pass enorm sammanhållning av fysiologiska processer—är att medvetandet omöjligt är vad vi upplever det som! Vi talar alltså om astronomiskt stora processer inom oss själva, totalt avskild från våran dagliga uppmärksamhet. Ändå tror många att de begriper vad som händer. Nej, det gör vi inte. Men det finns en modell som jag tror ligger närmare sanningen än något annat hittills.
  Kort referens till hjärnans anatomi.

De flesta som tänker på hjärnor funderar sällan på att de har en egen. Istället låter de medvetandet fokusera på de tankar och idéer som tar upp våran uppmärksamhet. Det sker snarare än allt det där man missar från den undermedvetna strömmen av neurologiska processer. Slutsatsen är att vi måste anta medvetandet omöjligt är det samma som vi upplever det som. Den ofantliga mängden av data som tröstlöst flödar genom våra huvuden. Jag finner det besynnerligt. Speciellt på natten tenderar hjärnan att fortsätta sin aktivitet även fast vi sover…
  Hjärnan lever liksom sitt egna liv—bortom, över, under, före, efter och inuti vårat upplevda minne av det samma. Det är allt jag kan se, höra, smaka, känna och förstå. Men ändå det sista jag kan begripa mig på. Allt det här sker med endast en liten promille, en knapp bråkdel, av ett astronomiskt antal händelser som når upp till medveten nivå.
 

“I am Legion, for we are many"

Människans psyke är inte ett, utan många. Andliga ledare och filosofer har vetat om det här i tusentals år innan modern psykologi ens var påtänkt. Förr i tiden hände det att att man projicerade dessa tankegångar på demoner och änglaväsen omkring oss. Känslan av dissonans kan drabba vem som helst när vi ställs inför svåra val eller mår psykiskt dåligt över lång tid. Det är lätt att begripa sig på den “inre striden” som tar plats i det mentala narrativet hos många antika och klassiska verk. Känslan av kluvenhet mellan olika viljor inom en själv.

 

- - -

Abstraktioner sker inte utanför rumtiden.

  Min egna slutsats med detta stycke är att tanken omöjligt kan existera utanför tid och rum. Vi upplever abstraktioner som icke-fysikaliska oberoende av världsliga abstrakts exempel platonska solider vilka framstår likt oberoende av rumtiden. Men jag tror inte på det. Den perfekta triangeln eller cirkel existerar inte utanför våra medvetanden. Den uppstår inte heller direkt när vi tänker på den. Ingenstans i hjärnan uppstår det en perfekt kvadrat, bestående av fyra punkter med exakt nittio grader i vardera hörn när tanken påträffas i medvetandet…

  Men beskrivs inte abstraktioner som nummer och matematiska förhållanden likt bortomvärldsliga, transcendenta? Vad betyder det egentligen att något är transcendent? Definitionen följer från Nationalencyklopedin - "det som ligger utanför det mänskliga medvetandet eller den mänskliga fattningsförmågan".

  Men jag tror inte på det. Det duger inte att enkelt förutsätta något som omöjligt att förstå och sedan låta det vara så utan att ens försöka. Vill man expandera det mänskliga förståelse för medvetandets konstitution, så kräver det faktiskt att man kan resonera utanför tidigare definitioner.

Människor är oftast inte bra på att utföra många mentala uppgifter på samma gång. Detta kommer från att kognitiv psykologi har identifierat två väldigt distinkta förmågor vid sidan av varandra. Den första förmågan berör korttidsminnet, vilket töms omgående om personen inte lägger extra energi på att föra över uppgiften till långtidsminnet. Den andra förmåga berör som sagt långtidsminnet. Men kräver oerhört mycket mer kraft för att lagra ny information på hjärnan. Detta är en av flera anledningar forskare misstänker att så kallad multitasking kan vara skadligt för våran neurologi. Hjärnan hanterar nämligen inte lätt överföringen av väldigt många uppgifter mellan korttids- och långtidsminnet. Forskningen är dock kontroversiell i en tid där människor tenderar att överskatta sin förmåga när vi arbetar mellan flera olika uppgifter på samma gång. Som exempel kolla mobilen, planera huset, arbetet samtidigt som man passar barnen eller kör bil. Allt tyder inte på att multitasking är dåligt vid exakt alla tillfällen, även om det finns studier som påvisar att den överhängande andelen av multitasking är dåligt. I vissa fall kan det rentav sänka en människas IQ.
  Några exempel på forskningsavhandlingar; artikel #1 artikel #2 artikel #3.
Poängen jag vill illustrera med att påvisa människans mentala brist i fallet med multitasking handlar om att bryta fördomen om att hjärnan agerar som en unifierad enhet. Människor tror sig vara skickligare på att hantera flera saker samtidigt än vad de i verkligheten är. Men i verkligheten har vi längre till förmågor som kopplar andra delar av hjärnan än vad vi tror. Även om hjärnan i grunden består av många skilda processer som medvetandet aldrig får reda på. Så skiljer sig undermedvetna processerna från det vi upplever på medveten nivå. Korttidsminnet; eller det man också kallar för arbetsminnet, framkommer som en av de närmaste processerna som medvetandet kan rå över. Men styrkan i arbetsminnet är också dess svaghet.

​

Cocktail party-effekten...

 

​

​

______________________________________________________________