Alain oroar sig över att många bär på mycket ilska för att de ångrar sig med den de gift sig med. Han gör också ett intressant påstående om ilskans natur. Att det ligger någon sorts felriktad optimism bakom den upplevda ilskan som förväntar sig att saker ska lösa sig med argt uppsåt.

​

• Han menar därför det är bra om vi kan omvända denna ilskan till sorg.

​

De flesta går med uppfattningen om arga personer som att det ligger något mörk och pessimistiskt bakom deras karaktär. Alain säger att det är fel. Skrapar du på ytan i varje arg människa så hittar du snart en vild optimist. Hoppkänslan driver i själva verket vredet. Tänk dig personer som brusar upp sig för att de tappat sina nycklar eller hamnar i trafikstockning - de lever i en värld där de tror att det hjälper och bli arg på saker bara för att det inte går som de förväntat sig. En värld där viktiga saker aldrig försvinner. En värld där vägen hem från jobbet alltid är mystisk otrafikerad... I verkligheten går det inte så.
   För att människor ska kunna bli lyckliga med sina liv krävs det att vi ger upp den sortens irrationella förhoppningar. Tyvärr gäller det även med våra kärleksliv.

Att ge upp vissa förhoppningar kring ens egna kärleksliv är extremt svårt. Speciellt med tanke på alla de stora industrier som exploaterar irrationella kärleksideal. En tysk filosof sa en gång den farligaste mannen på jorden var Walt Disney (från Walt Disney Studios). Eftersom hans fantasihistorier propagerar just den sortens irrationella kärleksförhoppningar. Vilket gör människor missnöjda när de möter verkligheten. Missnöje leder till ilska också vidare...
   Ironiskt nog finns det antagligen en viss sanning i det Alain talar om.

​

 

- - - - - 

​

​

Alain tar också upp en mycket intressant studie från psykoanalytikern Melanie Klein. Vilket handlar om barnets tidiga förhållanden till sina föräldrar. Till en början begriper inte spädbarn att samma personer kan ha både snälla och elaka egenskaper. Det tycks råda någon sorts splitt där barnet tror att alla snälla och elaka handlingar begås av olika personer. Medan det i verkligheten är samma förälder i båda fallen. Barnet lär sig vid det här stadiet att tvivla - vilket för in oss i en fas där vi börjar förstå att människor är komplexa. Kapabla till både ont och gott.
   Alla människor är inte lika kunniga med komplexa personligheter. Tar man illa vid sig i den här tidiga fasen så kan det leda till en ambivalent personlighetsutveckling. Partners och vänner kan vara både goda men onda på olika saker simultant. För relationers skull är det alltså viktigt att komma ihåg att inte dömer personer över enstaka fall. Kärlek handlar därför inte så mycket om bara det goda, utan att hantera de onda. Åtminstone till den grad att det blir uthärdligt.

​

• I motsats till exempel psykologiprofessorn Jordan B Peterson, lär Alain en mycket mjuk och förstående kärleksteori. Professor Peterson skulle förmodligen aldrig drömma om att lära sig omvandla vreden till sorg.

​

Samtidigt understryker Alain de Botton värdet att symboliskt tänka sig ett litet barn inom oss alla. Ett som trånar efter att få komma ut och göra sig förstådd. Men att vuxenlivet—inkluderat kärlekslivet—blir väldigt mycket mer komplext än så.

​

Professor Peterson på andra sidan, hävdar att människor behöver bli mer tuffa för att sätta tydliga krav på sin omgivning. För att uthärda samhällets hårda klimat som råder i tiden. Inte alls agera på det här mjuka samförståndet som Alain talar om.

​

För mig ger det en intressant kontrast mellan ett rationellt hårt uttryck från en tänkare på ena sidan - jämfört med ett rationellt mjukt uttryck från ett annat håll. Jag tror definitivt båda har en viktig poäng att lära i det här dilemmat. Mellan att vara bestämd utan att göra sig för sårbar - och - att vara ödmjuk utan att göra sig för utmanande eller påfrestande i känsliga relationer. Båda lär dock att man ska behärska sina känslor på olika sätt. Disciplinen framkommer likt den "heliga graalen" mot relationella dilemman.

   Frågan är vilken som stämmer bäst?

 

- - -

​

När jag läser om Alains uttryckssätt, framställs hans sätt att föra filosofiska resonemang som ganska kontroversiellt. Han använder en blandad stil genom att kombinera litterära fenomen med kliniska studier. Som han sedan omvandlar till någon sorts filosofi om kärlek. Jag finner det tämligen intressant...
   Jag finner det rent av exceptionellt intressant! Det finns en intim koppling mellan människors tankegångar och de böcker, filmer och serier vi konsumerar. Att presentera litterära arketyper till filosofin gör således Alains bildspråk närmare tillgängligt för vanligt folk.

​

​

- - - - -

 

 

KORT PUNKTERAT FRÅN VIDEON

​

• Människor är egentligen ganska udda från varandra. De flesta tänker normalt inte på det. Men alla har i regel speciella små egenskaper som andra förmodligen känner till om oss bättre än vi själva.
   Acceptera att kunskapen om våra brister finns därute hos andra. De flesta människor är inte så lätta att leva nära inpå livet som man kan tro.

​

• Tack vara modern teknologi kan vi hålla oss upptagna med nästan vad som helst, utan att behöva umgås med sig själv. Detta är en katastrof för personer som brister i självinsikt.
   Acceptera att vi måste kunna trivas med oss själva för att andra också ska kunna känna det samma tillbaks.

​

• Visa att du är sårbar utan din partner och andra som du bryr dig om. En vanlig tendens hos många är att låtsas som att de inte behöver känslomässigt stöd, när du egentligen behöver det som mest!
   Acceptera att du måste ge efter på stoltheten och visa dig svag ibland. Något av det värsta som kan hända i en relation är att din partner eller vänner känner sig utelämnade när du mår som sämst.

​

• Kärleken är en färdighet. De flesta håller garanterat inte med om det här. Som om man skulle behövas skolas för att kunna älska? Men Alain menar faktiskt att det är så!
   Acceptera att kärlek inte bara handlar om instinkt. Utan att du faktiskt måste lära dig hur människor fungerar innan kärlekens konst [så att säga] går att bemästra.

​

• Till en början kan människor inte göra annat än att följa sina känslor. Således är vi dömda att göra fel. Enbart känslodrivet temperament kommer antagligen misslyckas, fatalt.
   Acceptera visdom också kommer från erfarenhet. Alains filosofi strävar inte att kväva känslor, men att tygla dem till det bättre.

​

• Många är desperata i kärlek. Men att bli älskad hör endast den roliga delen. Kärnan i kärlek går i själva verket ut på att tolka varandras mindre attraherande sidor, till något som åtminstone blir uthärdligt.
   Acceptera att du också måste ge något i lägen där det inte alltid känns så värst motiverat.

 

- - -

​

Vi tror att vi söker efter partnern som gör oss lyckliga. Men forskning tycks inte visa på det. Vi söker i själva verket personer som väcker bekantskap från barndomen. Sådant som psykoanalytiker hävdar kommer tidigare trauman. Den vi egentligen söker efter är sådana partners som får oss att lida som vi gjorde förr. Från tidig barndom. Begreppet 'passion' (som betyder "lidelse") tycks återkoppla till det här temat. För mig, ett ganska så besynnerlig ingrepp på människans psykologiska natur.

​

• Ett av det vanligaste misstaget är att vi förväntar oss att den "rätta" ska förstå våra känslor utan att vi talar något om dem. Tendensen att vi förväntar oss att våran själsfrände ska förstå precis vad vi vill, innan vi själva knappt talat om det.
   Acceptera även de närmaste personerna i våra liv inte har perfekt tillgång av våra känslor.

​

Alain använder termen to sulk (sv. "tjura") när han beskriver vad som händer när vi egentligen vill bli förstådda. Men inte klarar av att öppna upp sig för den man bryr sig om.