MEDVETANDEFILOSOFINS HISTORIA
I korta termer
- - -
ANTIKEN
Precis som mycket annat utgår den västerländska kulturen från det antika Grekland. Medvetandefilosofins historia startar på år 350 före Kristus. Då Aristoteles gjorde sin stora avhandling om själen. De Anima, som originaltiteln lyder från latin. Vilket kom att influera mycket av hela medeltidens syn på människan fast ofta vridet utifrån ett religiöst perspektiv. Det som gör Aristoteles verk aktuellt i historien kommer dock från dess tendens att inte blanda in andliga eller religiösa termer i hans studier och medvetandet. Om det finns något som tidigast kan efterlikna ett vetenskapligt synsätt på medvetandet så börjar det med denna avhandling. Ett perspektiv som jag vet är kontroversiellt efter somliga historiker som hävdar att begreppet psychē (ψῡ́χω), själen; snarare borde översättas till “livskraft” från Aristoteles beskrivning. Många filosofer hoppar därför över alla de föregående teorier om medvetandet innan renässansens tid. Därför att debatten om själens angelägenheter anses vara vara laddat med mycket mystiska tendenser. Influenser som senare tolkats om av senare kristna filosofer utan grund till en vetenskapligt förankrad verklighet.
I avhandlingen startar Aristoteles tydlig med att definiera vad idéer, känslor och tankar betyder i förhållande till de fem olika sinnena. Efter den följande ordningen; syn, hörsel, lukt, smak och känsel. Mycket av Aristoteles är förlegat idag. Samtidigt konstaterar han tydligt att livet och själen omöjligt kan skiljas från varandra. På samma sätt som känslan omöjligt kan skiljas från kroppen eller tanken omöjligt kan skilja linjen från ytan. En liknelse som föreslår att abstraktioner existerar bundet till ett konkret medium. Många har sedan dess föreslagit att kroppen är beroende av själen för att leva. Men inte alltid tvärtom. Som exempel hävdade Platon under samma tid att själen är odödlig, oberoende av kroppen. Aristoteles svarar med att orsakasammanhanget går i båda riktningarna. Inte bara till fördel åt en odödlig själ. Båda behöver konsekvent varandra för att aktualisera en livsform.
“No Brain, never mind”
Aristoteles gick därför till historien med att syfta på tankeverksamheten som ett bio-psykologiskt fenomen.
- - -
MEDELTIDEN
Thomas av Aquino anpassade senare Aristoteles filosofi till kristendomen i Europa. Medvetande-filosofin skippar i regel medeltiden eftersom begreppet om själen antar en totalt annorlunda riktning från det vetenskapliga paradigm jag hävdar Aristoteles grundande. Hur man tolkar medvetandet från själen blir i detta fall en högst filosofisk fråga. Men inget som angår det tekniska medvetandet som faktiskt eftersträvar att förklara och bryta ner psykets beståndsdelar till mindre element. Religiösa läror i ämnet sysslar sysslar sällen eller aldrig med den här typen av analys som jag menar bedriva på Livsfrågor. Åtminstone inte på den sidan som handlar om teoretisk filosofi.
Huruvida finner jag etymologin, alltså den språkhistoriska utvecklingen av termen själ extra intressant.
- - -
RENÄSSANSEN
...
- - -
MODERN TID
...
The reason why a function cannot be its own argument is that the sign for a function already contains the prototype of its argument, and it cannot contain itself.
Den andra kategorin kallas för homologiska ord. Den kategorin som alltid refererar sin innebörd till samma . Några sådana exempel är ordet ord, substantiv eller trestavigt. Tänker man till en extra gång kan man se hur homo-logiska ord återkopplar till väldigt märkliga resultat. Homo betyder "lika" på latin. Som exempel är ordet "ord" lika med sig självt. Ordet "substantiv" är ett substantiv. Ordet "trestavigt" stavas korrekt med tre stavelser. Till och med ordet "lika" är lika! Dessa ord existerar ingenstans i referens till någon övrig verklighet. De kan som enklast beskrivas som att de föreskriver sin egna existens. Vilket leder ner till ett paradoxalt förhållande även till sig självt. Paradoxen kan som enklast förklaras med den följande frågan:
Är ordet "homologiskt" ett homologiskt ord?
Kan ordet som beskriver alla självrefererande ord också vara självrefererande? Den analytiska filosofen Bertrand Russell har nämligen identifierat en liknande paradox. En som jag skrivit om tidigare på Livsfrågor om Russells paradox. Klicka på den understrukna länken för att se efter. Han kortfattar dilemmat så här:
GRELLING NELSON PARADOXEN
Grelling Nelson paradoxen bygger på en logisk självmotsägelse i språkens grundläggande natur. I synnerhet autologiska, eller homologiska ord som paradoxen huvudsakligen berör. I praktiken betyder det att ett ord i sin bokstavliga mening aldrig riktigt kan tillämpas på verkligheten. Anledningen till denna underliga disposition kan verka likväl påtaglig som omfattande när man väl ser efter. Därför bygger alla språk i själva verket på metaforer. Meningar som baserat på ord kan inte annat än att vilseleda från den djupare verkligheten som det refererar till. På samma sätt som en illustratör avleder betraktaren från det äkta motivet. Verket förblir således alltid en sorts metafor av det illustrationen försöker efterlikna. Det betyder inte att människor har för intention att avleda varandra med sitt vardagliga språkbruk. Men att det rör sig om ett vanligt misstag som lätt uppstår i kommunikation. All kommunikation bygger nämligen på så kallade kommissioner, sammandragningar av konceptuella överenskommelser. Om två personer inte har lärt sig, eller inte antar, samma kommission för ett ord så kommer det fela i utbytet av information.
Tänk dig att alla ord kan delas upp i två kategorier. Ord som beskriver något annat än sig självt — och ord som föreskriver sin egna betydelse. Båda kategorierna bildar för sig lite olika typer av självmotsägelser. Den första kategorin kallas för heterologiska ord. Den kategorin som alltid refererar sin innebörd mot en annan mening. Som exempel vatten, grön, adjektiv eller enstavig. Tänker man efter lite så inser man på vilket sätt dessa är hetero-logiska från vad ordet kopplas till. Hetero på latin betyder "olik". Som exempel är ordet "vatten" olikt från vatten i verkligheten. Ordet “grön” är inte grön. Ordet "adjektiv" är egentligen ett substantiv. Ordet "enstavig" stavas i själva verket med tre stavelser. Inte en stavelse som ordet annars föreslår. Vilket är korrekt. Eftersom exemplen följer språkets regler precis som det ska!
Det betyder inte heller att exakt all kommunikation kommer fela på endast ordförståelse. I muntligt språkbruk är det viktigt att komma ihåg att åttio procent av informationsflödet bygger på kroppsspråk. Men också skriftlig kommunikation väger tungt på kontext. Sammanhanget i språk spelar mycket stor roll. Som exempel när du SMS:ar en vän, skriver ett brev till din kommande arbetsgivare eller om du fyller i ett formulär till en ansökan om banklån. Omständigheter gör alltså total skillnad beroende på fall till fall.