textfield_midLong-02.jpg
textfield_midLong-02.jpg
textfield_midLong-02.jpg
textfield_top-01.jpg

...

 

 

- - -

I mina studier om olika filosofier har jag länge funderat på en sorts matris som kan hjälpa mig att kommunicera olika perspektiv mellan vetenskaplig discipliner. Det svåra ligger i att förstå ett gemensamt format, ett typ av språk som inte bidrar med bortfall av det essentiella budskapet. Budskapet jag menar att kommunicera går ut det Friedrich Engels kallar motsatsernas enighet och kamp. En typ av filosofi som går ut på att förstå helheten av ett ämne genom att definiera motsatta aspekter med varandra. Som exempel kan man lättare förstå vad som sker i en händelse om man beskriver det ting som berörs av ett sammanhang. Tinget kan vidare associeras med händelsen och på så vis binder man beskrivningen vidare till ett ytterligare sammanhang. Kortfattat A + B = C.

webHegelsDialektik_feiSpiralen-04.png

Formen som Engels använder kommer från något som kallas hegeliansk dialektik. Där alla system underbygger en sorts balans mellan krafter. Om krafterna kommer i någon sorts störning så följer lösningen enligt det kommande resonemanget: A) tesB) antitesC) syntesA) tesB) antites. Varje era utgår alltid från en specifik tes. Denna tesen utmanas sedan av en antites. Sammandrabbningen av tesen och antitesen leder vidare till någon sorts lösning. Denna lösningen kallar man för syntesen. Syntesen antar sedan formen av den nya tesen. Denna tesen utmanas omigen av en ny antites — också upprepas formulan om igen, mot nya resolutioner som återstår inför framtiden att ta form. På detta vis avlöser naturligt sett stabila tillstånd med instabila tillstånd med varandra. Evolution kontras med revolution som i sin tur kastar om förhållanden till något nytt. En ny ordning uppstår också faller naturer tillbaks i ett mer stabilt tillstånd. Det stabila tillståndet kontras förr eller senare av någon sorts konflikt — också upprepas cykeln om igen.

   Se premisserna från 1.0 till 4.0 längst ner på denna sidan.

 

- - -



Ett fritt flytande resonemang
 

Kraften i kommunikation ligger i dess underförstådda komponenter. Att man inte ska behöva tänka och lära om alla ord som dyker upp i en mening om från början. Ett budskap bör alltid levereras så snabbt och enkelt som möjligt. Informationsteori är ett ...

webFysik-01.png
webKemi-01.png
webBiologi-01.png
webNeurologi-01.png
webPsykologi-01.png
textfield_midLong-02.jpg
webSociologi-01.png
webMetafysik-01.png
webMatematik-01.png

En kaotisk filosofi om
INTERAKTION

mellan vetenskapliga discipliner
 

 

I början av naturvetenskapens uppkomst fanns det dem som trodde på något egentligen ganska underligt. Det handlar om en skara naturfilosofer som tvivlade på att universum inte följer perfekt uppordnade mönster. Sådant som kan förklaras med den enklaste typen av geometri. En sådan vetenskapsman var Johannes Kepler. Hela sitt liv strävade han förtvivlat efter att försöka ena himmelens rörelser till så kallade primitiver. Den typen av anspråkslös geometri som beskriver cirklar, ellipser, plan, linjer, sfärer också vidare. Den största upptäckten i Keplers liv blev också hans personliga misslyckande. Därför att hela hans karriär ville Kepler bevisa att mars bana runt solen gick att beskriva med perfekta cirklar. Något annat kunde han inte tänka sig. Men så lyckades han endast att sätta bevisen mot sig själv — genom att skapa en annorlunda teori som faktiskt lyckades beskriva mars bana! Det skedde dock utan den sortens primitiva geometri som Kepler strävade efter. På sätt och vis är det en ganska tragisk berättelse. Vilket har fått mig att fundera mycket på hur människans tankar relaterar till verkligheten. Filosofiskt representerar det här något av den mest centrala frågan människan kan ställa sig till. Vad är medvetandet? Och hur hänger det samman med världen vi upplever omkring oss?

Så varför var det så viktigt för Johannes Kepler att förena sina drömmars kosmologi?

 

En tid senare tog Isaac Newton upp jobbet med att slutföra matematiken bakom resten av solsystemets planeter. Venus och mars bana runt solen var redan känd. Tack vare de tidiga babylonierna och Keplers bidrag till astronomin fanns det redan mycket material i ämnet. Men så knäckte Newton sin idé om att förena matematiken som beskriver fjädrande spiralers rörelsemoment med cykler. Resultatet blev han mästerverk Principia Matematica! Det tog inte lång tid innan Newton listat ut alla planeternas banor runt solen. Men en sak störde honom fortfarande. Rörelselagarna som han myntat duger mycket väl åt att beskriva en till två kropp i rörelse mot varandra. Men när han expanderar systemet till tre kroppar tillsammans så tappar plötsligt systemet förutsägbarhet. “Det gav honom huvudvärk” som Newton själv beskrev det. Ett exempel med ett sådant system representerar månens position runt jorden, samtidigt som månen och jorden roterar runt solen. Det fungerar som sagt bra att beskriva två himlakroppars position till varandra. Den typen av komplexa beräkningskraft som krävs för att beskriva tre kroppar fanns inte på Newtons tid. Albert Einstein kom senare och expanderade lite på ämnet. Men han upptäckte aldrig något enklare sätt att beskriva komplexa system på detta vis. Han gjorde istället beräkningarna svårare, men samtidigt mer precisa i förhållande till mycket större observationer längre bort i rymden.

Svaret på den frågan finns i den dåvarande världsåskådningen som ledde Europa över den sena medeltiden. Omkring 1600-talet var det fortfarande mycket populärt med att vara nyplatonist. En typ av filosofi som avskydde tanken på världsliga och materiella ting, med ett gott öga det sköna idealet som Platon lärde med sin filosofi om idévärlden. Platons kosmologi vägrade acceptera världsliga observationer som sanna. Ett avsnitt som jag skriver mer om i Platons polyedrar, klicka på den understrukna länken för att se efter. Kepler strävade efter att demonstrera rymden också följer en sådan ordning. Fast med cirklar i stället för polyedrar. För honom var det viktigt eftersom han ville tro på att naturen går att förklara i termer av ett lättförståeligt system. Ett sätt för Kepler att bevisa en sådan kosmologi i praktiken — gick ut på att förena den sköna idévärlden med dåtidens astronomi. Dessvärre gick drömmen i kras.

Inte förrän på tidigt 1960-tal dök det upp en matematiker som snuddade på det här ämnet vi idag kallar för kaosteori. Mannen hette Edward Lorenz och sysslade med meteorologi. Vad han upptäckte var att extrem små variabler i en ekvation kan ge totalt olika utslag i slutändan. Lärdomen med den nya upptäckten för oss hela vägen tillbaks mot Keplers tid. Det har visat sig att Newtons senare kosmologi inte riktigt stämmer. Även Newton förutsatte nämligen att banorna som planeterna cirkulerar genom antar en periodiskt cykel. Ungefär som en cirkel eller ellips, där samma position upprepas vid samma tidpunkt om igen för evigt. Ett periodiskt mönster sker på så vis alltid med perfekt

förutsägbarhet. Inget i naturen fungerar dock på detta vis. Så gott som alla mönster i universum följer kaotiska system. Med “kaotiskt” betyder det inte att man kan förutsäga vad som ska ske. Det råkar bara vara så att det krävs astronomiskt mycket beräkningskraft att ens kalkylera alla de större himlakropparnas rörelse för solsystemet. Det har även visat sig att vädret i jordens atmosfär följer liknande mönster. Precis som det mesta kan beskrivas i termer av kaotisk matematik. För närmare upplysning se gärna videon från Veritasium på Youtube.

 

Naturen tenderar alltså att följa så kallade dynamiska mönster i motsats till den typen av mönster som lättast kan förstås med primitiv geometri. Ett dynamiskt mönster följer fortfarande naturens alla lagar. Skillnaden från ett periodiskt mönster visas när man förstår att samma punkt aldrig någonsin träffar samma position två gånger i samma riktning. Alla moment i ett dynamiskt mönster förblir regelmässigt unikt för stunden. Ett synsätt på naturen som har kommit att expandera naturvetenskapens område bortom kända gränser. Som exempel vet vi idag att solsystemet inte alls rör sig med en fast cykliskt rörelsemodellen som Newton föreslog. Istället flyger solsystemet med en hisnande hastighet genom rymden med ett mönster som närmast påminner om en helix. Se bilden ovan eller klicka på den här länken så kommer du direkt till en video som visar hur det ser ut.

webHelixModellen-01.jpg