DÄR OBJEKTET OCH SUBJEKTET BLIR ETT
Ett axplock från en av mina favoriter

​

Det tidigare stycket handlade om det kunskapsteoretiska förhållandet mellan Det följande stycket huruvida, fokuserar på det psykologiska fenomenet. Vad det upplevs som att vara ett med illustrationen ovan, tolkat från ett klassiskt verk som heter Världen som Vilja och Föreställning.
   Från originaltiteln; Die Welt als Wille und Vorstellung.

Den Tyska 1800-talstänkaren Arthur Schopenhauer lär ut sin filosofi där universums urkraft blir ett mellan objektet och subjektet. För mig presenterar detta en utmärkt parallell med det jag ämnar att kategorisera i min egna meta-metafysik. Schopenhauer kallar det för viljan (tys. "Der Wille"). Detta sker mellan tre olika sensoriska kategorier; tid, rum och orsakssamband. Tiden representerat som ett mått mellan händelser. Rummet representerat som ett mått mellan tingen. Orsakssambandet som måttet vilket binder samman händelser med tingen. De tre mest fundamentala fenomen i Schopenhauers fenomenologi. Denna skildringen går dock inte väldigt djupt in på den sensoriska faktorn mellan sinnen och medvetandets mentala fakulteter

Viljan
   … finns i allt, livlösa som livsfruktiga ting. Viljan; med stort V, är vad som driver världen framåt. Den den går inte att se som ett eget objekt men verkar i sin egenhet överallt. Eftersom Viljan är odelbar så bryr den endast om sig självt. Den finns och är för sig självt. Den är världens essens. Den allomfattande kraften i alla ting. I livlösa ting upplever vi Viljans kraft som mest påtaglig mellan väderfenomen, dag och natt, naturkatastrofer också vidare. I djuren och växtriket lever Viljans kraft genom reproduktion. Begäret att processa näring och växa. I människan representerar Viljan oftast begär. Närhelst ett begär kommer i uppfyllelse ersätts den enkelt med ett annan. Det går i enlighet med Viljans natur att aldrig sluta—det når aldrig sitt mål. Tappar människan sitt begär uppstår i sin tur leda i meningslöshet. Uttråkan är för Schopenhauer ännu en typ av lidande. Uttråkan är Viljan som hindras att agera ut sin fulla natur. Det ligger i Viljans funktion att växa och bli mer än sitt egna fördärv, därav begära slutet på lidandet.
  Så har det sin gång; genom att eftersträva vad som förblir omöjligt i en oändlig cykel.

Musiken

  … är den sammankopplande länken mellan objektet och subjektet. Schopenhauer beskriver Viljan i termer av musik. Han går till och med så långt att han menar musik i sig självt är en manifestation av Viljan, som aldrig försvinner även om människan skulle dö ut. Musiken existens går således i samverkan med naturen på ett logiskt plan som han verkar beskriva universellt, oberoende om någon hör det eller ej. Vi ser spår av detta när man läser Schopenhauers skildringar av musikaliska teman. Om att det finns ett konkret element i musiken som gör dess objektiva varande.
  Basen i en låt representerar livlös massa med en låg frekvens. Mellansteget representerar naturen och det vilda livet. Kronan på verket manifesteras av steget som påminner mest om människans röst. Det han associerade med det högsta i naturen.


 

Det mänskliga livet — Ledande noter
[objektet] — [subjektet]
Det naturliga/vilda livet — Mellansteget

[objektet] — [subjektet]
Livlös materia — Bastakten

 

Enligt min egna tolkning mot illustrationen ovan, beskriver Schopenhauers metafor en utmärkt placering mellan objektet och subjektet. Objektet i den musikaliska beskrivningen består av akustik, ämnet som beskriver hur vibrationer i material bildar ljud. Som möter subjektet musikteori, ämnet som beskriver hur frekvenser av ljud bildar toner, rytm och melodier. Konsten mellan objekt och subjekt uppstår en sinnesnärvaron som sprudlar av känslor. Det handlar inte nödvändigtvis bara om ljud och musik. Utan ljus, känsla och form beträffande hela det kreativa spektrum som inräknar alla konstformer. Andra krafter som elektromagnetism och gravitation beskriver
    Tekniskt sett anser jag dock inte att det går att tala om termen “musik”, eller ens “känslor” utan människor som kan dela ett så pass invecklad objekt-koncept. Inte utan ett samhälle där den sortens konst får tillfälle att växa. Jag delar alltså inte Schopenhauers musik-Vilja metafor exakt på den här punkten. Det är sant att subjektet med mellansteget i akustiken kvarstår, även efter om allt det naturliga livet dog ut i världen. Schopenhauer differentierar inte mycket mellan objektet viljan och konceptet “viljan”, vilket leder mig till att det endast rör sig i mitten av illustrationen. Viljan tycks sakna koncentration i utkanterna som jag beskriver min personliga meta-metafysik.

Det är sant att både objektet Viljan som konceptet “Viljan” är större än både akustik och musikteori. Men det förkroppsligar inte hela entropi- och systemi-kategorin simultant i illustrationen. Jag tolkar det som något centralt i tinget-för-sig. En vacker referens till Immanuel Kants distinktion mellan tingen-för-sig och tinget-i-sig.