textfield_bot-01.jpg
textfield_top-01.jpg
webPlatons_analogi_med_solen-01.jpg

Solen är en metafor för verklighetens natur och den kunskap vi kan beskaffa oss med.

I
Platons sjätte bok, i Staten från omkring år 380 f.Kr, återges något av mänsklighetens tidigare och fortfarande kanske mest populära liknelse. Det handlar om en ganska grovdragen teori om kunskap och varanden. Ljus och sanning, det goda i kontrast till ondska, illusioner och mörker. Något vi än idag använder oss av från de gamla grekiska begreppen. Epistemologi, läran om kunskap och ontologi, läran om varanden. Ingen vet om berättelserna är helt autentisk. Då mycket av det Platon lärde ut kommer från Sokrates, hans lärare. Utan att Sokrates aldrig skrev något själv.

Platon har alltid menat sinnesvärlden är otillräcklig. Endast med hjälp av förståndet kan vi verkligen begripa oss på är sant. Men vad som är begripligt bygger inte endast på samspelet mellan ögat och objektet som det betraktar. Det fodras ett tredje element vi förstår som ljus. Kärnan till detta naturliga ljus kallar vi solen. Utan ljus kan man omöjligt se. Utan förstånd kan man omöjligt begripa sej på ting. Utan godhet kan man omöjligt agera moraliskt.
   Det är alltså på detta vis som Platon sammanfogar relationen mellan ljus, sanning och godhet med varandra. En ytterst vacker och poetisk liknelse utan motstycke.

Tankens motsvarighet till solen är det Platon kallar idén om det "goda". Likvärdigt det "sköna" eller "vackra", som ordet ofta översätts till det samma på grekiska. Kärnan till sanningen tycks alltså komma inifrån. Genererat av förståndet.
   Historien utspelar sej likt en diskussion mellan två personer. Glaukon, Platons storebror, och hans lärare Sokrates. Ett vanligt sätt att beskriva argument och dilemman i den antika världen. Det är ett äldre sätt att allegoriskt sätta ståndpunkter i symbolik med vad olika personer och uppfattningar representerar. Beroende på kontext i olika situationer finner man på så vis nya meningar genom att tolka berättelsen djupare än endast bokstavligt.

Platon använder analogin med solen för att ge mer liv åt sina argument. Ett genialiskt sätt att engagera lyssnaren i mer komplexa känslomässiga associationer mellan analogins grundläggande element. Ljus, sanning och godhet är tre komplett särskilda fenomen. Men går utmärkt att rikta med varandra i paralleller som återspeglar nästan vilken situation som helst. Rörande fysik, kunskap och moral. Kropp, tanke och känsla.

Men sanningen kan också förgöra en människa!
   Stirrar man in i solen för länge riskerar man att bli blind. Grubblar man för svårt kan man förlora sej själv i galenskap. Går man för nära Gud riskerar man att brinna upp. Verkligheten är sällan enkel att hantera. Vad som var den livgivande och äskade solen visade sej i verkligheten bestå av ett gigantiskt brinnande klot av gas i en annars så kall rymd.
   Högmod straffar sej lätt. Liksom sensmoralen i berättelsen om
Ikaros. Kommer man för nära solen riskerar man att dö. Istället för att ständigt sträva utåt. Kanske den egentliga gudomen måste finnas inom oss själva?